Det gick som väntat

För mer än tre år sedan (herregud, vad tiden går!) drev jag en blogg om inrikespolitik i de forna Sovjetstaterna. Även om jag hade haft kvar mitt då närmast patologiska intresse för detta ämne vet jag knappt om jag hade ägnat det senaste valet i Ryssland mer än detta: "Det gick som väntat." Den offentliga, politiska sfären har nämligen upphört att ha särskilt mycket att göra med maktutövningen i Ryssland. Vill man analysera rysk inrikespolitik gör man det bäst genom att skriva om andra saker än val, ty det är inte där det avgörs vem som ska styra längre. Men jag ska ändå säga några ord.

Kreml har lyckats få det resultat man önskade sig. Låt ingen glömma bort att den egentliga oppositionen, Det Andra Ryssland, lett av Garri Kasparov, överhuvudtaget inte tilläts ställa upp i valet på grund av administrativa teknikaliteter. När detta hade avklarats var det en enkel sak att få ihop det resultat man ville ha. Trots allt kontrollerar ju Kreml de "administrativa resurserna" på så gott som varje nivå av statsapparaten. Den "maktens vertikal" som Putin mödosamt har byggt upp under de senaste åren ger nu resultat. När guvernörer utses av presidenten blir det en lätt sak att ställa upp centrala mål för hur många röster som ska levereras varifrån. I deras iver att uppfylla eller övertrumfa centralmaktens order går vissa ibland till överdrift, vilket vissa analytiker menar förklarade varför de liberala partierna Jabloko och SPS inte kom in i duman i förra valet, 2003: det var tänkt att de skulle få strax över fem procent och bli representerade, men de hamnade strax under istället.

Och detta är en viktig poäng: i år är valfusket tydligare än tidigare, men det förekom förra gången också, på ett sätt som inte riktigt var fallet under Jeltsineran, även om det förekom oegentligheter då också. Framför allt hade inte centralmakten då tillräckligt stor makt för att kunna rigga valen i den utsträckning som har skett idag, även om de skulle ha velat. Men Putinadministrationen har successivt skaffat sig de verktyg som man behöver för att ingenting ska lämnas åt slumpen. Dagens val utgör bara kulmen på de senaste åtta årens utveckling i Ryssland.

Eller har kulmen verkligen nåtts? Förmodligen inte. Det är exakt fyra månader kvar till presidentvalet, men vi har fortfarande ingen aning om vem som kommer att bli Kremls kandidat - den fråga man har spekulerat i de senaste fem åren, när det väl stod klart att ingenting skulle kunna rubba Putin fram till 2008. Det verkar klart att Putin själv av någon anledning inte kommer att ställa upp, men det verkar också tydligare och tydligare att han kommer att spela något slags politisk roll även efter att han har avgått. Problemet är bara att den ryska konstitutionen lägger så stor makt i presidentens händer att scenarier där Putin blir premiärminister eller dumans talman, men fortfarande behåller den egentliga makten, eller där han blir en grå eminens (likt Lee Kuan Yew i Singapore) eller där den nye presidenten helt enkelt sitter ett tag, säg ett halvår, och sedan avgår, vilket tillåter Putin att ställa upp igen (eftersom konstitutionen bara förbjuder fler än två perioder i rad, inte fler än två perioder totalt), blir mindre sannolika, låt vara inte helt osannolika. Om Putin blir premiärminister skulle konstitutionen förmodligen behöva ändras, eftersom de så kallade maktdepartementen (försvar, utrikes, inrikes, katastrof, och kanske något till) lyder direkt under presidenten, som utnämner departementscheferna utan premiärministerns inflytande, eller så skulle efterträdaren behöva vara helt lojal mot Putin.

Ryssland är inte längre en demokrati, och kan idag kanske bäst beskrivas som en diktatur, men problemet är att Putin inte är en diktator, i alla fall såtillvida att han inte har obegränsad makt. Maktförhållandena inom Kreml är väldigt dunkla, men det verkar inte som att Putin själv sitter på all makt. Någon beskrev det för ett tag sedan som ett aktiebolag, där Putin sitter på hälften av aktierna och en brokig grupp företags- och säkerhetsintressen sitter på resten. Hans värde kommer att dala efter att han avgår som president, och den som tar över kommer att få en ökad andel. Problemet verkar vara att det är väldigt svårt att hitta någon lämplig person: den ryske presidenten måste åtminstone i någon mån vara en kommunikatör, men det nuvarande politiska systemet gynnar endast teknokrater. Det är i dagsläget lönlöst att sia om resultatet, men tjänstemän inom Enade Ryssland, Putins parti, indikerade ikväll att deras presidentkandidat kommer att offentliggöras under december månad. En spännande väntan, med andra ord.

Till sist: det är viktigt att ta den politiska utvecklingen i Ryssland på allvar. Putin har haft att balansera pragmatiska näringslivsintressen mot öppet antivästliga, neoimperialistiska och revanschistiska krafter. Skulle de senare få överhanden när dimman skingrar någongång i april efter presidentval och regeringsbildning måste västmakterna ha beredskap för att hantera detta. Delar av den ryska säkerhetsapparaten har visar sig kapabla till att använda ganska fula tricks, inklusive att försöka påverka valutgången i ett EU-land, nämligen Litauen. De misslyckades, som de ganska ofta har gjort, men det råder ingen tvekan om att det finns starka krafter som sätter väldigt stor vikt på ett ökat ryskt inflytande i den postsovjetiska sfären. Den säkraste gissningen är ändå att de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling fortsätter, med försämrade relationer mellan Ryssland och Väst, men ändå långt ifrån det läge som rådde under kalla kriget. Men att bygga ett partnerskap baserat på gemensamma värderingar kommer inte att vara möjligt så länge respekten för europeiska värderingar endast är en läpparnas bekännelse från rysk sida. Kvällens val visar med all önskvärd tydlighet att så också är fallet.