Amerikansk och svensk liberalism

Ibland är det ganska lätt att känna sig som en främmande fågel i det landskap som den angloamerikanska liberala debatten utgör. I en ganska välkänd artikel från 1970-talet identifierar Ronald Dworkin liberalismen med stöd för New Deal-projektet och benämner bland annat den brittiske labourpolitikern Roy Jenkins som "liberal". (Jenkins hamnade sedan i SDP som ju sen gick ihop med liberalerna för att bilda Lib Dems, så till slut fick ju Dworkin rätt, men det kunde han ju inte veta då.) Men det som framför allt sticker i ögonen är att Dworkin menar att liberalismen, liksom alla andra politiska ideologier, egentligen inte är intresserad av att värna friheten eller att hitta en balans mellan frihet och jämlikhet, utan bara är intresserad av jämlikhet - det är bara det att liberalismens uppfattning om vad det innebär att behandla människor som jämlikar skiljer sig från konservatismen och från socialismen. I artikeln menar Dworkin också att detta också mycket väl kan kräva att liberalismen tar ställning för planekonomi, men att liberalerna, oavsett om man fastnar för marknadsekonomi eller planekonomi, likväl inte kommer att vara särskilt entusiastiska inför endera alternativet.

Om Dworkin tänkte sin artikel som en beskrivning av vad liberaler och konservativa faktiskt ansåg och anser sig själva göra, har han naturligtvis fel. Varken liberaler eller konservativa anser sig själva uteslutande försöka behandla människor som jämlikar. Visserligen skulle man kunna beskriva liberalismens politik som att den går ut på att behandla människor som jämlikar: man skulle kunna lägga fram en beskrivning av vad det innebär att behandla människor som jämlikar som ger samma sakpolitiska resultat. (Till exempel: det ingår inte i det begreppet att alla barn ska tilldelas skolplats efter en i förväg fastställd plan, lika för alla. Därför bör föräldrarna få välja sina barns skolgång själva, och därför bör vi ha skolpeng. Däremot ingår det att alla barn ska ha samma möjlighet att få gå i skolan från början.) Men man skulle lika väl kunna säga att det är friheten som driver liberalismen: för att kunna utöva sin frihet måste man ha utbildning och kunskap, och därför måste alla barn få gå i skola, men det finns ingenting som säger att man måste gå i skola enligt en ovanifrån fastställd plan, utan snarare finns det starka frihetsargument för att föräldrarna själva borde få välja. Eller så kanske det är något slags blandning: Rawls talade alltid om medborgarna som "fria och jämlika", där olika delar av hans rättviseteori är uttryck för olika delar av hans teori om personer.

Hursomhelst: poängen med denna lilla utflykt var att visa på den förvirring och vilsenhet som man som nordeuropeisk liberal står inför när man konfronteras med den angloamerikanska debatten. I USA och Storbritannien gör socialliberaler och socialdemokrater gemensam sak mot marknadsliberalismen och konservatismen; i norra Europa tenderar socialliberaler, marknadsliberaler och konservativa att göra gemensam sak mot socialdemokratin. De erfarenheter som alliansbygget har gett oss har lett till att man inom alliansens partier och framför allt ungdomsförbund har fått ökad respekt för varandra. Den senaste tidens ideologiska utveckling inom centern och moderaterna har gjort att Sverige idag har en regering som består av tre i bred bemärkelse liberala partier, samt ett litet värdekonservativt parti i form av kd. Från ett svenskt perspektiv är det naturligt att säga att det finns mer som förenar liberaler än som skiljer dem, och att liberaler borde stå på samma sida om den politiska skiljelinjen. Men det är knappast den bild man får när man ser på den angloamerikanska liberalismen, som är en självmedvetet vänsterinriktad rörelse, i motsats till nyliberaler som ofta föredrar att dela parti och regering med i vissa fall extremt konservativa krafter. Men ju starkare flankerna är, som Dworkins närmast socialistiska liberalism och t.ex. Friedmans och Hayeks ganska principfasta nyliberalism, desto mindre tydligt blir det att skillnaderna ligger längs ett kontinuum av åsikter som glider in i varandra.

Problemet med dagens akademiska liberalism är att det är svårt att hitta verktyg för att säga det som svenska liberaler ofta vill säga, nämligen att den socialdemokratiska välfärdsstaten är legitim men oliberal. En av de saker jag insåg när jag läste Nozick var att en rent rättighetsbaserad liberalism inte kan göra detta. Antingen har liberalismen en stark naturrättsligt grundad äganderätt, och därmed blir välfärdsstaten illegitim eftersom den kränker folks rättigheter, eller så har liberalismen inte det, och därmed blir välfärdsstaten inte oliberal, eftersom den inte kränker några rättigheter. Det går inte att dra en gräns mot libertarianismen alternativt socialdemokratin. Så liberaler måste försöka bygga sin teori på något annat än mänskliga rättigheter, dvs. se mänskliga rättigheter som det som ska motiveras hellre än det man kan utgå ifrån och ta som grund för vidare filosofi.

Fast ibland undrar jag om inte detta resonemang är lite förhastat. En av de skillnader som åtminstone tidigare har funnits mellan liberaler och socialdemokrater är att liberaler har värdesatt mänskliga rättigheter, vilket socialdemokraterna egentligen inte har gjort. Under de diskussioner som föregick 1974 års regeringsform varnade socialdemokraterna för att mänskliga rättigheter inte fick stå i vägen för "angelägna sociala reformer": ett totalt uppochnervändande av Rawls' rättviseteori, alltså. Och sedan dess har ju i stort sett alla reformer till skydd för de mänskliga rättigheterna drivits på av liberaler, medan socialdemokraterna antingen har visat att man fortfarande inte har ändrat sin grundläggande syn (som t.ex. det vanliga argumentet mot lagprövning om att domstolarna inte borde kunna åsidosätta riksdagens beslut, vilket visar att man tycker att folksuveräniteten är viktigare än skydda människor från övergrepp, förtryck och tyranni, vilket en liberal helt enkelt inte håller med om) eller tyst accepterat reformerna eftersom man helt enkelt inte tycker att frågorna är särskilt viktiga.

Så visserligen skulle man kunna hävda att sossarnas inställning i rättighetsfrågor skiljer dem från liberalerna, men det finns ändå något som ligger och skaver. Det är ju fortfarande inte så att man kan skilja en socialdemokratisk syn på ekonomi och fördelning från en liberal genom att hänvisa till olika rättighetskataloger. Jag tror att det helt enkelt handlar om att liberaler anser att ekonomisk frihet, inte minst individens frihet att själv kunna tjäna och handha sina egna pengar genom eget arbete, har ett värde, vilket socialdemokraterna inte gör. Och där har vi nog också skillnaden mellan nordeuropeiska och angloamerikanska liberaler, för det tycker inte heller de senare. Som Thomas Nagel skriver i kapitlet "Rawls and Liberalism" i "Cambridge Companion to Rawls" var det Rawls' stora förtjänst att han förenade liberalernas intresse för mänskliga rättigheter och individens rätt att välja livsstil med socialdemokratins fokus på social rättvisa. Ekonomisk frihet dyker aldrig upp som ett egenvärde hos Rawls, Dworkin eller de andra kanoniska vänsterliberala författarna. Det kan vara viktigt för att gynna effektivitet och ge pengar till omfördelning, men aldrig ett värde i sig. Detta gäller även om vi tänker på att de olika parterna i Rawls' ursprungsposition anser att möjligheten att uppdra och genomföra en livsplan är en av de primära sociala nyttigheter som de vet att de värdesätter, även bakom okunnighetens slöja. När parterna jämför och väger in de olika primära nyttigheterna och fattar sitt beslut bakom slöjan finns det inget utrymme i de efterföljande rättviseprinciperna för ekonomisk frihet. Den enda friheten som erkänns är rätten till sin egen livsstil, och den enda rollen för ekonomin är den distributiva.

Finns det då någon som kan ge uttryck för den nordeuropeiske liberalens försök att både äta kakan och ha kakan kvar genom att varken vara socialdemokrat eller minimalstatare? Den enda jag kan komma på är (återigen) Nussbaum. I sina tidiga politiska verk (t.ex. "Aristotelian Social Democracy" från mitten på 80-talet) avfärdar hon ganska abrupt ekonomisk frihet som något slags värde, och hon har aldrig riktigt kunnat skaka av sig Aristoteles' och Marx' förakt inför det liv som bara går ut på att bli rik snabbt (zoê chremastikê). Men när man studerar utvecklingsländer som Indien, i synnerhet utifrån ett feministiskt perspektiv, blir man ganska snabbt medveten om den oerhörda ofrihet och oförmåga som det innebär att vara beroende av andra för sin försörjning och att inte kunna äga och själv bestämma över sina ägodelar. Alltså inkluderar nu Nussbaum förmågan att kunna äga egendom som en av de byggstenar som är oersättliga i ett gott mänskligt liv. (Vilket alltså inte innebär att hon menar att man måste äga egendom för att leva ett gott liv, bara att man måste kunna göra det om man så vill.)

Det geniala med Nussbaums verk är ju också att det kan tolkas i lite olika riktningar. Staten måste se till att alla människor kan uppfylla vissa grundförmågor som ingår i ett gott liv, men därutöver har staten inga uppenbara uppgifter. Det är ju också så att staten inte själv aktivt måste se till att människorna lever bra liv om den inte måste: i ett rikt land som Sverige kanske de flesta skulle kunna uppfylla sina grundläggande förmågor själva utan att staten behövde ingripa. Kanske skulle i så fall socialdemokraterna framstå som de paternalister de ibland är, när de påtvingar människor just deras välfärdssystem, hellre än att låta dem välja själva om de så vill. Nussbaum kan i alla fall peka ut riktningen för varför det är någonting negativt att Sverige är ett land där man i jämförelse med andra länder lever på fickpengar.