Vad ska vi ha politisk filosofi till?

Igår lördag var det workshop här i Sheffield, med Simon Blackburn som en av talarna. Jag har tidigare försökt skriva om Blackburn, Gibbard och metaetik, och Blackburns föredrag, som bar den något missvisande titeln "Perils of Constructivism", handlade huvudsakligen om hur man skulle kunna integrera en deflationistisk sanningsteori in i en expressivistisk teori om metaetik. Men det ska jag inte skriva om idag. Istället ska jag skriva om ett annat föredrag, som Jimmy Lenman (för övrigt min handledare), höll innan dess, där han försökte skapa en syntes mellan konstruktivism och expressivism på humeansk grund. Lenmans argument representerar en position i en dikotomi där Gerald Cohen kan sägas utgöra den andra polen, om man utgår från hans artikel "Facts and Principles" från 2007 och hans nyutkomna bok Rescuing Justice and Equality. I båda dessa filosofers argumentation finns det ganska mycket som händer samtidigt, men jag ska försöka koncentrera mig på en intressant beröringspunkt.


Som inläggets rubrik antyder är frågan: vad ska vi ha politisk filosofi till? Cohen verkar anse att det ska gå ut på att söka upp "faktaokänsliga" principer som uttrycker olika typer av värden. Ta t.ex. frågan om att hålla löften. Det är bra att hålla löften. Det kan vi formulera i en princip P1: "Man ska hålla sina löften". Men bör vi alltid hålla våra löften? Det tycker inte jag och det tycker ingen annan heller. Om jag har lovat att träffa dig om en kvart, men jag på vägen dit upptäcker en person som är i uppenbart behov av hjälp, och jag är den ende som just då kan hjälpa den här personen, måste det rätta uppenbarligen vara att jag ska bryta mitt löfte mot dig för att hjälpa den här personen. Så därmed ser vi att P1 endast fungerar i vissa situationer. Jaha, så då kan vi fråga oss nånting i stil med: "Varför ska vi hålla våra löften i vissa situationer men inte i andra?" Och ett möjligt svar skulle kunna vara: "Om vi inte håller våra löften kan andra människor inte lita på att vi gör det vi säger. Det blir omöjligt att planera för framtiden, och omöjligt att genomföra våra livsprojekt. Men om vi hjälper människor att genomföra sina livsprojekt bättre genom att bryta våra löften så bör vi bryta våra löften under speciella omständigheter." Vi kanske till och med kan formulera detta i en princip P2: "Man bör agera på ett sånt sätt att det blir möjligt för andra att förverkliga sina livsprojekt." Men denna princip håller inte heller, för alla livsprojekt förtjänar inte att förverkligas. (Hitlers livsprojekt, till exempel.) Så då kan vi hävda att även P2 bara förtjänar att förverkligas i vissa situationer. Men vad är det som förklarar detta? Jo, kanske nånting liknande: "Vi värdesätter att människor kan förverkliga sina livsprojekt, därför att vi betraktar människor som självständiga individer med ett egenvärde. I den mån andras agerande kränker människovärdet måste vi välja att skydda detta värde." Och vi kanske till och med kan komma fram till en princip P3: "Behandla alla människor alltid som ett mål och aldrig endast som ett medel." (Detta är en av Kants formuleringar av det kategoriska imperativet. Jag hoppar över några steg i argumentationen från P2 till P3.)


Principerna P1 och P2 visade sig vara faktakänsliga: de gällde bara under förutsättning av att vissa fakta gällde. Men P3 är en möjlig kandidat till en faktaokänslig princip: en princip som alltid gäller. Och Cohens argument är att dessa faktaokänsliga principer är vad den politiska filosofin ska ägna sig åt att försöka hitta. Han är ganska oklar över vilka dessa principer är eller om det kan finnas flera olika principer och hur vi i så fall ska välja mellan dem. Han är vidare ganska oklar över hur vi når fram till dessa principer från början. Om det är nånting jag tror mig ana så är det att han nog menar att vad principen för rättvisa egentligen är, när vi har tagit bort alla de faktakänsliga formuleringar som Rawls och andra svänger sig med, är nånting i stil med "Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". (Cohen hymlar trots allt inte med att han är marxist.)

Lenman, å andra sidan, liksom Rawls och de flesta andra politiska filosofer, menar att politisk filosofi är ett praktiskt företag. En metafor som han ofta använder är att två personer ska dela lägenhet tillsammans. För att detta projekt ska lyckas måste de helt enkelt komma överens om vissa förhållningsregler, och de måste därmed bilda sig en uppfattning om vilka förhållningsregler som de vill ha. Dessa regler måste också på något sätt vara rimliga, eftersom den andre också ska kunna gå med på dem. Visst kan vi tycka att den bästa lösningen är en lösning där bara den andre städar och diskar, men det är knappast nåt realistiskt förslag.

På samma sätt förhåller det sig med samhället. Ett samhälle kan ses som en sammanslutning av jämlika individer som delar ett gemensamt öde, som måste leva tillsammans och hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem. Men moralen är mer än bara ett modus vivendi, ett sätt att leva tillsammans. I fallet med lägenheten kan vi flytta nån annanstans om vi inte kan komma överens med den andre. Och på samma sätt kan en stat delas upp i flera olika, om olika grupper i olika delar av landet inte känner att man vill vara med på det gemensamma projektet längre. Men det är svårare när man har olika grupper inom samma del av landet, som t.ex. människor med olika politisk uppfattning. Ska vi kunna leva tillsammans kan vi i längden inte bara försöka påtvinga människor så mycket som vi kan få ut, utan snarare försöka föreslå villkor som vi betraktar som rättvisa och rimliga. Om vi alla gör detta skapar vi en stabilitet i systemet som gör att spelreglerna inte ändras när styrkeförhållandena förändras.

På det hela taget är denna berättelse, som också i stora drag stöds av Sharon Street vid NYU, ganska attraktiv. Den förklarar hur man kan vara moralisk även om det inte skulle finnas några moraliska fakta. Människan är en väljande varelse: vi måste välja vad vi ska göra och hur vi ska handla, för vi har inget annat val. Att inte välja är också ett val. I den mån vi går bortom de rent praktiska valen och söker efter allmänna principer (som t.ex. Kants kategoriska imperativ) så är det för att hitta ökad stabilitet i våra val, men också för att försöka förstå varför vi tycker det vi tycker. När vi sätts under tryck och våra åsikter sätts i fråga vill vi kunna gå tillbaka och hitta svar på varför vi väljer just det ena alternativet hellre än det andra.

I nån mån kan vi därmed ägna oss åt det teoretiska sökande som Cohen vill att vi ska ägna oss åt. Men det är aldrig huvudsaken, och det är oklart om vi nånsin kan leta efter principer som är så teoretiska att de aldrig kan säga oss vad vi ska göra, inte ens i någon liten del. (I motsats till detta verkar Cohen mena att sökandet efter såna principer ändå har ett värde.)

Det är ett märkligt faktum att den politiska filosofin väldigt sällan kan ge konkret vägledning om vad vi bör göra, trots att det är just den del av filosofin som intresserar sig för hur samhället ska se ut. Delvis beror detta på grund av en rädsla för kontroverser: om jag inbegriper mig i ett teoretiskt resonemang blir det lättare för mig att övertyga mina läsare om att jag har rätt, om jag inte påtvingar dem något resonemang om praktisk politik. Men det beror nog delvis också på ett sökande efter en sanning som inte finns där: den platonska sanningen om det goda samhällets idé, högt därupp i det blå.

Ska jag på nåt sätt invända mot Lenmans och Streets resonemang så är det nog att det är för politiskt, och för rawlsianskt. Moral handlar inte bara om politik. Det handlar också om frågor där vi kanske inte förväntar oss att andra ska hålla med oss, men där vi ändå måste välja. Vi kan ha moraliska synpunkter på människors livsval utan att vilja omsätta dem i politisk praktik. Delvis kanske detta bara är ett resultat av ett sökande för ökad stabilitet i våra politiska överväganden, men jag är inte säker på att det egentligen fångar vad vi gör när vi t.ex. säger att "bonusar är moraliskt förkastliga, men jag vill inte lagstifta bort dem".

Dessutom ingår det i resonemanget att vi försöker hitta principer för samlevnad människor emellan som andra skäligen kan gå med på. Som Rawls säger är detta ett uttryck för principen om reciprocitet, att vilja samarbeta under skäliga villkor under förutsättning att andra gör likadant, något som ligger emellan mutual advantage (att samarbeta under villkor som kanske är oskäliga, så länge som de är bättre än att inte samarbeta alls) och altruism (där vi inte värnar vår egen rätt utan håller oss till ett avtal oavsett om vår samarbetspartner gör det). Och det låter ju bra. Problemet är bara att vi kanske inte realistiskt sett kan uppnå detta. Hur kan vi rimligen förvänta oss att alla andra ska kunna gå med på våra förslag, när vi vet hur uppdelade folk är och hur långt vi står från varandra inom alla möjliga områden? Vi måste kunna inse detta och ändå vilja framkasta förslag för hur vi ska leva med varandra som förtjänar att kallas för moraliska.

Fler och fler filosofer har börjat inse att liberalismens försök att berättiga staten för alla medborgare, och därmed hitta fram till en stat som är helt legitim, är förgäves. Då kan vi antingen ge upp denna ambition, vända oss från det praktiska, och försöka hitta de principer som ändå utgör de sanna och rätta, eller så kan vi bli mer praktiska och försöka hitta grunder som vi kan stå på för att sedan kunna gå vidare och komma på förslag för hur samhället kan göras lite bättre. Det finns filosofer som gör det - Martha Nussbaum är ett bra exempel, men det finns många andra. Själv tror jag att det är just det vi måste göra för att den politiska filosofin inte ska bli helt irrelevant, och jag hoppas också att min avhandling kan bidra till detta projekt i någon liten mån.