Feminism(er) och identiteter

Samtidigt som vi i läsecirkeln i global rättvisa plöjer igenom texter av Susan Moller Okin och Uma Narayan om relationen mellan feminism, kulturessentialism och relativism dyker en essä i samma ämne upp på DN Kultur. Alla tre författare pekar egentligen på samma problem: vänstern har under många år i sin iver att undvika USA- och marknadsvänlig kulturimperialism anammat en ibland (dock långt ifrån alltid) oreflekterande kulturrelativism, där man i olika sammanhang försöker försvara lokalt framvuxna kulturella uttryckssätt mot McDonaldsideologin där alla ska ta del av samma överlägsna västerländska kultur. Problemet har dels varit att man därmed har konstruerat en falsk dikotomi mellan Väst och den Andre, istället för att se nyanserna, den historiska kontingensen (fruktansvärt ord, men "tillfällighet" är missvisande) och de lokala variationerna både i västerländsk kultur och i tredje världen. (Detta är "essentialismen": att olika kulturer har en essens, en oföränderlig fast kärna, och inte bara är kontingenta [eller accidenta, för att tala aristoteliska].) Men framför allt hamnar man därmed i ett läge där man tvingas försvara en könsmaktsordning som upprätthålls av dessa sedvänjor, som till exempel kvinnlig könsstympning. Feminismen hävdar att mäns förtryck av kvinnor är fel, och att strukturerna är desamma i hela världen (ja, både i talibanernas Afghanistan och i Schymans Sverige). Relativismen hävdar att vi åtminstone inte kan fördöma detta förtryck om det äger rum i andra kulturer än vår egen, och förmodligen även att förtrycket tar sig andra uttryck och beror på andra saker i dessa kulturer.

Men det Bangs Malena Rydell tar upp i DN-artikeln ovan är ett bredare perspektiv, som även tar upp klass, sexualitet och ras. Det finns dels ett teoretiskt problem, som vi diskuterade vid dagens seminarium. Är mäns förtryck mot kvinnor av samma eller annorlunda natur beroende på de tre andra faktorerna? (Blott ett iota skiljer de stridande åt, skulle den praktiskt lagde tycka.) Från vad jag förstår så verkar Moller Okin anse att det faktiskt går att hävda att kvinnor i, säg, tredje världen har samma problem, fast i större grad, än kvinnor i Väst, medna Narayan och andra verkar tycka att så inte är fallet. (Argument för Moller Okin: kvinnoförtrycket har hela tiden lett till att kvinnor dödas. Men i Indien är det till och med så att väldigt många kvinnliga foster, kanske så många som 100 miljoner, har aborterats efter fostervattensprov. Kvinnor berövas alltså rätten till liv, redan innan de är födda. [Problemet om foster har rättigheter verkar inte Okin gå in på här.] Alltså: samma förtryck, blott i större grad, i u-länder. Argument för Narayan: en svart kvinna i USA kan komma att ses som mer sexuellt promiskuös, och därmed mer "tillgänglig" än sin vita motpart av de vita männen. Men svarta män betraktas inte som mer tillgängliga av de vita männen. Alltså resulterar kombinationen ras+kön i mer och annorlunda förtryck än summan av dess delar.)

Men det finns även ett praktiskt problem: hur gör man politik av detta, om man nu så önskar? Rydell verkar efterlysa ett nytt slags "feminism" präglad av intersektionalitet: att förtryck är additivt längs flera dimensioner på det sätt som nämndes ovan. (Jag skulle verkligen vilja ifrågasätta om en fullt postkolonial, queerteoretisk, klassmedveten och rimligtvis även djurrättsteoretisk och posthandikappad feminism egentligen förtjänar att kallas för "feminism".) Om man skulle kunna driva detta enorma teoretiska fartyg i land kvarstår ju problemet att feminismen alltid har varit praktiskt politisk och försökt fokusera på konkreta framsteg för kvinnors rättigheter. Måste man inte behandla kvinnor som en grupp, istället för att dekonstruera dem i de individer de är (vilket i och för sig låter sympatiskt), om man ska kunna identifiera de strukturella faktorer som ligger bakom förtryck på grund av kön och göra någonting åt dem? Rydell hoppas på en frälsare som ännu ligger i det fördolda. Vi får väl se.

Ett par avslutande reaktioner: (1) Ingen feminism kan analyseras, utläggas eller motiveras i isolering från de bredare politiska antaganden som den vilar på. I Rydells fall vågar jag nog ana en mer radikalfeministisk riktning. Hela diskussionen om klass, till exempel, blir ju helt beroende av om man erkänner att klasser existerar, och vad man i så fall vill göra av dem. För min del är ju (liberal)feminismen snarare ett frihetsprojekt som inte går att särskilja från demokratibistånd, införandet av republik, eller övergången till en behovsprövad välfärdsstat, därför att det är samma liberala logik som ligger bakom. Det är väldigt svårt att rent filosofiskt motivera feminismen utifrån feminismen, och tar man steget ut i allmän normativ teori kan man knappast hålla en ordentlig rågång mellan feminism och övrig politisk filosofi. Det tror jag nog inte heller att särskilt många försöker göra, men det gör att talet om systerskap och gemensamma kvinnliga intressen kommer att eka något tunnare. (Politisk ideologi har ännu inte letat sig in som en egen kategori i Rydells intersektionalitet.) (2) Rydell hävdar att liberalfeminismen "vägrar tänka historiskt och komparativt", vilket ger ekon av Pateman, som jag ju skrev om för ett par veckor sedan. Jag kan egentligen bara hänvisa till mitt avsnitt om Hardin i mitt Patemaninlägg som ett möjligt svar på varför detta inte behöver vara ett jätteproblem. Men när jag såg Rydells mycket korta hänvisning till liberalfeminismen kom jag ihåg Wikipedias karakterisering av liberalfeminism som "main stream feminism". Möjligen i den bemärkelsen att det är den feminism som de flesta mainstreampolitiker verkar ha (t.ex. Rydells käpphäst Anders Borg), men inte i den feministiska debatten, i alla fall inte i Sverige. Inte i Sverige.