Tankar om den liberala demokratin VI: Demokratin som egenvärde

Jag hade egentligen tänkt skriva det här inlägget redan innan jag läste Håkan Boströms ledare i DN häromdan, men den känns ändå som en bra plats att börja. Boström noterar med hänvisning till en nyutgiven bok om unga socialdemokraters politiska visioner att det finns en inneboende spänning inom den unga högersocialdemokratin: å ena sidan tror man att man genom rätt politisk ingenjörskonst kan få fram ett bättre samhälle ovanifrån, på ett rationellt och expertmässigt sätt, men å andra sidan vill man också ha mer deltagande, mindre toppstyre och mer gräsrotsaktivism.

Samma paradox gäller för den unga liberalismen, låt vara kanske mindre uttalad. Jag har sällan fört så fruktlösa debatter i LUF som när jag försökt argumentera för en stark lokaldemokrati. Argumentationen emot verkar helt oklanderlig. Mycket av det kommuner och landsting gör ska istället individer få välja själva genom pengsystem. Vi behöver inga utbildningsnämnder, vi behöver ingen sjukvårdspolitik på landstingsnivå, eftersom folk själva ska få välja vilken skola de vill sätta sina barn i eller vilket sjukhus de vill gå till när de blir sjuka - allting givetvis inom ramen för ett offentligt finansieringssystem. Och detta ska gälla över hela landet eller varför inte inom hela EU, så att det inte finns något behov för kommuner och landsting att ha egna riktlinjer eller föra en egen politik inom hela området. "Kommuner ska syssla med vägar och parkförvaltning", säger man, och så var det inte mer med det. Detta kopplas med ett förakt mot kommunalpolitiken, som man betraktar som småaktig, intrigerande och inkompetent, epitet som förvisso inte är helt oförtjänta.

Ganska mycket detsamma gäller för demokratin på den statliga nivån. "Den tyska konstitutionen är bra", säger man, och jag nickar eftersom jag tänker på evighetsklausulen, den grundlagsfästa motståndsrätten och den väldigt väl utförda balansen mellan en effektiv statsmakt och ett effektivt skydd för den liberala demokratin, men sen fortsätter man, "för där är folkomröstningar förbjudna." Folkomröstningar är dåliga eftersom de leder till dåliga resultat, alternativt därför att de bara är sätt att lösa upp politiska knutar. Riktiga politiker fattar svåra beslut själva, utan att konsultera folket. Och genomgående är synen på demokratin instrumental: demokratin är bra eftersom det är det enda system som möjliggör ett liberalt samhälle. Ganska många dristar sig till och med att säga att om det inte vore så, skulle ett annat politiskt system vara att föredra. Detta verkar attraktivt tills man frågar sig hur ett samhälle vars politiska system inte byggde på att all offentlig makt utgår från folket genom allmänt och lika deltagande skulle vara bättre på att förverkliga liberala värderingar. Demokrati är ett flexibelt begrepp och behöver inte innebära just den högst indirekta, representativa demokrati som vi har idag.

Det slår mig när jag tänker på denna fråga att man kan sätta in den instrumentella synen på demokrati i ett schema. Generellt sett kan man skilja på två idealtyper när det kommer till att besvara en fråga av typen "Vad är rätt?" Den ena idealtypen är vad jag (ganska felaktigt) ska kalla för instrumentalister: det rätta är någon given lösning L, och vi väljer en procedur för att välja lösningar som vi hoppas ska vara så bra på att generera L som möjligt. Den andra idealtypen är proceduralisterna: det rätta är vadhelst som resulterar från någon procedur P, och vi väljer P med referens till olika typer av värden som vi vill att vår procedur ska förverkliga.

Den proceduriella synen på demokrati är ett levande alternativ inom demokratiteori och liberal teori, låt vara ett omdiskuterat sådant. Frågan är som alltid inom modern liberalism hur man kan bygga en stat som är legitim, som går att berättiga för medborgare vars politiska, religiösa och moraliska åsikter skiljer sig väldigt mycket åt, och en möjlig lösning är att bygga institutioner som folk kan samlas runt, och sen får vi se vad som kommer ut därav. Det kan mycket väl vara så, som någon har anmärkt, att det är betydligt lättare att bygga legitima institutioner än att bygga legitima politiska lösningar. Man kan tänka sig två olika scenarier: (1) vi är överens (på ett ungefär) om vad ett rättvist samhälle är för något, men vi håller inte med varandra om vilka procedurer (demokratiska eller annorledes) vi ska ha för att välja det, och (2) vi är överens (på ett ungefär) om att demokratin är en legitim procedur för att välja politiska lösningar, men vi håller inte med varandra om vilka dessa lösningar är. Tanken är att (2) verkar som ett betydligt mer realistiskt alternativ än (1). Alltså ska politiska filosofer, om de nu är så intresserade av legitimitet och berättigande som de påstår sig vara, sluta tala så mycket om politiska lösningar och börja tala mer om procedurer. Synen når sin skolastiska höjdpunkt hos Fred D'Agostino, som utvecklar en sinnrik modell för ett författningskonvent, påstår att en stat endast är berättigad om dess författning har utvecklats av ett sådant konvent (helt obeaktat att inget sådant konvent naturligtvis har hållits) och påstår sen att han minnsan inte ska ge sig in i diskussionen om vilka konstitutionella lösningar som det här hypotetiska konventet bör välja, eftersom han inte vill föregripa konventets arbete!

Det tycks mig som att den sortens resonemang missar en viktig poäng, nämligen att i en demokrati så kan vi samtidigt diskutera politikens former och dess innehåll. Den rena proceduralismen kan inte leda till att man slutar diskutera frågan om "vilka politiska lösningar måste till för att skapa ett rättvist samhälle?" bara för att man har kommit överens om att det rättvisa samhället får sitt berättigande från att det väljs i en legitim demokratisk procedur. I så fall blir proceduralismen som sådan inkoherent. (Och det är möjligt att det finns en annan, subtilare sorts inkoherens här, nämligen att en medborgare i en proceduriell demokrati inte kan diskutera vilka politiska lösningar hon vill ha utan att ta upp skäl för och emot att välja dem, men den enda egentliga anledningen till varför deras genomförande kan rättfärdigas är inte dessa skäl, utan den anledningen att de har valts genom en legitim procedur. Men det är ju inget skäl att föredra den ena lösningen framför den andra.)

Jag tänker inte komma ut som nåt slags fullblodsprocedurialist, därför att även det är bara ett möjligt perspektiv i ett pluralistiskt samhälle. Vissa människor anser att legitimitet kommer ur legitima procedurer. Andra människor anser att det kommer ur legitima lösningar. Ett verkligt legitimt samhälle, menar jag, är ett som tar alla dessa olika perspektiv, i den mån de är rimliga och förenliga med ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle, och behandlar dem på lika villkor och försöker berättiga samhället utifrån varje enskild invånares perspektiv (med nyssnämnda restriktioner). Det låter sig naturligtvis inte göras. Men det kan vara en målsättning att sträva mot. Och det hindrar inte (utan förutsätter snarare) att varje enskild individ, när hon utforskar sitt eget samvete och sina egna värderingar, kommer fram till vad hon sätter upp för villkor för att hon ska motiveras att erkänna statens legitimitet. (Jag erkänner att det blir en aning förvirrande och jag får se om det går att svetsa ihop allt det här till nånting sammanhängande.)

Så vad är poängen? Att genomföra en väldigt kraftig centralisering av all offentlig reglering till statlig nivå skulle, är jag rädd, betyda att avståndet mellan medborgare och beslut, som redan idag är alldeles för stort, ökar ytterligare. Olika människor kommer att ha olika syn på hur den offentliga verksamheten ska organiseras. Att ha ett starkt lokalt självbestämmande innebär att det politiska systemet blir känsligare inför lokala åsiktsskillnader och gör det möjligt för fler personer att känna att de har ett system som fungerar för dem. Man kan naturligtvis tänka sig hybridlösningar, som att alla kommuner och landsting, eller för den delen kanske varje medborgare, får välja om man vill gå med i ett statligt pengsystem eller om man vill hålla fast vid kommunala, offentligt skötta lösningar. Vi kan tycka att de som inte vill ha pengsystem utan som vill att det offentliga ska bestämma vilka skolor och sjukhus folk ska använda har fel, och på ett plan ska vi naturligtvis föra debatten mot dem. Men det hindrar inte att vi samtidigt kan säga att ett samhälle som är så legitimt som möjligt ska vara lika känsligt inför deras åsikter och försöka tillfredsställa dem så långt det går. Nu är förvisso inte pengsystem någon fråga som kommer att alienera den förlorande sidan av befolkningen, men det finns andra frågor där det kan vara betydligt viktigare att vara medveten om att där det finns vinnare finns det också förlorare.

Så långt har jag (i stort sett) hävdat att det liberala alternativet är att om folk i nån del av landet vill ha ett visst system så ska de (inom rimliga gränser) också få ha det. Då kommer så många människor som möjligt att bo i en del av landet där man känner att man har det system man vill ha, och det är en viktig liberal princip eftersom liberalismen nånstans ändå bygger på medborgarnas frivilliga samtycke. Och längre än så tänkte jag egentligen inte gå, förutom att jag också vill ge ytterligare ett argument för att en stark lokaldemokrati kan vara nånting att ha. Som jag noterade tidigare så är det ofta så att människor kan acceptera lösningar som de inte håller med om, förutsatt att dessa lösningar har valts genom procedurer som de anser vara legitima. Alla tänker inte så och det är viktigt att respektera det (i linje med budskapet i detta inlägg). Men som jag nämnde i mitt förra inlägg om England så innebär en omfattande centralisering också ett fjärmande av besluten från medborgarna och det innebär i sin tur att desillusioneringen och alieneringen ökar. Med en stark och välfungerande lokaldemokrati ökar chansen att medborgarna känner att man ändå kan påverka utvecklingen där man bor, i de frågor som berör en i ens vardag, trots att man kanske inte alltid får exakt de lösningar man vill ha. Detta ska inte läsas som ett stöd för lokalpolitiken såsom den fungerar idag, men det ska läsas som ett stöd för att stärka och fördjupa den kommunala demokratin hellre än att åderlåta den. Jag vill inte gå så långt som att hävda att demokratiskt deltagande har ett egenvärde i sig, att det möjliggör ett aristoteliskt förverkligande av vårt sanna livsmål (som vissa har hävdat, typ Jon Elster), men jag tror att det kan ha ett egenvärde trots att det inte leder till bättre politik. Och det är här den stora klyftan går mellan mig och majoriteten i LUF, skulle jag gissa.