Alliansens mardröm

Magasinet Neo skriver om det scenario vi inte vill tänka på men som vi alla vet kan hända: sd kommer in i riksdagen 2010 och blir vågmästare. Det är värt att påpeka att just nu ser det inte så ut: om man följer de tio senaste mätningarna har de rödgröna en klar ledning på över 14 procent och sd ligger under fyra procent. Det finns två skäl som talar för att vi dock är närmare ett dödläge än vad mätningarna utvisar: för det första har bara en mätning gjorts sedan socialdemokratins fiasko i regeringsfrågan, och den mätningen visar ett kraftigt tapp för de rödgröna, och för det andra kan det finnas ett mörkertal av väljare som egentligen kommer att rösta på sd fast de inte vill erkänna det. Dessutom går alltid oppositionen bra mitt i mandatperioden, medan regeringen brukar komma tillbaka mot slutet, medan småpartier generellt har svårt att få ut sitt budskap mitt emellan valen då ingen är intresserad av politik. Hur lågkonjunkturen kommer att påverka sd:s chanser är svårt att säga: å ena sidan visar den senaste Synovatemätningen att sd går tillbaka, kanske därför att folk inte vill chansa på populistiska partier i kristider, men å andra sidan kan partiet kanske komma tillbaka när den akuta finanskrisen förbyts i en "vanlig" lågkonjunktur, som ju brukar gynna missnöjespartier. Sammantaget måste man konstatera att mardrömsscenariet inte kan uteslutas, även om det idag verkar sannolikare att de rödgröna får majoritet även om sd kommer in.

Neo presenterar tre scenarier för hur Sverige skulle kunna styras om sd blir vågmästare: alliansen sitter kvar i minoritet och söker stöd där stöd kan fås; socialdemokraterna bildar koalition med mittenpartierna; socialdemokraterna och moderaterna bildar stor koalition. Det finns åtminstone två scenarier till som är tänkbara: de rödgröna partierna bildar minoritetsregering med alliansens tysta medgivande, och alliansen och miljöpartiet bildar en finländsk koalition. Men allt detta beror på hur det parlamentariska läget faktiskt blir. Det finns egentligen två frågor som kan vara intressanta att ställa: (1) blir alliansen eller de rödgröna det största blocket? (2) kommer alliansen att kunna bilda majoritet med miljöpartiet? Beroende på hur dessa frågor besvaras kan vi tänka oss fyra scenarier (egentligen sex om alliansen och de rödgröna blir lika stora, men så roligt ska vi inte ha). Vi antar att socialdemokraterna kan bilda majoritet med både moderaterna samt en kombination av fp+c+mp. Jag ska först påminna om dagsläget:

Alliansen: 178
Socialisterna (s+v): 152
Mp: 19
Sd: 0

Med dessa förutsättningar kan vi tänka oss följande scenarier (de exakta siffrorna är bara i illustrationssyfte):

Scenario 1:
Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 20
Sd: 24

De rödgröna är det största blocket, och alliansen kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta är just nu det troligaste scenariet.) Rent konstitutionellt kan man naturligtvis tänka sig att alliansen sitter kvar som minoritetsregering, men eftersom man ju faktiskt har förlorat valet kan man tänka sig att det kommer att finnas ett tryck på regeringen att avgå. Dessutom skulle regeringen vara beroende av att mp och sd lägger ner sina röster (och om s+v blir större än alliansen räcker inte ens det), alternativt att socialdemokraterna gör det, och den typen av stöd kan vara svårt att hitta. I detta scenario känns det som mest realistiskt att socialdemokraterna bildar en bred mittenregering. Alternativet är att s+mp bildar en minoritetsregering med passivt eller aktivt stöd från fp och/eller c, vilket skulle möjliggöra för mittenpartierna att bevara alliansen inför 2014 men samtidigt förneka dem ansvar och ändå öppna upp för den vanliga borgerliga svekdebatten (se bara på centern under 90-talet).

Med ett par smärre ändringar får vi scenario 2:

Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 22
Sd: 22

De rödgröna är det största blocket, men alliansen kan bilda majoritet med miljöpartiet. Den stora frågan här blir hur miljöpartiet kommer att agera. Vi saknar egentligen vana av att diskutera regeringsfrågor i Sverige med utgångspunkt från annat än den rent parlamentariska kontexten. Ta Finland som exempel: medan statsminister Vanhanen efter det senaste riksdagsvalet hade kunnat sitta kvar med koalitionen c+s+sfp valde han att istället byta till koalitionen c+saml+sfp+gröna. Anledningen: eftersom samlingspartiet hade gått framåt och socialdemokraterna gått tillbaka var det naturligt att respektera väljarnas vilja och ta med samlingspartiet i regeringen. Å andra sidan var det önskvärt att bevara regeringens blocköverskridande karaktär, och därför togs de gröna med istället för kristdemokraterna. I Sverige, å andra sidan, satt regeringen Persson kvar efter valet 1998, trots att socialdemokraterna gjort ett katastrofval. Poängen med detta är att i detta scenario skulle det gå att hävda att en allians+mp-regering skulle vara demokratiskt olämplig, trots att det vore parlamentariskt möjligt, eftersom alliansen ju faktiskt förlorade valet. Om man går på den linjen skulle en mittenkoalition förmodligen te sig som det troligaste. För detta talar också att det rent politiskt är långt ifrån klart att mp skulle vilja sätta sig i en koalition med alliansen om man kunde göra annorlunda. Riktigt komplicerat blir det dock i scenario 3:

Alliansen: 159
Socialisterna: 143
Mp: 15
Sd: 32

Alliansen är det största blocket men kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta förutsätter, som synes, väldigt stora framgångar för sd: ca 9 procent. Det torde också vara det minst sannolika scenariet, allt sammantaget.) I detta läge skulle det kanske finnas en viss frestelse för alliansen i att sitta kvar som minoritetsregering. En mittenkoalition skulle ex hypothesi få majoritet, men det skulle krävas att s+mp+fp+c samtliga gick ihop (vilket i och för sig inte är ett problem, därför att det är fullt tänkbart oavsett det parlamentariska läget att fp och c går in i en mittenkoalition gemensamt, även om den blir överstor, för att få ut så mycket borgerlig politik som möjligt och för att sprida bördan av att ha gått över blockgränsen). Men vi skulle kanske också i detta besvärliga läge se vissa röster som krävde en stor koalition (även om jag tror att det scenariet är väldigt osannolikt). Att sitta kvar som minoritetsregering skulle dels leda till en oerhörd svekdebatt rörande att man ger sd inflytande, och dels vara politiskt besvärligt just med tanke på hur stora sd är, men just detta faktum skulle kanske också vara ett argument för att inte stänga ute sd från allt beslutfattande. Betydligt lättare för alliansen blir det dock med scenario 4:

Alliansen: 170
Socialisterna: 143
Mp: 21
Sd: 15

Alliansen är det största blocket och kan bilda majoritet med miljöpartiet. Detta är just nu inte heller särskilt sannolikt, men det är mer sannolikt än att alliansen skulle bli det största blocket och inte få majoritet med mp. Detta läge liknar närmast situationen 1991-94 (förutom att mp då befann sig utanför riksdagen) och här skulle nog frestelsen att sitta kvar som minoritetsregering vara som allra störst: allt som krävs är passivt eller aktivt stöd från något parti som helst för att man ska få igenom sin politik. Å ena sidan är sd inget kvasiborgerligt parti som ny demokrati var, och kommer nog att rösta mot alliansen oftare, men å andra sidan är miljöpartiet ett parti som man kan nå uppgörelser med. Men om den typen av uppgörelser blir vanliga så blir det ju tänkbart att alliansen och mp efterhand går ihop och bildar koalition.

Om sverigedemokraterna faktiskt blir vågmästare hoppas jag att den efterföljande regeringsbildningsprocessen innehåller två saker: (1) den speglar valresultatet; (2) den leder till en majoritetsregering med en tydlig opposition. Båda punkterna är livsviktiga, därför att de möjliggör för väljarna att genom sitt agerande faktiskt byta sammansättning på sin regering, samtidigt som man också håller sd borta från inflytande. Det idealiska skulle vara ett gentleman's agreement mellan mittenpartierna om att det block som blir störst ska få styra: om de rödgröna blir störst kommer fp och c att bidra till en mittenregering, medan om alliansen blir störst kommer de och mp att ingå en koalition. Detta skulle vara önskvärt, eftersom ansvarsutkrävande blir mest effektivt om väljarna på förhand vet hur man ska kunna sparka ut de styrande, men det är givetvis också orealistiskt.

För den liberala rörelsens vidkommande är naturligtvis en koalitionsregering mellan alliansen och miljöpartiet det mest önskvärda, eftersom man då får både en tydlig majoritet, en tydlig opposition, och en övervägande liberal politik, men kanske också det mest orealistiska. Som Neo framställer de tre scenarierna så framstår en alliansregering i minoritet som det effektivaste sättet att avslöja sd som de klåpare de är. Det gör det ju också möjligt att hålla ihop alliansen, som har kostat väldigt mycket i tid och kraft för alla inblandade, och som är en investering som inte ges upp lättvindigt. Men jag känner mig ändå väldigt tveksam med tanke på vilket parti sd faktiskt är: skulle man kraftigt förbättra sig med åren kan man naturligtvis tänka sig en omprövning, men där är vi inte än. Och skulle de rödgröna göra de framgångar som opinionsmätningarna spår borde en mittenkoalition ändå vara det bästa (kanske det enda) alternativet, i synnerhet eftersom socialdemokraterna under Mona Sahlin förmodligen är en mycket lättsammare samarbetspartner än man var under Göran Persson.

Det Neo och jag dock är helt överens om är att en stor koalition mellan s och m är det absolut sämsta alternativet. Visserligen får man en majoritetsregering, men man får också en koalition som är nästan omöjlig att rösta bort, vilket ju har visat sig vara det absolut bästa sättet att få partier som sd att växa till oanade höjder. Men framför allt är det partikulturen som skrämmer mig: vi skulle få en regering där all form av idealism, all form av idé- och värdepolitik, skulle behöva vika för "realism" och kallt kalkylerande pragmatism. Den ovilja att föra en ingående diskussion i sakfrågor när man inte behöver som vi såg hos regeringen i FRA-frågan skulle sannolikt bli kutym. Det enda som Sveriges liberaler kan göra är att slå ihop centern och folkpartiet och gemensamt fortsätta liberalismens historiska kamp mot överhet, byråkrati och maktfullkomlighet. Kristdemokraterna kommer att lämnas åt sitt öde: förmodligen har man nog med kärnväljare för att stanna över fyraprocentsspärren på kort sikt, men partiet kommer att behöva gå en ökenvandring värre än vänsterpartiet och dess öde på lång sikt skulle vara ovisst.

2006 trodde vi att vi såg början på något nytt: en borgerlig regering tillträdde i relativt ljusa ekonomiska tider och skulle förhoppningsvis kunna bli omvald 2010. Kanske såg vi istället början på slutet för den gamla ordningen med blockpolitik, stabila regeringar och enighet kring humanistiska kärnvärden. Det behöver inte bli så. Men jag tror att vi måste ta debatten mer ingående med sverigedemokraterna för att undvika att så ska bli fallet, genom att sätta ljuset på vad de egentligen tycker, inte alls bara i invandringsfrågan utan även i andra frågor. (Vad tycker till exempel de väljare som tvekar mellan socialdemokraterna, sd och soffan om att sd vill avskaffa värnskatten?) Vi behöver inte ge sd mer utrymme än vad som krävs. Men om vi inte reflekterar över vad som kan hända på valnatten 2010 så kommer vi att få betydligt större problem än vi behöver få.