Tankar om den liberala demokratin V: Valsystemet

Jag läser i The Guardian att man fruktar att det högerextrema, ja rentav rasistiska, BNP, British National Party, ska bli invalda i Europaparlamentsvalet i juni, inte bara med ett mandat, utan med flera. I Storbritannien har man ju numera, liksom överallt i Europa, proportionella val till EP, vilket naturligtvis underlättar BNP:s chanser. Men jag har även talat med unga konservativa i Sheffield som på allvar tror att BNP har en chans att ta mandat i underhuset nästa år, trots (eller kanske på grund av) majoritetsvalprincipen. Redan idag har BNP flera platser i kommunfullmäktigen, vilket säger betydligt mer än det gör i Sverige när man betänker att majoritetsvalsystemet innebär att det alltså finns områden i England där BNP, de svenska Nationaldemokraternas systerparti, är största parti. Och detta alltså redan nu, innan den ekonomiska nedgången hunnit avspegla sig i allmänna val.

Det finns många orsaker till detta, men en anledning som nämns i Guardian är att klyftan mellan politiker och väljare har blivit alldeles för stor. Många områden där BNP gjort framsteg är traditionella Labourfästen, men där man nu tappat förtroendet för partiet och där soffliggarpartiet är det enda som kan konkurrera med högerextremisterna - en kamp som de förra också ofta vinner: valdeltagandet i lokalvalen förra året i Barnsley norr om Sheffield låg under 35%, för att ta ett exempel, och i lokala fyllnadsval kan deltagandet vara ännu lägre. Valdeltagandet i underhusvalen är givetvis högre men ligger ändå på runt 60%, långt under det som skulle vara smärttröskeln i de flesta västeuropeiska länder.

Artikeln i Guardian nämner också en film på Youtube av bloggaren Moston Martyr, som beskriver nedgången i Moston, en arbetarstadsdel i Manchester. Jag hittar den och sätter på. Det är chockerande. Hela kvarter där vartenda fönster, varenda dörr är igenbommad och knappt en människa på gatan i det som en gång var områden fulla med liv och rörelse. Samtidigt är "martyr" ett för tillåtande ord. Det finns en unken populism och en nödtorftigt dold rasism i videons budskap som äcklar. Men man förstår samtidigt desperationen? Vad kan man göra, när man inte kan påverka, när ens röst, oavsett hur man röstar, inte har någon inverkan på politiken, när Labour i vissa val har mer än 70% och det inte spelar nån roll om man går och röstar eller inte, när den kommunala demokratin har avsnörpts och centraliserats och man inte kan vända sig till lokala företrädare som kan ta ett helhetsansvar för utvecklingen?

Jag tänker på det när jag läser Gunnar Wetterbergs artikel på DN Debatt om att införa ett majoritetsvalsystem i Sverige. Wetterberg är inte dum, olikt många andra som förespråkar ett systembyte. Han inser att, som han själv skriver, att i Storbritannien och i många andra länder är det just majoritetsvalsystemet som får en del av skulden för de politiska systemfel som man har där. Om jag läser honom rätt vill han att man ska ha "fyllnadsmandat" som ska fördelas "proportionellt". Kanske åsyftar han därmed ett läge som ibland rått i Italien, där ca. 3/4 av mandaten i underhuset väljs i enmansvalkretsar men där resten fördelas proportionellt. Jag tror det.

Jag har tänkt och funderat på valsystem i många år men det är först när jag läser den här artikeln som det slår mig som en blixt från klar himmel: anledningen till att majoritetsvalsystem verkar vara så attraktiva för många i Sverige är att man sammanblandar två helt olika system som har två olika effekter och som man hoppas kunna förverkliga på en och samma gång! Därför hoppas man kunna få allting på en och samma gång: handlingskraftigare regeringar, bättre debatter, starkare band mellan väljare och valda, större pluralism, mer oberoende ledamöter som också har bredare kunskaper, en starkare kontrollmakt, färgstarkare politiker, och man slipper hamna i ett FRA-läge där majoriteten av lagstiftarna mot sin vilja piskas in till att göra nånting som regeringen men inte folket vill.

Jag tror att folk sällan har tänkt igenom vad det innebär att Sverige skulle införa ett majoritetsvalsystem inom ramen för ett parlamentariskt statsskick. Många av de onekliga fördelar som det amerikanska systemet, till exempel, medför är helt beroende av maktdelningen mellan presidenten och kongressens båda kamrar. Inte minst senatorerna kan, vill och måste helt själva ta ansvar för sina beslut. Då måste man kunna nånting om allt, samtidigt som man också måste kunna allt om nåt, nämligen i det utskott man sitter. Väljarna vet att man inte röstar på en regering utan endast på en kongressledamot och därmed förväntar man sig också att personen ifråga bara ska ansvara inför sin valkrets och inte inför sitt parti eller sin regering, eftersom partier i egentlig mening inte existerar och man ändå inte kan påverka regeringens vara eller icke vara.

I Sverige, däremot, skulle vi införa enmansvalkretsar i en politisk kultur som präglas av den leninistiska partikulturen, där partilinjen alltid råder och där många ledamöter sätter en ära i att aldrig i sin riksdagskarriär ha röstat emot den. Vad skulle det krävas för att t.ex. det socialdemokratiska partiet skulle hamna i ett läge där deras egna ledamöter skulle rösta emot partilinjen i regeringsställning? "Bättre kandidater", kanske ni tänker, och det är väl det majoritetsvalsystemet ska få fram? Men så enkelt är det inte, därför att så fungerar det visserligen i USA, men om man ser till t.ex. England så är det valkretsföreningarna som röstar fram kandidaterna, och de är lika blodfattiga som i Sverige. Att ha bindande primärval är betydligt bättre än att inte ha det, men det gör fortfarande att ledamöterna huvudsakligen ansvarar inför sina valkretsföreningar. Jag vågar tveklöst påstå att väljarna i Storbritannien väljer ett parti, en regering och en statsminister, och inte en enskild parlamentariker, på i stort sett ungefär samma sätt som i Sverige. Och en brist på politruker och broilers finns det sannerligen inte. Den enda skillnaden är att de tenderar att ha läst PPE vid Balliol College, Oxford, innan de kommer in i parlamentet.

Och så måste det väl vara, om man ska ha handlingskraftiga regeringar med starka majoriteter? Men nu får folk faktiskt ta och bestämma sig här. Antingen får man säga att Sverige bör bli som USA, där självständiga kongressledamöter kan representera folkviljan i varje landområde och bromsa in den verkställande maktens självsvåldighet, eller så får man säga att Sverige bör bli som Storbritannien, där regeringen kan agera helt utan att behöva bry sig om koalitionspartners, remissinstanser, förlorade omröstningar eller opposition. Man kan inte både äta kakan och ha kakan kvar.

Allt detta betyder inte att Wetterberg inte har pekat på några väldigt viktiga problem för det nuvarande systemet. Men det är problem som, tror jag, bäst löses inom dess ram. De problem som Wetterberg pekar på är, som följer:

Anonymiteten (dvs. bristen på koppling mellan väljare och valda): Kan brytas genom ett fritt personval, men det medges att vi inte helt kommer undan problemet så länge inte varje väljare har en specifik parlamentariker att gå till. Då skulle man kunna införa det tyska systemet (förenklat: att hälften av mandaten utses i enmansvalkretsar och att den andra hälften fungerar som utjämningsmandat så att man får riksproportionalitet samtidigt som det finns en koppling mellan väljare och valda). Men vi ska inte heller förvänta oss att omedelbart få det brittiska systemet, där i stort sett varje vuxen medborgare vet namnet på sin underhusledamot. Britterna måste veta det, därför att de kontaktar sina riksdagsledamöter för att få hjälp med problem och svar på många frågor där vi svenskar mycket hellre skulle vända oss till våra kommuner eller till relevant myndighet.

Ledningsmakten: Här gör Wetterberg en jämförelse med Putin. Det är lite mer komplicerat än så. Förenade Ryssland fick inte sådär jättemånga röster i dumavalet 2003 - bara 38%. Att man fortfarande hade den majoritet man hade berodde dels på spärrarna men till ännu större del på majoritetsvalsystemet (och naturligtvis i grunden på systemfelen inom den ryska demokratin, men det är en annan sak). Efter valet 2002 satt jag mig ner och delade in hela Sverige i 340 ungefär lika stora valkretsar (dvs. inte kommuner som proxy utan riktiga valkretsar) och räknade på resultaten. Även om man slog ihop rösterna blockvis skulle sossarna ha fått ca. 70% av riksdagsplatserna. Det är ledningsmakt.

Utarmningen: Read my lips - fritt personval. Bristen på färgstarka kandidater är betydligt mer komplicerad än bara det proportionella valsystemet. Återigen: partipiskan kommer att bestå även med ett systembyte, och det gör det svårt att locka människor som bryter mot mönster och vågar sticka ut. Det skulle snarare bli etter värre om vi fick ett renodlat tvåpartisystem (vilket vi skulle få med systembyte enligt Duvergers lag) eftersom de personer som idag är småpartiledare och kan sticka ut då skulle vara ministrar eller skuggministrar och behöva inordna sig.

Ansvarslösheten: Read my lips - fritt personval. Det är inte bättre i England, snarare tvärtom. Med en proportionell fördelning av utskottsplatser i t.ex. KU kvarstår i alla fall möjligheten att minoritetsregeringar skulle kunna få backning i frågor där man gjort bort sig. I England skulle Laila Freivalds omedelbart fått avgå efter tsunamikatastrofen, därför att där har man ministerstyre. I Sverige tvangs hon tekniskt sett avgå på grund av Säpos agerande kring Muhammedkarikatyrerna, men att hon hade en misstroendeförklaring hängande över sig gjorde också sitt till. Men det skulle hon aldrig haft om det suttit 70% sossar i riksdagen.

Stuprören (dvs. att ledamöterna specialiserar sig bara inom sina utskottsområden): Det här är också lite mer komplicerat. Riksdagen klassificeras ibland liksom den amerikanska kongressen som ett "working parliament", dvs. ett parlament som aktivt lagstiftar, medan det brittiska underhuset klassificeras som ett "debating parliament" där det är den politiska debatten som står i fokus. Sanningen är väl att i praktiken gör riksdagen ingetdera, men man har kvar en stark utskottsorganisation och en stark fokusering på utskottens arbete just för att tanken är att man ska lagstifta. Om vi vill ge upp det så kan vi väl göra det, men då måste vi erkänna att vi inte kommer att få bättre kontrollmakt eller mer oberoende ledamöter. Kom ihåg: i kongressen har man väldigt starka utskott, politiker som visserligen har en bred allmänpolitisk bildning men som ändå är högspecialiserade, och debatter som oftast är direkt tråkiga.

Så vad ska man göra? Read my lips - fritt personval. Och då måste vi som väljare börja ställa krav på våra politiker på ett helt annat sätt än idag. Det vi såg under FRA-debatten var en bra början: vi förväntade oss av ledamöterna av Sveriges riksdag att de skulle representera sina väljare och inte sina partier. Och visst kan man minska ner riksdagens storlek och slå ihop lite utskott som Wetterberg föreslår. Men egentligen handlar det kanske mer om att det krävs en kulturrevolution i synen på hur partier fungerar och vad ett parti är för nånting. Om partierna börjar fungera mer som öppna, dynamiska nätverk och mindre som hierarkiska och slutna organisationer, en agenda som killarna på ADL outtröttligt driver, då får vi också på sikt en annan syn på vad det innebär att representera ett parti, och därmed också på vad det innebär att representera sina väljare. Och därmed får vi också en demokrati folk kan tro på, olikt USA eller Storbritannien där 40-50% av väljarna känner sig så desillusionerade att de inte ens kan ta sig till vallokalen vart fjärde år för att välja sitt lands ledare.