Fyra versioner av FRA-motstånd

Malte Persson listar i Expressen Kultur fyra olika typer eller anledningar till folks motstånd mot FRA, enligt två dimensioner: principiell vs. pragmatisk kritik resp. kritik mot lagens innehåll vs. beslutets form. Som han själv säger kommer det stora motståndet av att många kan hitta någon kategori att falla in i, och det som skapar styrkan i motståndet, och som har gjort så många så upprörda, är att många faller in i flera kategorier, och hittar väldigt många bra skäl till att avskaffa FRA-lagen.

Jag har tidigare egentligen tagit upp samtliga de här kategorierna som problemområden. För att få närmare exempel på vilka invändningar som härrör i vilka kategorier, se Perssons artikel. För min del känns det som att problemet är som mest övertydliga vad gäller hur man har behandlat den här frågan parlamentariskt: dels utgör, som jag tidigare har skrivit, behandlingen ett kraftigt svek mot den liberala demokratins principer, men även de aspekter som Persson kallar "pragmatiska" talar väldigt tydligt för att lagen bör rivas upp, eller åtminstone sättas under ett moratorium: i frågor som rör (1) inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter och (2) säkerhetspolitik brukar ju den ansvarstagande delen av Sveriges partier försöka nå breda samförståndslösningar. Här har vi en fråga som handlar om både och, och den drivs igenom trots oppositionens, remissinstansernas och många av de egna ledamöternas invändningar. I ett land som Sverige, med sin totala avsaknad av maktdelning, beror väldigt mycket av den liberala demokratins funktionssätt på praxis, och det vi ser i Sverige är första steget på den stig som Storbritannien redan har trampat upp, där man har frångått den praxis som i århundraden har bevarat det brittiska folkets friheter, och gått ännu längre mot storebrorssamhället än Sverige har. Vi behöver inte fortsätta på den stigen, men regeringens agerande visar tydligt att eftersom man är helt okänsliga inför denna dimension bryr man sig inte om var man hamnar.

Den diskussion som handlar om lagens innehåll har blivit mer komplicerad sedan de ändringar som gjordes av försvarsutskottet. Men när jag nu läser det faktiska utskottsbetänkande som riksdagen röstade om (dvs. på kvällen, efter återremissen) så ser jag till min förvåning att det som jag trott vara den största förbättringen, nämligen att regeringen också måste söka tillstånd för de sökinriktningar man meddelar, inte finns där. Det enda som står är att regeringen "måste ta integritetshänsyn", vilket ju är extremt vagt. Fortfarande inriktar man de mesta kontrollmekanismerna på det som FRA och de beställande myndigheterna håller på med, utan att kunna binda regeringen. Nu behöver visserligen även FRA och de beställande myndigheterna givetvis kontrolleras, särskilt i ljuset av uppgifter om att svenska medborgare kan ha blivit avlyssnade under 1990-talet, men de kontrollmekanismer som finns gällande regeringen har mest att göra med insyn och egentligen ingenting att göra med att faktiska pröva om regeringen i sin sökinriktning håller sig inom ramarna. På denna punkt är inte det nya betänkandet bättre. Jag är väldigt osäker på rättsläget när det gäller vilken kontroll myndigheter som JO, JK och DI har över regeringens agerande - att de kan granska och agera mot statliga myndigheter är en sak, men mot regeringen? Jag kan lagarna för dåligt. Problemet är ju att det är regeringen som är det organ som måste övervakas, därför att det är regeringen som har de starkaste incitamenten att övervaka sina politiska motståndare. Många av de kontrollmekanismer som finns ska också besättas av parlamentariker. Det tror jag är ett väldigt stort misstag. Har dessa parlamentariker den nödvändiga kunskap som krävs för att faktiskt kunna utöva en effektiv kontroll? Och hur kan vi förvänta oss att riksdagsledamöter ska kritisera sin egen regering? Att många av dagens riksdagsledamöter inte anser det vara deras uppgift har ju framgått med all önskvärd tydlighet, och framför allt tror jag att de riksdagsledamöter som sitter för ett parti som är berett att skarva med lagar och regler nog inte är sådana som står upp för en självständig och opartisk granskning. Att man år 2008 ska behöva påminna en förment liberal regering om att regel nummer ett är att granskare måste vara oberoende från granskningsobjektet vore skrattretande om det inte vore så tragiskt.

Men det var egentligen inte det här jag skulle skriva om idag, utan den principiella kritiken mot lagen: nämligen att den typ av integritetskränkningar som regeringen kommer att ägna sig åt inte (bara) är dålig på grund av dess negativa konsekvenser, utan på grund av att denna typ av kränkningar i sig utgör ett angrepp mot friheten. Det enklaste är ju att peka på olika typer av rättighetsdokument, t.ex. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (som inte har någon rättslig verkan, och som regeringen därmed inte är bunden av), Europakonventionen (som i praktiken har starkare rättslig verkan än regeringsformen, och där rättsläget inte ser jätteljust ut för regeringen, om man läser Centrum för rättvisas anmälan mot lagen) och RF kap. 2, som deklarerar alla medborgares rätt till brevhemlighet. Som jag tror att jag har påpekat så tar ju RF 2:12-13 ifrån oss denna rättighet, men hade förslaget gällt FRA-lagens analoga analogi, nämligen att ånga upp brev och köra dem genom en scanner, så hade nog ändå domstolarnas behandling kunnat bli ganska intressant att följa.

Dessa invändningar är starka, men jag ska peka på en till, något mer filosofisk. Som av en händelse länkar Leiter Reports idag till en recension av en nyutkommen bok av Quentin Skinner om Hobbes och frihetsbegreppet. Detta kanske inte verkar så hemskt relevant, men man lägger märke till inledningen:

In this book Quentin Skinner contrasts two rival theories about the nature
of human liberty. The first, which he traces back to antiquity, is now called
republican liberty. It asserts, "freedom within civil associations is subverted
by the mere presence of arbitrary power." (p. X) "One crucial
implication is that liberty can be lost or forfeited even in the absence of any
acts of interference." [Min fetstil.] (p. XII) Skinner contrasts this
account of liberty with the definition of liberty with which Hobbes begins
Chapter XXI of Leviathan,

Liberty, or freedome, signifieth (properly) the absence of Opposition;
(by Opposition, I mean externall Impediments of motion;) and may be applyed no
lesse to Irrationall and Inanimate creatures, than to Rationall. For whatsoever
is so tyed, or environed, as it cannot move, but within a certain space, which
space is determined by the opposition of some externall body, we say it hath not
Liberty to go further.

According to Skinner, Hobbes holds that citizens have liberty insofar
as they are not physically prevented from acting as they would like.

Här krävs lite bakgrund. Under efterkrigstiden har idéhistoriker, politiska teoretiker och filosofer grävt fram en tidigare närmast bortglömd idériktning: republikanismen. Enligt Philip Pettit, den ledande samtida republikanske teoretikern, handlar både republikanismen och den klassiska liberalismen om frihet, men om två olika typer av frihet. Republikansk frihet är i grunden frihet från yttre förtryck, från godtycklig maktutövning av andra. Liberal frihet är den hobbesianska friheten ovan, friheten från faktiska inskränkningar i vår förmåga att göra det vi vill. (Beroende på hur man definierar "faktiska inskränkningar" torde man få in både det positiva och det negativa frihetsbegreppet här.) Pettits form av "medborgerlig republikanism" torde också kunna kontrasteras mot det som kallats "medborgerlig humanism", och som definierar individens frihet i termer av att kunna förverkliga sig själv på den politiska arenan tillsammans med andra. Dessa två idériktningar har mycket gemensamt, men medan den första söker sina rötter via Machiavelli och de italienska stadsstaterna tillbaka till Rom har den senare mer gemensamt med den klassiskt grekiska demokratin och de ideal som uttrycktes i Aten.

Det Skinner, Pettit och andra vill visa på är att den republikanska frihetsuppfattningen dels utgjorde en allvarlig rival mot liberalismen, och dels utgör det nu. Själv tror jag nog att de har mer gemensamt än vad vissa har velat göra gällande. Det framgår inte minst av det engelska inbördeskriget, då både tidiga liberaler och sena republikaner framträdde till motstånd mot det kungliga enväldet. Och det enda jag vill ha sagt är att det fetstilade Skinnercitatet ovan nog bär på den typen av tidlös politisk vishet som så imponerat på Hayek och andra burkeanska liberalkonservativa: blotta närvaron av godtycklig makt, oavsett om den används eller inte, utgör en frihetsinskränkning. Här skulle republikanen vilja pressa liberalen till att erkänna att så inte är fallet per definition, därför att han tror att för en liberal blir det en frihetsinskränkning först när människor ändrar sitt beteende av rädsla för att övervakas, eller när okontrollerad, godtycklig makt korrumperar makthavarna och används för syften den inte var tänkt till.

Strunt i det. Det är blott hårklyverier i detta fall. Liberaler kan och har använt sig av denna argumentation i FRA-debatten. De flesta av oss kommer inte att faktiskt förhindras av staten i våra göranden och låtanden genom FRA-lagen. Men det republikaner som Skinner och Pettit hjälper oss att se är att vår frihet ändå blir inskränkt: det faktum att staten har makt den inte ska ha utgör skäl nog för att vi inte ska vara lika fria som tidigare. Man behöver inte vara en helhjärtad anhängare av republikanismens tämligen brokiga historia för att tycka att det ligger något i det. Den godtyckliga makten, som exemplifieras av att regeringen inte har några bindande kontrollorgan, domstolar eller maktdelning att ta hänsyn till, är den värsta mardrömmen för alla som försvarar det öppna samhället, oavsett vilken närmare inriktning man har. Att liberalismen och republikanismen verkar stå på samma sida, inte bara mot kungatyranniet utan även mot majoritetstyranniet, är ett intressant resultat som FRA-lagen bidrar till att förtydliga. Det finns med andra ord många skäl att vara emot FRA-lagen, och många skäl att befinna sig i samtliga av Malte Perssons fyra rutor.