Rösträttsålder och straff

Man kunde ha trott att jag hade bestämt mig för att stanna vid exakt hundra inlägg, för mitt senaste var också mitt hundrade. Men så var det inte. Precis som för två år sen tänkte jag ägna ett inlägg åt en fråga som diskuterades vid den senaste LUF-kongressen. Då var det manlig omskärelse - och då tillhörde jag den vinnande sidan. Nu är det rösträttsåldern, och där förlorade jag stort, låt vara att min hållning där, att rösträttsåldern skulle sänkas till 15 år, var lite lätt quixotisk (som engelsmännen skulle säga) så det var kanske ingen större förlust. Frågan är också ganska så komplicerad.

Den tes som jag drev på kongressen i Nässjö härförleden var egentligen inte ett argument för 15-årig rösträtt, utan för att rösträtt och straffmyndighetsålder bör sammanfalla. Och tycker man att 15-åringar ska kunna straffas för lagbrott så följer att då bör de också ha rösträtt. Varför då? Jo, såhär. Vad är det som gör att vi kan förvänta oss att en människa ska lyda lagen? Jo, först och främst hoppas vi ju att personen i fråga ska tycka att lagen är rätt, dvs. att personen skulle göra som lagen säger även om lagen inte fanns. Lagen kan ändå spela en roll i detta fall, därför att det kan vara så att någon tycker att lagen i sig är rätt men vill ändå bara följa den under förutsättning att alla andra gör likadant. Man riskerar att känna sig lurad och utnyttjad om man är den ende som betalar skatten medan alla andra bara utnyttjar de pengar man betalt. Men vad händer om man inte alls håller med om att lagen bör se ut som den gör? Jo, man kan fortfarande förväntas åtlyda lagen om den är legitim, dvs. först och främst att den har utfärdats av en legitim myndighet. Och vad gör en myndighet legitim? Tja, som jag ser det så är detta en fråga som måste bedömas av var och en. Det finns inget entydigt svar, och även om det finns det så kräver den liberala respekten för vars och ens person att man erkänner att människor på goda grunder kan ha olika åsikter om vad som krävs för att staten ska vara legitim och att dessa åsikter bör tillerkännas lika respekt. Majoriteten av befolkningen kanske på goda grunder tycker att en viss stat är legitim, men jag kanske på goda grunder inte tycker att majoritetens samtycke är tillräckligt för att legitimera staten, t.ex. för att det kanske inte innehåller ett tillräckligt starkt skydd mot majoritetstyranni. (Att jag på det här sättet öppnar upp för oenighet på goda grunder rörande vad som krävs för att staten ska vara legitim är det som skiljer denna argumentation från de vanliga liberala resonemangen som man hittar t.ex. hos Rawls, Charles Larmore och andra.) Men det måste vara på goda grunder: rasisten som tycker att han ska rätt att förtrycka vissa människor på grund av ras, och att deras åsikter inte alls ska räknas, har inte goda grunder. Han betraktar samhället på ett helt annat sätt än vi andra, nämligen som en sammanslutning bara av vissa människor och inte av alla som bor inom ett visst område.

En väldigt god grund för att förneka att staten har rätt att påtvinga mig dess lagar är ju att jag inte har möjlighet att påverka dem. Självfallet kan man ju säga att alla har möjlighet att påverka lagarna, därför att alla har yttrandefrihet och kan delta i debatten. Men detta brukar ju inte vara vad vi menar med ordet. Det var inte nånting som det tidiga 1900-talets rösträttskämpar nöjde sig med, och det finns det naturligtvis bra skäl till: i en representativ demokrati kan vi inte förvänta oss att de valda representanterna ska representera hela folket om de inte kan hållas ansvariga inför hela folket. Det fördemokratiska Sveriges riksdagsmän kunde vara hur paternalistiskt välvilliga som helst mot arbetarklassen, men arbetarrörelsen gjorde säkerligen en korrekt bedömning i att det var först när man kunde välja sina egna representanter som man kunde få sina intressen bäst representerade.

Och eftersom 15-åringar inte har rösträtt, så måste vi alltså dra slutsaten att de också på goda grunder kan hävda att de inte har någon skyldighet att lyda lagarna. En uppenbar invändning är ju att de kommer att ha rösträtt, när de blir äldre. Fast ett argument enligt denna form verkar genast svagare om vi tänker oss att man då kan höja den svenska rösträttsåldern till 60 år med hänvisning till att "jamen alla får ju rösta förr eller senare så det spelar ju ingen roll att en majoritet av den vuxna befolkningen saknar möjlighet att påverka". Man kan ju i och för sig säga att de tre år som det går mellan straffmyndighets- och rösträttsålder är så få att det inte spelar någon större roll. Men det är fortfarande så att detta ändå verkar utgöra en god grund för vissa människor att förneka att staten saknar rätt att påtvinga sina lagar på dem.

Men om man är så himla tillåtande och subjektivistisk vad gäller vad som är legitimt och inte, finns det då inte en risk att ingen stat kan vara legitim? Jo, det finns inte bara en risk, jag skulle vilja hävda att det är en ofrånkomlig slutsats i ett modernt samhälle. Fast låt mig omformulera svaret. Jag menar inte att staten därmed ska lägga ner. Man skulle kunna säga att det skulle skapa ännu mer illegitimitet. Fast det är inte korrekt, skulle andra hävda, därför att legitimitet per se bara är en egenskap som vi kan tillämpa på stater (i alla fall i denna användning av ordet) och ett samhälle utan stat kan inte vara varken legitimt eller illegitimt. Men grundtanken är ändå att människor som vill vara med och bygga ett samhälle tillsammans med andra kommer att acceptera att det bör finnas en stat, därför att detta projekt endast blir möjligt om vi spelar enligt vissa gemensamma regler som en stat kan upprätthålla. Och det är den typen av människor gentemot vilka vi har en plikt att försöka berättiga staten: de vill vara med och spela samhällsbyggarspelet med oss, så då bör vi vilja vara med och spela med dem. Och med undantag för totalitära eller helt misslyckade stater så tycker vi väl lite till mans att en illegitim stat är bättre än ingen stat alls. Det finns ju grader i helvetet. Det betyder inte att staten är berättigad bara för att det är en stat. Men det betyder att den är berättigad om det är den stat vars existens minimerar förekomsten av illegitimitet, därför att något bättre kan vi inte hoppas på: per definition kan vi inte få en bättre stat, och att avskaffa staten är ännu sämre.

Skulle då en sänkning av rösträttsåldern till 15 år öka eller minska statens legitimitet? Förmodligen skulle det nog inte göra någon större skillnad, men jag har svårt att se att det skulle minska den, i alla fall bland de grupper som är rimliga och resonliga, de grupper som vi inkluderar bland dem som vi vill berättiga staten till. För givet att folk mellan 15 och 18 år alls är kapabla att delta i statens styrelse, så bör vi vilja inkludera dem. Vi vill ju att det samhälle vi bygger ska vara till för alla, inte bara för de få. Och om de inte är kapabla att delta i statens styrelse så bör vi väl inte heller förvänta oss att de ska kunna lyda lagarna. Eller? Det beror på vad man menar med "kapabel" och "kunna". Som de här begreppen har använts i t.ex. Rawls diskussion om "reasonableness" så har de tolkats ganska tillåtande.

Det andra alternativet, som kanske är mer attraktivt, är att omtolka vad som menas med de krav som vi ställer på unga lagöverträdare. Redan idag så är ju påföljdssystemet för minderåriga och unga lagöverträdare väsentligen annorlunda än för vuxna. Från min egen erfarenhet som nämndeman i flera ungdomsmål så kan jag intyga att mycket av det som påföljdsfrågan kretsar kring i domstolen rör just de sociala insatserna. De ska hjälpa den dömde att komma till rätta med de problem denne har, men också vara tillräckligt betungande för att faktiskt uppfattas som straff. Man skulle ju kunna gå över till att helt sluta tala om brott och straff för att mera tala om vårdbehov och vårdinsatser. Men problemet är ju att den juridiska prövningen ändå är det som avgör huruvida en insats kan komma ifråga: även om en ungdom har förklarat sig redo att genomgå ett föreslaget program ska han eller hon givetvis ändå inte ådömas att fullgöra det om personen ifråga befinns vara oskyldig till det brott som denne är åtalad för. Det är svårt att se att det skulle fungera på något annat sätt.

Mot allt detta kan man invända, såsom förbundsstyrelsen gjorde i sitt svar, att själva synen på straff som rehabilitering innebär att man helt gör sig av med dessa idéer om att staten måste berättiga sina lagar till dem som förväntas följa dem. Det vore naturligtvis väldigt synd om så blev fallet. Det är förmodligen också ohållbart. En stat som vill fungera måste i första hand avskräcka folk från att bryta mot lagen. Skulle inga straff följa på lagbrott så skulle över tid samhällets stabilitet riskeras. Vissa lagbrytare kanske måste låsas in för att de helt enkelt är för farliga för samhället för att de ska kunna släppas lösa. Andra måste låsas in androm till varnagel. I ett samhälle som det svenska kan vi tillåta oss en lite annan inställning. Vi har resurser som gör att vi kan försöka bekämpa brott genom att bekämpa orsakerna till brott, och som gör att vi kan försöka inrikta oss på att göra det möjligt för brottslingar att komma tillbaka till samhället. Men det löser inte den grundläggande liberala frågan: hur kommer det sig att staten har rätt att upprätthålla sina lagar trots att vissa medborgare förkastar dem? Att bara säga att "jamen det straff du får är ju för ditt eget bästa" är inte bra nog. Det stämmer kanske för de brottslingar som lider av psykiska sjukdomar eller sociala problem och som av dessa anledningar inte är redo att ta sin plats som samhällsmedborgare utan vidare stöd. Men för de som bryter mot lagen därför att de inte tycker att staten är legitim så hjälper inte det.

Det här är ett bra exempel på hur man kan tillämpa den syn på legitimitet som jag utvecklar i min avhandling på praktiska politiska frågor. Just den här frågan hade jag faktiskt med i en fotnot, men den kommer nog inte med. Andra frågor som rör rätten till lika inflytande, inte bara i teorin utan också i praktiken, kommer dock definitivt att behandlas. Men de avsnitten har jag inte skrivit än.