Tankar om den liberala demokratin IV: IT och demokrati

Joshua Cohen, som kanske är den som främst försökt skapa en syntes mellan senrawlsiansk liberalism och deliberativ demokrati, skriver i Boston Review om IT och demokrati. (Länken ursprunligen från Thom Brooks.) Det är ett kärt gammalt ämne för mig, då jag skrev min B-uppsats i statskunskap om just hur de politiska partierna hade tänkt sig att den nya tekniken skulle kunna förbättra demokratin - genom att förstärka den representativa demokratin eller genom att möjliggöra mer deltagande och deliberation. Uppsatsen var ganska dålig, men frågeställningen fortfarande relevant. (I vår blir det fyra år sen jag skrev den. Herregud vad tiden går.)

Som den deliberativist han är listar Cohen fyra habermasianskt influerade kriterier för en idealiskt genomförd diskussion: den ska vara (1) deliberativ (dvs. förnuftsstyrd), (2) alla ska ha jämlik och billig tillgång till information, (3) lika möjligheter för offentligt inflytande, och (4) grundas på högkvalitativ information. Hans bedömning är att internets påverkan när det gäller (1) är osäker, (2) och (3) positiv, och (4) oroande.

Rörande (1): visserligen grupperar folk ihop sig i kluster inom bloggosfären så att man till största delen bara läser och kommenterar varandras bloggar, men det finns inget som säger att man inte gör det IRL (eller AFK, som man numera måste säga för att hänga med).

Vad gäller (2) och (3) så har informationen blivit billigare och enklare att ta del av, och alla kan numera utöva inflytande på den offentliga debatten genom att blogga eller kommentera. Det är inte jämlikt, men det är bättre än det var.

Vad gäller (4) ser Cohen en stor fara i att gratiskulturen tränger ut tidningar och att traditionell journalistik blir kommersiellt omöjlig att bedriva. Han föreslår tre möjliga lösningar: (a) privata stiftelser, (b) offentliga tryckta medier, (c) presstöd efter upplaga. (Att gå så långt som den svenska modellen och ge extra stöd till andratidningar är förmodligen ett för stort steg till och med för en vänsterliberal som Cohen...)

Jaha, så långt Cohen. Vad säger vi om detta? Det är ju lockande att koppla (4) till den debatt runt medborgarjournalistik som har förts på Newsmill de senaste veckorna i och med Gömda-debatten och så vidare. En lärdom från FRA-debatten är att man måste skilja ut agnarna från vetet i debatten. Problemet är kanske inte att ha tillgång till högkvalitativ information. Bloggosfären lyckades driva fram betydligt mer kunskap om FRA-frågan än vad gammelmedierna gjorde, och bloggare som Henrik Alexandersson har spelat en roll i att sätta ljuset på t.ex. Mikkorapportens förslag om att tvångsregistrera bloggare på ett sätt som aldrig skulle ha hänt annars. I princip finns det ingenting journalister kan göra som inte bloggare kan. I praktiken kommer det nog vara svårare att få de helhetsbilder och den syntes av information som riktigt bra journalistik kan bidra med. Men det kanske går jämt upp. Problemet är att skilja ut den bra informationen från den dåliga. Journalistiken sätter spärrar och kvalitetskontroller som oftast garanterar ett minimum av kvalitet hos det som publiceras. Några såna spärrar har inte bloggosfären, och det krävs medborgare som har en väldigt bra förmåga att bedöma kvaliteten på argumentation för att skilja agnarna från vetet. Medborgarna måste på ett sätt bli sina egna journalister i det att man måste kunna göra sin egen källkritik och sin egen granskning av ett resonemangs hållbarhet. Alternativet är att det dyker upp en ny sorts kvalitetskontroller som t.ex. Huffington Post, dvs. att det finns ett antal noder som summerar och länkar till den bästa och mest relevanta informationen. Alla kan fortfarande publicera sig, men det är inte samma sak som att alla andra vet att du finns.

Men i FRA-debattens spår vill jag nog också hävda att deliberativiteten inom bloggosfären inte är så osäker som Cohen påstår. Snarare utgjorde FRA-debatten ett slags alternativ deliberation där folk från väldigt olika sidor i politiken deltog och länkade och kommenterade varandra. Förvisso stod de allra flesta av dessa människor på samma sida i själva sakfrågan. Men det säger förmodligen mer om själva förslaget. Inom frågor där stridslinjerna redan är dragna finns det nog en klar risk att man halkar in i olika läger och inte bryr sig om vad motståndarna tycker. Men i situationer där frågorna är mer komplexa, emergenta och går på tvärs mot de traditionella klyftorna kanske bloggosfären kan spela en viktig roll i att forma det offentliga samtalet. Det kan åtminstone inte bli värre än vad det brukar vara i den representativa demokratin, nämligen att partierna diskuterar inom sig och kommer fram till sina ståndpunkter, och det var det.

Och det för mig också över till nånting hos Cohen (och hos deliberativa demokrater generellt) som jag alltid har haft lite svårt för (måhända orättvist), nämligen att man diskuterar väldigt mycket hur det goda samtalet ska se ut, men det spelar ju överhuvudtaget ingen roll om inte de politiska institutionerna finns på plats för att se till att detta samtal faktiskt får betydelse. Den deliberativa demokratin har alltid haft nånting djupt utopiskt över sig: idealet är att vi alla deltar i en rationell, prestigelös och sökande debatt, och sen när vi har diskuterat så långt det går så röstar vi om vad vi har kommit fram till. Utifrån det perspektivet blir naturligtvis huvudfrågan: hur säkrar vi en så bra offentlig debatt som möjligt? Men den egentliga frågan är snarare: hur kommer det offentliga samtalet beslutsfattande tillgodo? Och det är inte bara en fråga om IT, utan framför allt en fråga om inställning hos partierna. När det gäller konkreta policyfrågor så är det helt enkelt ganska meningslöst att vilja ha ett bra offentligt samtal om inte partierna lyssnar på vad man säger.

Det är den frågan vi kanske hellre borde diskutera. Hur kan vi utöva påtryckningar på partierna så att de inser att den traditionella representativa modellen, där vi ger dem mandat att göra vad de vill i fyra år, inte längre uppfattas som legitim? Mot slutet av FRA-debatten kändes det definitivt som att de flesta bloggare kunde mer om frågan än de flesta riksdagsledamöter. Om man måste fatta egna beslut, om man måste tänka själv, då måste man också se till att göra sig mer välinformerad. Men om det ska fungera för det politiska systemet så måste partierna visa betydligt mer öppenhet än vad man gjort hittills. Problemet med framför allt Moderaterna men även Folkpartiet har varit att man inte har velat vända sig till folk och föra en diskussion, annat än på ett mycket grundläggande plan. Det nya är att ganska vanliga människor via bloggosfären nu inte bara kan ange en generell inriktning för politiken ("mer jobb, satsa på de äldre, VSO"), utan också delta i policydiskussioner som ett slags extra remissinstans. Att, som Alliansen gör, be om folks åsikter i ett "Samtal med Sverige" uppfattas säkert som innovativt och djärvt, och det ska inte förkastas. Men det är inte det som just informationstekniken kan hjälpa folk att göra. Det är inte just dessa förväntningar som folk ställer på partierna. Det är inte så man vill vara med och delta.

Alltså: i en particentrerad demokrati som den svenska så gäller att så länge partierna vägrar att lyssna så har IT inte spelat nån roll alls för demokratin. Det är i detaljerna, inte i de stora övergripande ideologiska frågorna, som vi ska förvänta oss positiva förändringar, och när partierna lyssnar så tror jag att vi ser att vi kommer närmare det deliberativa idealet än vi var tidigare. Om vi inte ska behöva göra detta till en valfråga genom att hota med att rösta på Piratpartiet så krävs det att ett annat slags partikultur förs in genom att de som är aktiva inom partierna kommer in med en annan bild av hur politik egentligen kan gå till. Detta kommer aldrig att ske inom Socialdemokraterna. Det kan svårligen ske inom Moderaterna. Det skulle mycket väl kunna ske inom Folkpartiet, men där har man inte ens börjat fundera. Alla talar om Barack Obama, men ingen gör nåt, ingen har förstått hur man engagera folk, ingen är intresserad av att ta de risker som krävs för att vinna. Att partiernas medlemsantal fortsätter att sjunka torde vara ytterligare bevis på att folk idag förväntar sig att politik ska gå till på ett annat sätt. Jag önskar att jag kunde avsluta detta inlägg med att säga nånting positivt, men jag vet inte riktigt vad. Som så ofta när det gäller Sverige frustreras man inte så mycket av vad vi har, som vad vi skulle kunna ha, den ouppfyllda potential som ligger i träda. Det gäller även vår demokrati.