FRA-lagen och förlåtelsen

Som många borgerliga kritiker av FRA-lagen konstaterat så finns det faktiskt grund för en försiktig optimism i FRA-frågan efter de 15 ändringspunkter som alliansregeringen enats om. Risken för missbruk minskar betydligt genom att det endast är regeringen och försvarsmakten som kan beställa spaning, men framför allt genom att dessa beställningar måste få förhandsgodkännande av en specialdomstol. Innan proposition har lagts är det ännu omöjligt att säga exakt hur denna specialdomstol ska vara sammansatt, men förhoppningsvis kommer den att bestå av lagfarna jurister som också har den nödvändiga tekniska kompetensen. Att ha ett system med domare+nämndemän som i en vanlig domstol skulle förvisso ligga i linje med den svenska traditionen av att ha lekmannainflytande över beslut som innebär ingrepp mot enskild, men jag har redan i tidigare inlägg tagit upp den kritik som jag tycker att man kan rikta mot att lekmän som tillsätts direkt av regeringen ska behöva överpröva regeringens begäranden.



Men det är också viktigt att betona att domstolens förehavanden, inte bara FRA:s, maåste kunna bli föremal för politisk granskning. En sistainstansdomstol som den föreslagna kan i princip inte döma fel: lagen är vad domstolen säger att den är. Men om domstolen skulle komma att utarbeta en praxis som leder till politiskt oacceptabla konsekvenser så måste lagen om nödvändigt kunna ändras - i båda riktningarna. Eftersom domstolens beslut gissningsvis kommer att vara hemliga (åtminstone i avseende på exakt vad det är man har sagt ja eller nej till) sa ökar vikten av parlamentarisk kontroll. Detta gäller i synnerhet eftersom det inte finns någon motpart som representerar allmänintresset, och som skulle kunna presentera motargument. Det galler då for domstolen att vara väldigt klar över exakt vilken bevisbörda som regeringen har på sig och exakt vad man måste göra för att uppfylla den.



En annan viktig sak är att man har specificerat vad det är som man får använda signalspaning till. Förvisso finns det fortfarande en slaskpost i form av "internationella föreeteelser som i övrigt är av särskild betydelse för svensk utrikes- säkerhets- och försvarspolitik", men det torde åtminstone utesluta miljöförstöring, finansspekulationer och allt vad man tidigare kunde tänka sig. Framför allt är det ju domstolens roll att göra en proportionalitetsbedömning, vilket gör att regeringen inte bara kan spana på vad som helst genom att hävda att det "är av särskild betydelse...". Om det inte är av särskild betydelse så får man inte spana på det.



Sedan har vi ett par punkter som förvånar mig något, eftersom jag av FRA-anhängarna hade förletts till att tro att de överhuvudtaget inte gick att föra in i en lagstiftning. Den första är att kommunikation mellan avsändare och mottagare i Sverige inte får signalspanas på. Detta var ju kanske den punkt som på det mest uppseendeväckande sättet sken med sin frånvaro i det ursprungliga förslaget. Då hävdades det att det överhuvudtaget inte gick att till 100% göra en sådan bedömning. Antingen har man utvecklat metoder som gör att det går att göra, eller så har Tolgfors, Reinfeldt, FRA och flertalet av de borgerliga riksdagsledamöterna ljugit oss rakt upp i ansiktet, eller så har man lagt in punkten trots att den inte går att uppfylla. Jag hoppas på det första, men med tanke på att det bara är några månader sedan lagen togs så är jag inte särskilt optimistisk. Den andra, snarlika punkten är att man ska underrätta dem som har blivit utsatta för signalspaning om att de har blivit det. Det väcker främst frågan om vad det innebär att ha blivit utsatt för signalspaning, där regeringen säkert vill hävda att det bara gäller dem vars kommunikation faktiskt har fastnat i sökmotorerna, men där kritikerna säkert vill hävda att det gäller alla vars kommunikation överhuvudtaget har skannats av av FRA:s utrustning, dvs. alla som har kommunicerat längs de trafikstråk FRA har fått tillstånd att spana på. En annan sak gäller hur man rent praktiskt ska kunna avgöra detta. Om man skannar igenom ett dokument efter vissa sökbegrepp, och hittar dem men ignorerar allt annat, ska man då skanna igenom hela dokumentet efter en avsändare, som man kan underrätta om att denne har blivit signalspanad på? Eller ska man då bara konstatera att det inte var möjligt att avgöra vem som blev spanad på? Det första verkar representera det mindre intrånget, men verkar förta en del av poängen med denna skrivning. På så sätt är detta ju en skillnad mot mer traditionell spaningsverksamhet av den typ som Säpo och polisen bedriver, som ofta riktar sig mot någon viss person, och där man enkelt kan spara ett telefonsamtal till berörd person. Detsamma gäller även skrivningarna om att information som har snappats upp fran själavårdande samtal måste förstöras.



Det finns all anledning att följa utvecklingen av lagstiftningsarbetet noga, och att inte komma med några definitiva kommentarer innan propositionen ligger på bordet. Det är så många komplicerade aspekter av denna fråga att jag inte vill sitta här och ge intryck av att allt är frid och fröjd. Men man kan ändå konstatera att vi börjar kanske närma oss ett läge där man måste välja att ta den lag som ligger eller inte ha någon signalspaning alls. Socialdemokraternas fortsatta nejsägande vore naturligt om man faktiskt hade någon kritik i sak mot förslaget, men nu är det enda man säger att man hellre borde riva upp och tillsätta en utredning. Det kan vi förstås göra, och det skulle kanske fortfarande vara det bästa, men då måste man kunna presentera några slags konkreta punkter som faktiskt måste ses över. Och det vill de inte göra. Sedan tror jag dessutom att vi aldrig, med den rättshistoria vi har i Sverige, hade fått en socialdemokratisk regering att föreslå att regeringen ska behöva söka tillstånd av en domstol i förhand för att få bedriva spaning. Det strider kraftigt mot socialdemokratins syn på regeringens och domstolsväsendets respektive roller. Men det är klart: när det nu ska skrivas in i lagen så kan ju inte gärna socialdemokraterna ta bort det när de väl kommer tillbaka till makten. Att överhuvudtaget göra några försämringar i det förslag som förhandlats fram skulle leda till en oerhörd svekdebatt.



Så vi får väl se vad som händer. Motståndarna till FRA-lagen ska vara stolta och hyfsat nöjda, medan regeringen också kan vara hyfsat nöjd, men verkligen inte stolt. Och det är därför detta inlägg heter "FRA-lagen och förlåtelsen": kan vi därmed förlåta allt som har hänt och gå vidare? Svaret måste vara nej, av två möjliga skäl. Det första är det enklaste. Det sätt som man har hanterat frågan på från regeringens sida är fortfarande under all kritik. Man kommer inte ifrån att alliansen tvingade sina egna riksdagsledamöter att mot sitt samvete rösta för inskränkningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna, något som gor en fars av både begreppen "personligt mandat" och "fri röstning i samvetsfrågor", för om inte medborgerliga fri- och rättigheter är en samvetsfråga för liberaler, vad ska då vara det? Jag har tidigare gått in utförligt på den kritik som kan riktas mot regeringen ur ett demokratiskt och konstitutionellt hänseende, och jag ska inte upprepa den här.



Men den andra frågan är svårare. Problemet är dessutom att regeringen hela tiden har försvarat varianter av förslaget som har varit ännu mer repressiva än detta. Det förslag som riksdagen skulle ha antagit i juni var groteskt. De ändringar man sedan godkände gjorde det lite bättre, men fortfarande väldigt dåligt. Men från vad jag förstår så hade många av de skyddsinstanser som ändå fanns i det ursprungliga förslaget införts endast efter påtryckningar främst från fp-håll: med andra ord fanns det ännu sämre versioner av förslaget som moderaterna med Odenberg och Reinfeldt i spetsen inte såg några problem med. De ändringar man har tvingats till har hela tiden varit omvändelser under galgen.



Men det är klart, just detta har ju egentligen setts som alliansens och Reinfeldts specialgren: att inte föra den politik man tror på, utan den politik man får igenom. Att vara pragmatisk och lyssnande tillhör politikens villkor, och ansvarsutkrävande bör inte ske utifrån vad man har velat göra, utan vad man faktiskt har gjort. Men det är självfallet oroande när diskrepansen mellan vilja och handling gäller en så central sak som skyddet för medborgarnas integritet, och det kastar framför allt en skugga över moderaterna, vars hantering av frågan både proceduriellt och substantiellt varit den mest tvivelaktiga.



Så då uppstår frågan om man återigen med gott samvete kan rösta på alliansen, vilket jag tidigare hade tvingat mig själv att utesluta. Förmodligen, är väl svaret, även om jag är väldigt tveksam till att förbehållslöst låtsas som om allt är bra igen. Kanske är man som svensk liberal bortskämd med att ha inte bara ett utan flera partier vars ideologiska profil ligger väldigt nära ens egen, och kanske måste man acceptera att man i de flesta fallen måste svälja förtreten och göra en helhetsbedömning. Men jag känner mig betydligt tryggare med fp eller c som garanter för friheten än med moderaterna. Till och med Christofer Fjellner, som ju har fört en heroisk kamp för frihetens försvar i Europaparlamentet, borde inte kunna räkna med svenska liberalers röster nästa år innan han på ett övertygande sätt kan visa att han minsann inte kommer att få några samtal från partikansliet som instruerar honom att rösta för de olika integritetskränkande förslag som läggs fram med oroväckande frekvens i Bryssel, eller åtminstone att han kommer att ignorera sådana samtal, liksom diverse piskor antingen från den moderata partigruppen (där Charlotte Cederschiold ju var för FRA-lagen) eller från EPP-ED (betydligt mindre risk). Har ett parti en gång sagt ja till FRA-förslaget som det ursprungligen låg, då kan det nämligen säga ja till lite vad som helst, och det är väl det som är sensmoralen att ta med sig från hela denna historia.