Socialliberalismen och borgerligheten

Elise Claeson verkar i SvD jämställa å ena sidan socialliberalism och socialdemokrati och å andra sidan borgerlighet och värdekonservatism. För det första är det lite tråkigt att se en sådan här kolumn i Svenskan: Svenskans ledarsida har under de senaste åren ofta kommit mycket närmare att uttrycka alliansens kärnvärderingar än vad det ibland alltför teknokratiska DN har, men att på detta sätt på ledarplats förklara inbördeskrig inom alliansen är ganska olyckligt.

Men det finns också ett djupare problem med Claesons artikel. Genom att angripa socialliberalismen i värdefrågor angriper hon alla former av liberalism, inte alla de former som på något sätt är influerade av feminismens kritik av familjen, utan alla de former som har liberal värdeneutralitet som grund. Bara en sådan sak som att antyda att de senaste årens ernstska "hemmafixar- och trädgårdsboom" skulle ge uttryck för borgerliga värderingar är väldigt problematiskt. Att föra en "borgerlig" livsstil är inte samma sak som att ha borgerliga politiska sympatier.

Claeson angriper "liberala välfärdsingenjörer" som står i motsättning till "starka, hoppfulla medborgare". Och det låter ju sympatiskt. Vilken borgerlig sympatisör vill inte ha starka, hoppfulla medborgare? Men problemet är det här. De "liberala välfärdsingenjörerna" har tre kännetecken: (1) de är liberaler; (2) de tror på något slags välfärd; (3) de är ingenjörer, dvs. de vill använda politiken för att påverka människors beteende.

Men jag har svårt att tro att inte även Claeson vill använda politiken för att påverka människors beteende. Att puffa för "äktenskapet, familjen, civilsamhället", som Claesons hjälte David Cameron gör, är inte det också att använda politiken för att påverka människors beteende? Är inte hela Claesons åsiktsbatteri, nämligen att det är bra om folk gifter sig och är hemma med sina barn, synpunkter på människors beteende? Och att hon vill att fler politiker ska framföra liknande synpunkter, är inte det detsamma som att hon vill att politiker ska försöka, med ord eller lagar, att förändra människor beteende? Hade hon verkligen varit emot social ingenjörskonst skulle hon ha anslutit till det liberala idealet om värdeneutralitet, och angripit både socialliberaler och socialdemokrater på denna punkt. Men det kan alltså inte vara det som driver henne.

Vad gäller välfärden kan jag Claesons åsikter för dåligt för att veta om hon vill avskaffa välfärdsstaten. Men en inte alltför vild gissning är att även hon vill att barn ska kunna få sin utbildning finansierad av det offentliga, t.ex. Om hon inte tycker det har hon förlorat varje anspråk på att kunna representera den "sanna borgerligheten". Så det kan inte vara det faktum att de liberala välfärdsingenjörerna är för någon form av välfärd som driver henne.

Nej, det är naturligtvis att de liberala välfärdsingenjörerna tar ställning för ett liberalt samhällsideal och inte för ett konservativt sådant. Men det är i detta läge som Claesons artikel blir totalt destruktiv. Jag tror mig kunna läsa mellan raderna att artikeln ska läsas som ett angrepp på socialliberala teknokrater som inte låter människor bilda sina familjer i fred, utan måste gå in med pekpinnar och säga vilken typ av uppfostran som är bäst för familjerna. Men problemet är ju dels att hade Claeson själv haft några tveksamheter inför att själv gå in och säga vilken typ av uppfostran som är bäst för familjerna, nämligen hennes egen, så hade hon inte skrivit artikeln som hon gjorde. Och det är framför allt att eftersom hon angriper socialliberalerna på den punkt där alla liberaler är ense, nämligen att staten inte ska upprätthålla livsideal vars filosofiska motivering till syvende och sist härstammar från religiösa skrifter, som hon därigenom angriper alla liberaler. Och det är därför hennes artikel inbjuder till fullständigt inbördeskrig inom alliansen, och det är därför det är synd att se en sådan artikel publicerad på ledarplats i Svenskan.

Jag tror dessutom att hon har fel. Jag tror inte att det är ett uttryck för den "sanna borgerligheten" att börja tala mer om äktenskap och familj. Vi kan diskutera vad som är den "sanna borgerligheten". Själv är jag mest benägen att se alliansen, när den är som bäst, som en koalition av tre breda, pragmatiska partier med en fast rotad liberal grundsyn (där inte minst synen på homosexuellas rätt till äktenskap utgör ett tydligt lackmustest), och sedan kristdemokraterna, som mest tas med av parlamentarisk nödvändighet och på villkor att man inte gör för stor sak av sin värdekonservatism. Den svenska regeringen är på papperet en av de mest liberala i Europa, och det är inte för att man har ignorerat sina väljare, utan snarare tvärtom. (Vilket ju gör det svek som FRA-lagen innebär ännu mer kännbart.) Att David Cameron nu mer och mer framstår som blivande statsminister har ju, förutom att Labour begår politisk självimplosion, inte minst att göra med att han har lyckats marginalisera de sant värdekonservativa som Ann Widdecombe och tala på ett sätt som når även till personer som inte delar den värdekonservatism som Claeson står för.

Man ska inte underdriva de ideologiska skillnader som finns mellan liberalismen, i vid bemärkelse, och Elise Claesons värdekonservatism, och som kanske döljs av artikeln. En värdeneutral liberal har inga åsikter om familjepolitiken, så länge den inte explicit diskriminerar en viss livsstil framför någon annan. En liberal samhällsingenjör kan stå för en feministisk kritik av familjebegreppet, men kan även av pragmatiska skäl vara för fungerande familjer, men i så fall bara för att det gagnar andra viktiga värden. Det är också denna retorik som jag upplever att David Cameron ansluter sig till. Men en värdekonservativ är för familjen eftersom den är ett objektivt existerande egenvärde, därför att det finns naturrättsliga moraliska normer som reglerar hur människor bör leva, vilka inte så sällan längs en eller annan väg går tillbaka till en religiös skrift av något slag. Elise Claeson bör ha beröm för sitt försök att föra sin diskussion inom ramen för det Rawls kallade för "the idea of public reason", dvs. att hon åberopar sådana argument som inte bara biter på troende. Men hennes beskrivning av borgerligheten som i grunden en värdekonservativ rörelse är inte bara felaktig. Den är också farlig, inte bara för borgerligheten utan för alla som ansluter sig till ett sekulärt ideal.