Dags att bli aningen mer kulturella igen. För något år sedan kom jag i kontakt med Jens Jakobsson. Jag vill minnas att hans namn hade dykt upp på Wikipedia som en omfattande bidragare till artiklarna om indogrekerna, ett ämne som länge intresserat mig. Han hade vänligheten nog att skicka mig en artikel om indogrekerna som han hade skrivit. Den (alltför) minnesgode läsaren kommer ihåg att jag tidigare på bloggen uttryckt min saknad av en heltäckande redogörelse för indogrekernas öden och äventyr, när jag recenserade den nu hädangångne Sture Linnérs "Från Alexander till Augustus". Döm därför om min glädje när Jens för ett tag sen meddelade mig att han hade skrivit en bok om hellenismen i öster: "Alexanders arvtagare" (Sekel). Författaren hade dessutom generositeten att erbjuda undertecknad ett recensionsexemplar, detta till trots att jag knappast är en expert på hellenismen, och sålunda inte i stånd att göra en särskilt noggrann bedömning av hur författaren handskats med sitt material.
Men kanske borde inte detta avskräcka mig från att ge mig på att recensera boken. Det är den första som har skrivits på svenska om hellenismen i seleukiderriket, Centralasien och Indien, och tämligen få människor i det svenska språkområdet torde vara kvalificerade att göra en fackmässig granskning av dess innehåll. Dessutom, och än viktigare, så är "Alexanders arvtagare" en bok som skrivits med tanke på den breda allmänheten. Nu är jag förvisso inte helt och hållet obevandrad inom hellenismen, men jag är som sagt alls inte någon expert, men det behöver man kanske förhoppningsvis inte vara heller för att kunna bilda sig en åsikt om boken.
Till saken. "Alexanders arvtagare" handlar om några av de riken som uppstod i västra Asien efter det att Alexander den store först erövrat perserriket och sen avlidit i ung ålder. Hans väldiga imperium splittrades mellan hans generaler, de så kallade diadokerna ("efterföljarna"). Under de kommande dryga 300 åren utkämpade dessa riken ständiga krig mot varandra och inbördes, innan de ett efter ett föll inför nya makter: partherna österifrån och framför allt Rom västerifrån. Det kanske mäktigaste av dessa riken var seleukiderriket, uppkallat efter dess grundare Seleukos, vars maktcentrum låg i norra Mellanöstern. Dess uppgång och fall utgör huvudmotivet i Jakobssons framställning. Men han gör också en omfattande utvikning - där framställningen delvis bygger på egen forskning - om den grekiska civilisationen i Centralasien och Indien, som varade nästan längst av alla hellenistiska riken trots att den under lång tid var avskuren från Västerlandet, och där grekiskt tankegods på ett intressant sätt mötte och blandades med österländskt.
Det är på många sätt en väldigt svår uppgift Jens Jakobsson har tagit på sig. Han vill skriva en populärvetenskaplig bok om ett rike som de allra flesta människor inte har hört talas om, seleukiderriket. Han vill dessutom skriva om grekerna i Centralasien och Indien, som om möjligt är ännu mer okända. Men eftersom bakgrunden är så illa känd måste han dessutom ge en allmän framställning av huvuddragen i den politiska utvecklingen under den hellenistiska eran, utan att förlora fokus. Och han måste göra detta på ett sätt som är begripligt utan att våldföra sig på ett i många avseenden otacksamt källmaterial. Och det får man till allra största del säga att han lyckas med. Framställningen är gedigen och pedagogisk. Man lämnas sällan i sticket som läsare.
Men det är inte bara en begriplig utan också en medryckande bok som Jakobsson har skrivit. Det märks nog att han är gymnasielärare: språket är ledigt, ibland kanske lite väl ledigt för någon som, likt undertecknad, vanligtvis läser torr engelsk akademisk prosa, och han jämför ofta händelser och företeelser med exempel som är välkända för en modern publik. Att han lyckas skriva en bok som är medryckande och lättförstådd samtidigt som han uppenbarligen inte väjer för komplexiteten hos ämnet är värt mycket beröm.
Finns det då någonting negativt att säga om boken? När jag recenserade Linnérs "Från Alexander till Augustus" noterade jag att man inte ska kräva av författaren att han skulle ha skrivit en annan bok än den han har skrivit. Jakobsson är tydlig med att "Alexanders arvtagare" inte är en allmän kultur- och litteraturhistoria. Det är alltså inte så konstigt att sådana frågor får mindre plats i hans framställning. Samtidigt gör det att boken lägger stor tonvikt på den politiska historien - "kungar och krig", helt enkelt - särskilt när boken beskriver seleukidernas växlande framgångar. En läsare som är helt ointresserad av sådan historia finner nog inte boken helt i sin smak - vilket inte utgör en kritik utan bara ett konstaterande. Men när man tänker tillbaka på hur framgångsrikt Linnér handskades med den västliga hellenismens litteratur- och konstliv känner man att man åtminstone skulle vilja ha svaret på frågan om en sådan framställning alls vore möjlig för den östliga hellenismen, i synnerhet eftersom det är den komplexa och synkretistiska naturen hos den hellenistiska kulturen som gör den så fascinerande för oss barn av en globaliserad tid. Men svaret får vänta på en annan bok.
Att klaga på formalia är den sista utvägen för den annars villrådige recensenten. Men "Alexanders arvtagare" hade ändå kunnat dra nytta av en sista genomläsning. Det är lite för mycket Hermeias på ena raden och Hermaios på den andra (när det handlar om samma person), att en drottning kallas för någons bror och så vidare, för att det inte ska störa läsningen, även om man givetvis fortfarande förstår innehållet. Man skulle nog också kunna ha gjort mer med kartmaterialet. Det finns förvisso ett par kartor, men de skulle ha kunnat vara fler och mer detaljerade, och ha förts in i början på boken istället för i mitten. Och transkriberingen av namn är lite svajig. Åtminstone heter den romerska provinsen Cappadocia Kappadokien på svenska och inte som i boken Cappadocien.
Men allt detta är egentligen ganska obetydliga kommentarer. Huvudbudskapet är att man bör läsa "Alexanders arvtagare" om man har det minsta intresse av historia eller av antiken. Framför allt bör man läsa "Alexanders arvtagare" om man har det minsta intresse av att vidga sina vyer, att låra sig någonting man inte visste tidigare. För lära sig saker, det ser Jens Jakobsson definitivt till att man kommer att få göra i riklig mängd. Ett betyg så gott som något för en bok om historia.
Visar inlägg med etikett litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett litteratur. Visa alla inlägg
torsdag 8 juli 2010
söndag 11 april 2010
Tankar om den liberala demokratin VII: De omänskliga
Under en flygresa från Arlanda till Manchester sträckläste jag Torbjörn Nilssons nyutkomna bok "De omänskliga". Boken handlar om tre skeenden i 2000-talets svenska politik: dataintrångsskandalen, FRA-debatten samt SSU:s interna strider.
De olika delarna av boken läste jag med olika känslor. Jag är åtminstone ytligt bekant med många av de personer som förekom i dataintrångsskandalen, vilket naturligtvis ger det hela en särskild prägel. Nilsson lägger stor vikt vid att LUF under Fredrik Malms ordförandeskap utvecklades i samma riktning som Folkpartiet: mot en mer mediestyrd organisation där 80-20-frågorna dominerade. Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen: från min horisont i Uppsala dominerade fortfarande det klassiska idéarbetet, med diskussioner om Rawls och Locke och Mills slaveriargument. Folkpartiet gick framåt och LUF fick fler medlemmar, så vi fick mer pengar och kunde köra bättre kampanjer. Men den bästa kampanjen, "Democracy on Tour", handlade om demokratiturism i länder som Kuba och Singapore, och det är knappast någon traditionell röstmaximeringsfråga. Och i vårt distrikt valde vi också att fokusera kampanjen på hederligt folkbildningsarbete, med en serie öppna seminarier och föreläsningar på Café Linné. En förmodligen på längre sikt betydligt viktigare utveckling var att förbundet ekonomiskt och allmänpolitiskt sett för första gången på länge tydligt positionerade sig till höger om Folkpartiet, dvs. gick i en mer marknadsliberal riktning. Idag finns det en bred majoritet inom förbundet för slopad statlig inkomstskatt och slopat statligt kulturstöd, något som står i bjärt kontrast med Folkpartiets politik. Dessa ställningstaganden ifrågasattes överhuvudtaget inte vid senaste kongressen i Nässjö, där det inte förelåg en enda motion om att ta bort dem (vilket sannerligen inte berodde på en brist på motioner i allmänhet).
Men nog om interna LUF-angelägenheter. Nilssons bok är full av tragedier, falskspel och ofrivillig humor, men den enda gång det verkligt knyter sig i magen och man måste kontrollera sina känslor är när striden om FRA-lagen går mot sitt slut. Det är inte första gången som jag läst om hur Karl Sigfrid får sitta ensam mot dussintals moderata riksdagsledamöter som en efter en går till personangrepp mot honom, men jag mår lika illa varje gång. Det går inte att ha förtroende för Moderaterna i fri- och rättighetsfrågor efter detta. Det går för övrigt inte att ha förtroende för något av allianspartierna i dessa frågor, men särskilt inte för Moderaterna. Man drabbas av en känsla av fullständig vanmakt och stumt raseri. Allting är meningslöst. Det finns inget man kan göra. Förbered dig på att assimileras.
Jag vill ta tag i den känslan och se vad man kan göra av den. Nilssons bok är väldigt tydlig: det politiska spelet har sin egen logik, och det fungerar på ett helt annat sätt än vad den demokratiteoretiska diskussionen säger att politik bör fungera på. Det upplysta, deliberativa samtalet och det breda folkliga deltagandet skymtar med sin frånvaro, och kommer så alltid att göra. Hoppas man på förbättringar är man en blåögd idealist.
Det finns tre olika sätt att förhålla sig till en sån syn på politiken och på samhället. Det första är det man skulle kunna kalla för det machiavelliska. Här använder jag "machiavellisk" i Isaiah Berlins efterföljd: en person har en machiavellisk syn på tillvaron om denne erkänner att det finns värdekonflikter som gör att man inte alltid kan få alla bra saker samtidigt. Det finns enligt detta synsätt en oundviklig konflikt mellan procedur och resultat: visst skulle det vara bra om alla spelade rent, om det fanns en starkare interndemokrati osv. men då skulle ingen få nånting gjort. Alternativet till att spela smutsigt är att spela rent och förlora, och det är värre. Så tror jag att många av de som varit inblandade i de skandaler som Nilsson beskriver tänker, oavsett vilka man anser de positiva konsekvenserna vara. I Karl Sigfrids fall, om vi hårdrar det, måste han väga det negativa i att han blir personligen ansvarig för att Sverige tar ett halvt steg på vägen mot en polisstat mot det positiva i att få en välavlönad politisk karriär med möjlighet till inflytande senare. Det som gör att vi har så blandade känslor över det Sigfrid gör är att vi faktiskt känner att det finns vissa saker som vi skulle offra mycket för att bekämpa. Antingen är Sigfrid fullständigt principlös, en quisling i vardande, eller så känner han att FRA-lagen faktiskt rent politiskt går att leva med, och det är oklart vad som är värre. (För att spetsa till frågan på filosofiskt manér: hade Sigfrid vikt sig för partipiskan om förslaget hade gällt att införa en fascistisk militärdiktatur i landet? Förhoppningsvis inte.)
I andra fall så är de positiva konsekvenserna av det fula spelet även politiska. Visst, det är brottsligt och omoraliskt att bryta sig in i sossarnas datornätverk, men gör man inte det så kanske man förlorar valet. Gränsen mellan moral och konvention är hårfin i vissa fall: det är okej att förfölja motståndarpartier iförd tuppdräkt, men det är inte okej att telefonterrorisera motståndarkandidater nattetid. Man hade kunnat tänka sig att även det senare "bara hade varit en del av spelet". (Det finns politiska system där det är "en del av spelet" att döda sina motståndare.) Om vissa metoder blir tillräckligt etablerade förlorar man småningom helt känslan för att man gör ett moraliskt val, där man gör nånting dåligt för att vinna nånting bra. Eftersom alla gör det, eller eftersom man alltid har gjort det, så måste det ju vara okej. Eller hur?
Och det är på det sättet som den machiavelliska synen på politik i mångt och mycket blir en självuppfyllande profetia. Ganska ofta får man en känsla av att Nilsson presenterar sin beskrivning av hur svensk politik fungerar i termer av naturlagar: det är så här för att det måste vara så här. Men så är det ju inte. En väldigt starkt etablerad konvention i svensk politik, särskilt inom socialdemokratin, är att den som aspirerar på en partiledarpost inte får erkänna öppet att hon gör det. Detta får den bisarra effekten att det 2006 inte fanns några uttalade kandidater till partiledarvalet i ett av Europas mest framgångsrika partier. Men detta är ingen naturlag. Vi kan bara gå till Israel, där det är lag på att partierna måste välja sina ordföranden i direkta medlemsval. Där måste givetvis den som är intresserad själv kandidera öppet. Även i ungdomsförbunden är det vanligare att man kandiderar öppet till ordförandeposterna.
Detsamma gäller för partipiskan. De flesta partier har en sådan oavsett var de befinner sig i världen, men den kan vara olika stark i olika länder och i olika frågor. Det finns ingen naturlag som säger att det måste råda partipiska i frågor som rör inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Det har ju av hävd inte rått partipiska i löst definierade så kallade "samvetsfrågor". Borde inte åtminstone ett liberalt parti betrakta sina medmänniskors fri- och rättigheter som en samvetsfråga?
Och så vidare, och så vidare. Det är nog förvisso så att vissa institutionella strukturer gynnar vissa former av beteende, men institutionella strukturer kan förändras, låt vara att det ofta kan vara svårt och trögt. Men har man från början inställningen att de finns där för evigt så kommer de garanterat att göra det.
Så vad ska man göra? Den andra hållningen man kan ta till politik är den privata. Man erkänner att det finns en konflikt mellan procedur och resultat, men man väljer dilemmats andra horn. "Ska det vara på det här sättet så vill jag inte vara med." Det är förvisso ett val som miljoner svenskar har gjort: vissa genom att inte rösta när de tidigare röstat, andra genom att inte vara med i partier eller rörelser som de tidigare varit med i. Och finner man sig i det, är man lycklig med det valet, så innebär det också ett totalt förkastande av den nyantika teorin om människan som en i grunden politisk varelse. På ett sätt är detta ett liberalt val: man bekräftar sig själv som privatperson, man vänder ryggen mot den offentliga arenan och lever sitt liv på sina egna villkor. Problemet är bara dels att det förutsätter att någon annan gör jobbet: den offentliga makten utgår från folket, men om folket aldrig utövar den makten blir ingenting gjort. Men det förutsätter också att de som utövar makten gör det på ett sätt som gör det möjligt för en själv att fortsätta leva sitt liv på ens egna villkor. Men när detta riskerar att inte vara fallet, ja, då har man inget val. FRA-lagen i dess ursprungliga formulering innehöll inget förbud mot att svenska medborgares kommunikation skulle avlyssnas. Man kan fortsätta leva som privatperson endast under förutsättning att det inte finns något man kan göra åt detta faktum: att allt politiskt engagemang, av vilket slag det vara månde, är dödsdömt på förhand. Finns det en positiv lärdom man kan dra av FRA-debatten så är det dock att detta inte stämmer. Det svenska politiska systemet visade sig vara väldigt svårt att påverka utifrån, men inte omöjligt.
Och därmed står vi vid en tredje ståndpunkt, den sammanbitet hoppfulla. Man måste stå på sig, annars kommer någon annan att göra det. Det finns fruktansvärda orättvisor i samhället. Staten kränker folks rättigheter men kan inte hållas ansvarig eller förmås att betala skadestånd för det. FRA spanar på svenska medborgare utan lagstöd. Folk är helt värnlösa om de skulle råka felbehandlas av polis eller väktare. De grundlagsfästa rättigheterna är i många fall knappt värda pappret de är skrivna på. Vi har inte rätt att välja den person som ska vara vår högste representant, vars barn blir föremål för en statssponsrad personkult. Det är väldigt lätt att då känna att man bara borde strunta i allt det här och vända sig inåt, mot det lilla livet. Men då ska man komma ihåg att det kunde varit värre, och att om man helt slutar bry sig om politik så kommer det att bli värre. I totalitära samhällen förlorar även det lilla livet sin integritet: man blir inte sin egen man utan någon annans talande redskap, en slav i vardande. Att leva sitt eget liv blir en (kontra)revolutionär, statsfientlig handling, vare sig man vill det eller inte. Om man inte engagerar sig för att bevara den friheten blir allting annat också meningslöst.
Men om det kan vara värre så kan det också bli bättre. Våra mor- och farföräldrars generation tvångssteriliserade 20,000 av sina medmänniskor. Idag skulle sådana övergrepp aldrig accepteras. Vi har avskaffat dödsstraff och tortyr. Vi har religionsfrihet och fri radio och TV. Allt detta har krävt årtionden av kamp, men vi har lyckats. Det saknas inte stridsfrågor för nästa generation att ta itu med, men det går att göra framsteg i det lilla som tillsammans betyder nånting. Och kanske kan man också förändra folks attityder om hur politik måste, kan och bör bedrivas. Om den machiavelliska synen på politik riskerar att bli en självuppfyllande profetia kan även den sammanbitet hoppfulla bli det, åtminstone i någon mån. Redan idag finns det gränser. Man skällde ut Karl Sigfrid på ett sätt som aldrig kan accepteras, men han hade haft livet i behåll om han hade röstat nej. I Nordkorea, däremot, tvekar man inte att avrätta tjänstemän som fattar impopulära beslut. Låt oss ta det därifrån. Låt oss se vad vi kan göra. Det skadar inte att försöka.
De olika delarna av boken läste jag med olika känslor. Jag är åtminstone ytligt bekant med många av de personer som förekom i dataintrångsskandalen, vilket naturligtvis ger det hela en särskild prägel. Nilsson lägger stor vikt vid att LUF under Fredrik Malms ordförandeskap utvecklades i samma riktning som Folkpartiet: mot en mer mediestyrd organisation där 80-20-frågorna dominerade. Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen: från min horisont i Uppsala dominerade fortfarande det klassiska idéarbetet, med diskussioner om Rawls och Locke och Mills slaveriargument. Folkpartiet gick framåt och LUF fick fler medlemmar, så vi fick mer pengar och kunde köra bättre kampanjer. Men den bästa kampanjen, "Democracy on Tour", handlade om demokratiturism i länder som Kuba och Singapore, och det är knappast någon traditionell röstmaximeringsfråga. Och i vårt distrikt valde vi också att fokusera kampanjen på hederligt folkbildningsarbete, med en serie öppna seminarier och föreläsningar på Café Linné. En förmodligen på längre sikt betydligt viktigare utveckling var att förbundet ekonomiskt och allmänpolitiskt sett för första gången på länge tydligt positionerade sig till höger om Folkpartiet, dvs. gick i en mer marknadsliberal riktning. Idag finns det en bred majoritet inom förbundet för slopad statlig inkomstskatt och slopat statligt kulturstöd, något som står i bjärt kontrast med Folkpartiets politik. Dessa ställningstaganden ifrågasattes överhuvudtaget inte vid senaste kongressen i Nässjö, där det inte förelåg en enda motion om att ta bort dem (vilket sannerligen inte berodde på en brist på motioner i allmänhet).
Men nog om interna LUF-angelägenheter. Nilssons bok är full av tragedier, falskspel och ofrivillig humor, men den enda gång det verkligt knyter sig i magen och man måste kontrollera sina känslor är när striden om FRA-lagen går mot sitt slut. Det är inte första gången som jag läst om hur Karl Sigfrid får sitta ensam mot dussintals moderata riksdagsledamöter som en efter en går till personangrepp mot honom, men jag mår lika illa varje gång. Det går inte att ha förtroende för Moderaterna i fri- och rättighetsfrågor efter detta. Det går för övrigt inte att ha förtroende för något av allianspartierna i dessa frågor, men särskilt inte för Moderaterna. Man drabbas av en känsla av fullständig vanmakt och stumt raseri. Allting är meningslöst. Det finns inget man kan göra. Förbered dig på att assimileras.
Jag vill ta tag i den känslan och se vad man kan göra av den. Nilssons bok är väldigt tydlig: det politiska spelet har sin egen logik, och det fungerar på ett helt annat sätt än vad den demokratiteoretiska diskussionen säger att politik bör fungera på. Det upplysta, deliberativa samtalet och det breda folkliga deltagandet skymtar med sin frånvaro, och kommer så alltid att göra. Hoppas man på förbättringar är man en blåögd idealist.
Det finns tre olika sätt att förhålla sig till en sån syn på politiken och på samhället. Det första är det man skulle kunna kalla för det machiavelliska. Här använder jag "machiavellisk" i Isaiah Berlins efterföljd: en person har en machiavellisk syn på tillvaron om denne erkänner att det finns värdekonflikter som gör att man inte alltid kan få alla bra saker samtidigt. Det finns enligt detta synsätt en oundviklig konflikt mellan procedur och resultat: visst skulle det vara bra om alla spelade rent, om det fanns en starkare interndemokrati osv. men då skulle ingen få nånting gjort. Alternativet till att spela smutsigt är att spela rent och förlora, och det är värre. Så tror jag att många av de som varit inblandade i de skandaler som Nilsson beskriver tänker, oavsett vilka man anser de positiva konsekvenserna vara. I Karl Sigfrids fall, om vi hårdrar det, måste han väga det negativa i att han blir personligen ansvarig för att Sverige tar ett halvt steg på vägen mot en polisstat mot det positiva i att få en välavlönad politisk karriär med möjlighet till inflytande senare. Det som gör att vi har så blandade känslor över det Sigfrid gör är att vi faktiskt känner att det finns vissa saker som vi skulle offra mycket för att bekämpa. Antingen är Sigfrid fullständigt principlös, en quisling i vardande, eller så känner han att FRA-lagen faktiskt rent politiskt går att leva med, och det är oklart vad som är värre. (För att spetsa till frågan på filosofiskt manér: hade Sigfrid vikt sig för partipiskan om förslaget hade gällt att införa en fascistisk militärdiktatur i landet? Förhoppningsvis inte.)
I andra fall så är de positiva konsekvenserna av det fula spelet även politiska. Visst, det är brottsligt och omoraliskt att bryta sig in i sossarnas datornätverk, men gör man inte det så kanske man förlorar valet. Gränsen mellan moral och konvention är hårfin i vissa fall: det är okej att förfölja motståndarpartier iförd tuppdräkt, men det är inte okej att telefonterrorisera motståndarkandidater nattetid. Man hade kunnat tänka sig att även det senare "bara hade varit en del av spelet". (Det finns politiska system där det är "en del av spelet" att döda sina motståndare.) Om vissa metoder blir tillräckligt etablerade förlorar man småningom helt känslan för att man gör ett moraliskt val, där man gör nånting dåligt för att vinna nånting bra. Eftersom alla gör det, eller eftersom man alltid har gjort det, så måste det ju vara okej. Eller hur?
Och det är på det sättet som den machiavelliska synen på politik i mångt och mycket blir en självuppfyllande profetia. Ganska ofta får man en känsla av att Nilsson presenterar sin beskrivning av hur svensk politik fungerar i termer av naturlagar: det är så här för att det måste vara så här. Men så är det ju inte. En väldigt starkt etablerad konvention i svensk politik, särskilt inom socialdemokratin, är att den som aspirerar på en partiledarpost inte får erkänna öppet att hon gör det. Detta får den bisarra effekten att det 2006 inte fanns några uttalade kandidater till partiledarvalet i ett av Europas mest framgångsrika partier. Men detta är ingen naturlag. Vi kan bara gå till Israel, där det är lag på att partierna måste välja sina ordföranden i direkta medlemsval. Där måste givetvis den som är intresserad själv kandidera öppet. Även i ungdomsförbunden är det vanligare att man kandiderar öppet till ordförandeposterna.
Detsamma gäller för partipiskan. De flesta partier har en sådan oavsett var de befinner sig i världen, men den kan vara olika stark i olika länder och i olika frågor. Det finns ingen naturlag som säger att det måste råda partipiska i frågor som rör inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Det har ju av hävd inte rått partipiska i löst definierade så kallade "samvetsfrågor". Borde inte åtminstone ett liberalt parti betrakta sina medmänniskors fri- och rättigheter som en samvetsfråga?
Och så vidare, och så vidare. Det är nog förvisso så att vissa institutionella strukturer gynnar vissa former av beteende, men institutionella strukturer kan förändras, låt vara att det ofta kan vara svårt och trögt. Men har man från början inställningen att de finns där för evigt så kommer de garanterat att göra det.
Så vad ska man göra? Den andra hållningen man kan ta till politik är den privata. Man erkänner att det finns en konflikt mellan procedur och resultat, men man väljer dilemmats andra horn. "Ska det vara på det här sättet så vill jag inte vara med." Det är förvisso ett val som miljoner svenskar har gjort: vissa genom att inte rösta när de tidigare röstat, andra genom att inte vara med i partier eller rörelser som de tidigare varit med i. Och finner man sig i det, är man lycklig med det valet, så innebär det också ett totalt förkastande av den nyantika teorin om människan som en i grunden politisk varelse. På ett sätt är detta ett liberalt val: man bekräftar sig själv som privatperson, man vänder ryggen mot den offentliga arenan och lever sitt liv på sina egna villkor. Problemet är bara dels att det förutsätter att någon annan gör jobbet: den offentliga makten utgår från folket, men om folket aldrig utövar den makten blir ingenting gjort. Men det förutsätter också att de som utövar makten gör det på ett sätt som gör det möjligt för en själv att fortsätta leva sitt liv på ens egna villkor. Men när detta riskerar att inte vara fallet, ja, då har man inget val. FRA-lagen i dess ursprungliga formulering innehöll inget förbud mot att svenska medborgares kommunikation skulle avlyssnas. Man kan fortsätta leva som privatperson endast under förutsättning att det inte finns något man kan göra åt detta faktum: att allt politiskt engagemang, av vilket slag det vara månde, är dödsdömt på förhand. Finns det en positiv lärdom man kan dra av FRA-debatten så är det dock att detta inte stämmer. Det svenska politiska systemet visade sig vara väldigt svårt att påverka utifrån, men inte omöjligt.
Och därmed står vi vid en tredje ståndpunkt, den sammanbitet hoppfulla. Man måste stå på sig, annars kommer någon annan att göra det. Det finns fruktansvärda orättvisor i samhället. Staten kränker folks rättigheter men kan inte hållas ansvarig eller förmås att betala skadestånd för det. FRA spanar på svenska medborgare utan lagstöd. Folk är helt värnlösa om de skulle råka felbehandlas av polis eller väktare. De grundlagsfästa rättigheterna är i många fall knappt värda pappret de är skrivna på. Vi har inte rätt att välja den person som ska vara vår högste representant, vars barn blir föremål för en statssponsrad personkult. Det är väldigt lätt att då känna att man bara borde strunta i allt det här och vända sig inåt, mot det lilla livet. Men då ska man komma ihåg att det kunde varit värre, och att om man helt slutar bry sig om politik så kommer det att bli värre. I totalitära samhällen förlorar även det lilla livet sin integritet: man blir inte sin egen man utan någon annans talande redskap, en slav i vardande. Att leva sitt eget liv blir en (kontra)revolutionär, statsfientlig handling, vare sig man vill det eller inte. Om man inte engagerar sig för att bevara den friheten blir allting annat också meningslöst.
Men om det kan vara värre så kan det också bli bättre. Våra mor- och farföräldrars generation tvångssteriliserade 20,000 av sina medmänniskor. Idag skulle sådana övergrepp aldrig accepteras. Vi har avskaffat dödsstraff och tortyr. Vi har religionsfrihet och fri radio och TV. Allt detta har krävt årtionden av kamp, men vi har lyckats. Det saknas inte stridsfrågor för nästa generation att ta itu med, men det går att göra framsteg i det lilla som tillsammans betyder nånting. Och kanske kan man också förändra folks attityder om hur politik måste, kan och bör bedrivas. Om den machiavelliska synen på politik riskerar att bli en självuppfyllande profetia kan även den sammanbitet hoppfulla bli det, åtminstone i någon mån. Redan idag finns det gränser. Man skällde ut Karl Sigfrid på ett sätt som aldrig kan accepteras, men han hade haft livet i behåll om han hade röstat nej. I Nordkorea, däremot, tvekar man inte att avrätta tjänstemän som fattar impopulära beslut. Låt oss ta det därifrån. Låt oss se vad vi kan göra. Det skadar inte att försöka.
torsdag 26 november 2009
Neuromancer at 25
Det är för lite kultur på den här bloggen, brukar jag säga så fort jag ska skriva nånting om kultur. Men eftersom detta bara sker nån gång i halvåret blir det inte så mycket mer med det. Trots allt har jag bara mig själv att skylla för att det inte skrivs mer om kultur... Nåväl. Jag har nu gått tillbaka och börjat läsa om William Gibsons "Neuromancer". Jag brukar hävda att ingen annan bok har haft ett lika stort inflytande på hur jag betraktar samhället och dess möjligheter i stort. Med tanke på att det måste vara åtminstone sex-sju år sen jag läste boken sist får jag åtminstone säga att den hittills inte har gjort mig besviken - annars kan ungdomskärlekar blekna över tid.
Jag har läst "Neuromancer" två gånger tidigare, varav den första måste ha varit för nästan tio år sen. Det som har följt under dessa tio år är åtminstone fyra saker: för det första en helt annan medvetenhet om bokens bredare kulturella påverkan, först via "Snow Crash", ett annat av mina tonårs favoritverk, och sen via de två "Ghost in the Shell"-filmerna och inte minst "Matrix", i mitt tycke bara en blek kopia av det verkliga tinget. För det andra, givetvis att jag idag kan läsa boken med ett bättre grepp om de språkliga nyanserna och strukturen. Jag minns att jag uppfattade bokens struktur som lite lätt förvirrande första gången jag läste den. Nu känns det betydligt klarare, dels eftersom jag vet mer om hur den är upplagd, och dels eftersom jag helt enkelt kan lite bättre engelska. För det tredje att jag är tio år äldre och därmed kan se på boken med andra ögon. Jag ryckte till när jag såg att Case, bokens huvudperson, är lika gammal som jag, 24 år. Medan min egen generation kämpar med sin ständiga kvartslivskris har Case i sanning sina bästa år redan bakom sig: han har gått från att vara en stigande stjärna i cyberrymden till att tvingas agera mellanhand för allehanda skumraskaffärer för att hålla uppe sitt missbruk i Chiba, ett ingenmansland utanför all lag och ordning, eftersom hans nervsystem har lidit permanent skada efter att han försökte stjäla från fel personer.
För det fjärde och sista: det har gått tio år. 1999 var det femton år sen Neuromancer skrevs. Nu är det 25, ett kvartssekel. Förvisso är det oklart exakt när boken utspelar sig: definitivt under detta århundrade, förmodligen kanske runt 2040-2070. Men vissa saker var utdaterade redan tio år efter att boken skrevs, såsom det tänkta tredje världskriget mellan USA och Sovjet. Just omnämnandet av Operation Screaming Fist, flyg- och datorräden mot den sovjetiska datacentralen i Kirensk, är ironiskt eftersom Sovjet låg så långt efter det framväxande informationssamhället i Väst.
Och precis som i "Johnny Mnemonic" (som jag inte har läst men sett på film) har verkligheten hunnit ikapp Gibson snabbare än han kunnat ana. Johnny Mnemonic är en kurir som har utplånat sitt egna långtidsminne för att kunna lagra data i hjärnan, data som han förmedlar mellan sändare och mottagare - hela 40 gigabyte! Min egen laptop, två och ett halvt år gammal och en av de billigare modellerna, har 100 GB. I Neuromancer dealar Case bland annat med data, t.ex. "3 megabytes of hot RAM". En dator med en gig RAM såldes just på Tradera för under 2000 kr. Det är 30 gånger mer.
Men det är inte det som är det viktiga. Snarare är det det att vi har hunnit utveckla vår egen datorbaserade civilisation, och att utvecklingen går allt snabbare. Trots Gibsons virtual reality-visioner blir man inte längre fascinerad av själva datorkraften, allt det man kan göra med datorerna: visst, vi kan inte dyka in i cyberspace med alla våra sinnen, men det känns inte som att vi går miste om nåt i termer av vad vi kan få reda på. Problemet med de prognoser om det framtida VR-samhället som kom fram i vågskvalpet bakom Netscape i mitten på 90-talet var att det kändes lite oklart vad det skulle vara bra för. Varför ska jag behöva gå mellan olika hus i en virtuell värld för att komma till de olika ställen jag vill, när ett par knapptryckningar med autokomplettering tar mig dit mycket snabbare hursomhelst? Man behöver inte gå in i en bokhandel för att handla böcker: det, om något, torde vara nåt vi har lärt oss sedan dotcom-bubblan.
Gibsons fokus på den kommersiella delen av cyberrymden är i någon mån inte förvånande: det var en aspekt av elektronisk dataöverföring som utvecklades starkt under 80-talet. I en SOU om datapolitik från mitten av 80-talet kan man t.ex. läsa att datorstyrda överföringar mellan banker har ökat starkt i bl.a. USA, men att detta förmodligen inte kommer att behövas i Sverige, "på grund av vårt välutvecklade girosystem". Tja, femton år senare var ju Internetbanker vardagsmat i Sverige men närmast okända i USA. Men poängen är att civilsamhället på Internet, i form av bloggar, Facebookgrupper, memer, Wikipedia, den ständiga tillgången på all slags information, är tämligen frånvarande hos Gibson. Det är alltid extremt enkelt att beskylla de som har försökt skåda in i framtiden för att ha missat just det som faktiskt har hänt, och det vill jag inte göra. Men poängen är att Neuromancers ställning som framtidsvision inom datorsektorn bleknar för varje år som vi faktiskt skapar vår egen framtid. "The future ain't what it used to be", som Yogi Berra sa. Men samtidigt, om vi sätter in Neuromancer i en kontext där Macintosh lanserade Apple II-reklamen ("why 1984 won't be like '1984'") och där IBM i snabb takt förlorade sin marknadsledande ställning eftersom man inte förstod varför folk överhuvudtaget skulle vilja ha persondatorer, är själva idén om en värld som kopplas samman genom en gemensam tillgång på data, där varje kvarter, varje gathörn är en pumpande, vitglödgad nod av informationsutbyte, där data i rätt persons händer är hårdvaluta på ett sätt som pengar för länge sen har slutat vara, en framtidsbeskrivning som pekar åt rätt håll. Så har inte alltid varit fallet: minns alla prognoser om att man år 2000 skulle ha sitt eget rymdskepp och äta piller istället för mat.
Men det som kanske fascinerar och oroar mest är ändå det dystopiska och samtidigt frihetliga draget, en slags vagt anarkokapitalistisk dystopi, som representerar en postmodern dystopism. Medan 1900-talets modernistiska dystopier ("Sköna nya värld", "1984", "Kallocain", "Fahrenheit 451") alla hade utgått från de totalitära dragen i modernismen och det modernistiska samhället och försökt se baksidan hos upplysningsidealens rationella monism, utgör Neuromancer ett av de första försöken att skapa en dystopi där det snarare är avsaknaden av en överordnad samhällsordning som förmår verka för rättvisa och ett värdigt liv som är problemet. I Chiba kan ingen höra dig skrika: Gibson säger explicit att stan är en samhällsform som fungerar enligt socialdarwinistiska principer, där den som står stilla eller går för snabbt fram försvinner i djupet. På det sättet har Gibson skrivit fram en samhällsvision som överlever bortom de informationstekniska landvinningarna.
Men den är inte enbart negativ. Det som gör att Neuromancer spelar en så stor roll för mig personligen är att jag, liksom Case, kan uppleva detta samhälle, manifesterat i cyberspace genom Matrisen, nästan på ett religiöst sätt: i summan av våra handlingar, våra utbyten med varandra, tecknad i linjer av bländande neon bland nattlandskapets städer, "otänkbar komplexitet... likt stadens ljus, borttynande", ser Case något som är större än vi är, var och en av oss, just därför att det är summan av allt vi är. För första gången kan vi få en glimt av mänskligheten som sådan, på tröskeln till att kunna göra verklighet av sin fulla potential, när alla gamla begränsningar i tid och rum ömsas av liksom ett intorkat skinn. Som Hayek påminner oss går detta inte att kontrollera: ingen mänsklig hjärna kan förutse hur ett sådant komplext system kommer att utvecklas, och det går därmed inte att styra, det är emergent, det väljer sin egen väg, lagenligt och samtidigt planlöst. Det är skrämmande, det är smutsigt, det är hänsynslöst och det är storslaget. Vi tittar på i rysande beundran, såsom när vi, liksom major Kusanagi, möter oss själva på väg mot vattenytan, med hela staden i nattstrålande tystnad runtomkring oss. "Nu se vi såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Och kanske är det ett sista desperat hopp för liberalismen, för all politik, ett enda värde efter alla värdens död: att människans samvaro inte strävar mot ett högre mål, utan är ett mål i sig, på samma sätt som många finner en skönhet och ett värde i den mångfald av komplexa livsformer som evolutionen gett upphov till, trots avsaknaden av ett högre syfte. Detta medför inga politiska konsekvenser. En sådan roll kan inte skönheten spela. Men det ger oss en visshet om att även om vi måste omvärdera alla värden kan det samhälle som är ett resultat av människors fria val ändå ha ett värde i sig. Den stumma hänförelse vi känner över vad vi människor kan skapa är nog för att känna att vår gemensamma strävan inte är förgäves.
Jag har läst "Neuromancer" två gånger tidigare, varav den första måste ha varit för nästan tio år sen. Det som har följt under dessa tio år är åtminstone fyra saker: för det första en helt annan medvetenhet om bokens bredare kulturella påverkan, först via "Snow Crash", ett annat av mina tonårs favoritverk, och sen via de två "Ghost in the Shell"-filmerna och inte minst "Matrix", i mitt tycke bara en blek kopia av det verkliga tinget. För det andra, givetvis att jag idag kan läsa boken med ett bättre grepp om de språkliga nyanserna och strukturen. Jag minns att jag uppfattade bokens struktur som lite lätt förvirrande första gången jag läste den. Nu känns det betydligt klarare, dels eftersom jag vet mer om hur den är upplagd, och dels eftersom jag helt enkelt kan lite bättre engelska. För det tredje att jag är tio år äldre och därmed kan se på boken med andra ögon. Jag ryckte till när jag såg att Case, bokens huvudperson, är lika gammal som jag, 24 år. Medan min egen generation kämpar med sin ständiga kvartslivskris har Case i sanning sina bästa år redan bakom sig: han har gått från att vara en stigande stjärna i cyberrymden till att tvingas agera mellanhand för allehanda skumraskaffärer för att hålla uppe sitt missbruk i Chiba, ett ingenmansland utanför all lag och ordning, eftersom hans nervsystem har lidit permanent skada efter att han försökte stjäla från fel personer.
För det fjärde och sista: det har gått tio år. 1999 var det femton år sen Neuromancer skrevs. Nu är det 25, ett kvartssekel. Förvisso är det oklart exakt när boken utspelar sig: definitivt under detta århundrade, förmodligen kanske runt 2040-2070. Men vissa saker var utdaterade redan tio år efter att boken skrevs, såsom det tänkta tredje världskriget mellan USA och Sovjet. Just omnämnandet av Operation Screaming Fist, flyg- och datorräden mot den sovjetiska datacentralen i Kirensk, är ironiskt eftersom Sovjet låg så långt efter det framväxande informationssamhället i Väst.
Och precis som i "Johnny Mnemonic" (som jag inte har läst men sett på film) har verkligheten hunnit ikapp Gibson snabbare än han kunnat ana. Johnny Mnemonic är en kurir som har utplånat sitt egna långtidsminne för att kunna lagra data i hjärnan, data som han förmedlar mellan sändare och mottagare - hela 40 gigabyte! Min egen laptop, två och ett halvt år gammal och en av de billigare modellerna, har 100 GB. I Neuromancer dealar Case bland annat med data, t.ex. "3 megabytes of hot RAM". En dator med en gig RAM såldes just på Tradera för under 2000 kr. Det är 30 gånger mer.
Men det är inte det som är det viktiga. Snarare är det det att vi har hunnit utveckla vår egen datorbaserade civilisation, och att utvecklingen går allt snabbare. Trots Gibsons virtual reality-visioner blir man inte längre fascinerad av själva datorkraften, allt det man kan göra med datorerna: visst, vi kan inte dyka in i cyberspace med alla våra sinnen, men det känns inte som att vi går miste om nåt i termer av vad vi kan få reda på. Problemet med de prognoser om det framtida VR-samhället som kom fram i vågskvalpet bakom Netscape i mitten på 90-talet var att det kändes lite oklart vad det skulle vara bra för. Varför ska jag behöva gå mellan olika hus i en virtuell värld för att komma till de olika ställen jag vill, när ett par knapptryckningar med autokomplettering tar mig dit mycket snabbare hursomhelst? Man behöver inte gå in i en bokhandel för att handla böcker: det, om något, torde vara nåt vi har lärt oss sedan dotcom-bubblan.
Gibsons fokus på den kommersiella delen av cyberrymden är i någon mån inte förvånande: det var en aspekt av elektronisk dataöverföring som utvecklades starkt under 80-talet. I en SOU om datapolitik från mitten av 80-talet kan man t.ex. läsa att datorstyrda överföringar mellan banker har ökat starkt i bl.a. USA, men att detta förmodligen inte kommer att behövas i Sverige, "på grund av vårt välutvecklade girosystem". Tja, femton år senare var ju Internetbanker vardagsmat i Sverige men närmast okända i USA. Men poängen är att civilsamhället på Internet, i form av bloggar, Facebookgrupper, memer, Wikipedia, den ständiga tillgången på all slags information, är tämligen frånvarande hos Gibson. Det är alltid extremt enkelt att beskylla de som har försökt skåda in i framtiden för att ha missat just det som faktiskt har hänt, och det vill jag inte göra. Men poängen är att Neuromancers ställning som framtidsvision inom datorsektorn bleknar för varje år som vi faktiskt skapar vår egen framtid. "The future ain't what it used to be", som Yogi Berra sa. Men samtidigt, om vi sätter in Neuromancer i en kontext där Macintosh lanserade Apple II-reklamen ("why 1984 won't be like '1984'") och där IBM i snabb takt förlorade sin marknadsledande ställning eftersom man inte förstod varför folk överhuvudtaget skulle vilja ha persondatorer, är själva idén om en värld som kopplas samman genom en gemensam tillgång på data, där varje kvarter, varje gathörn är en pumpande, vitglödgad nod av informationsutbyte, där data i rätt persons händer är hårdvaluta på ett sätt som pengar för länge sen har slutat vara, en framtidsbeskrivning som pekar åt rätt håll. Så har inte alltid varit fallet: minns alla prognoser om att man år 2000 skulle ha sitt eget rymdskepp och äta piller istället för mat.
Men det som kanske fascinerar och oroar mest är ändå det dystopiska och samtidigt frihetliga draget, en slags vagt anarkokapitalistisk dystopi, som representerar en postmodern dystopism. Medan 1900-talets modernistiska dystopier ("Sköna nya värld", "1984", "Kallocain", "Fahrenheit 451") alla hade utgått från de totalitära dragen i modernismen och det modernistiska samhället och försökt se baksidan hos upplysningsidealens rationella monism, utgör Neuromancer ett av de första försöken att skapa en dystopi där det snarare är avsaknaden av en överordnad samhällsordning som förmår verka för rättvisa och ett värdigt liv som är problemet. I Chiba kan ingen höra dig skrika: Gibson säger explicit att stan är en samhällsform som fungerar enligt socialdarwinistiska principer, där den som står stilla eller går för snabbt fram försvinner i djupet. På det sättet har Gibson skrivit fram en samhällsvision som överlever bortom de informationstekniska landvinningarna.
Men den är inte enbart negativ. Det som gör att Neuromancer spelar en så stor roll för mig personligen är att jag, liksom Case, kan uppleva detta samhälle, manifesterat i cyberspace genom Matrisen, nästan på ett religiöst sätt: i summan av våra handlingar, våra utbyten med varandra, tecknad i linjer av bländande neon bland nattlandskapets städer, "otänkbar komplexitet... likt stadens ljus, borttynande", ser Case något som är större än vi är, var och en av oss, just därför att det är summan av allt vi är. För första gången kan vi få en glimt av mänskligheten som sådan, på tröskeln till att kunna göra verklighet av sin fulla potential, när alla gamla begränsningar i tid och rum ömsas av liksom ett intorkat skinn. Som Hayek påminner oss går detta inte att kontrollera: ingen mänsklig hjärna kan förutse hur ett sådant komplext system kommer att utvecklas, och det går därmed inte att styra, det är emergent, det väljer sin egen väg, lagenligt och samtidigt planlöst. Det är skrämmande, det är smutsigt, det är hänsynslöst och det är storslaget. Vi tittar på i rysande beundran, såsom när vi, liksom major Kusanagi, möter oss själva på väg mot vattenytan, med hela staden i nattstrålande tystnad runtomkring oss. "Nu se vi såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Och kanske är det ett sista desperat hopp för liberalismen, för all politik, ett enda värde efter alla värdens död: att människans samvaro inte strävar mot ett högre mål, utan är ett mål i sig, på samma sätt som många finner en skönhet och ett värde i den mångfald av komplexa livsformer som evolutionen gett upphov till, trots avsaknaden av ett högre syfte. Detta medför inga politiska konsekvenser. En sådan roll kan inte skönheten spela. Men det ger oss en visshet om att även om vi måste omvärdera alla värden kan det samhälle som är ett resultat av människors fria val ändå ha ett värde i sig. Den stumma hänförelse vi känner över vad vi människor kan skapa är nog för att känna att vår gemensamma strävan inte är förgäves.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)