Handlar demokrati uteslutande om det offentliga samtalet?

Just nu håller jag på och läser Amartya Sens nyutkomna "The Idea of Justice". Det ska egentligen bli en recension av den, så jag ska inte avslöja för mycket av mina tankar kring boken just nu, men den ger mig anledning att ta upp en idé som har legat i bakhuvet ett längre tag nu.

Sen inleder den fjärde och sista delen av boken med att fastslå att en oerhört central del av demokratin är "public reasoning", som man väl med en blinkning åt svensk politisk diskurs kan översätta med "det offentliga samtalet". Rawls uttrycker sig snarlikt när han talar om "public reason", som har översatts med "offentligt förnuft". Idén är alltså att det offentliga samtalet kanske är demokratins verkliga kärna, det som är det allra värdefullaste med demokratin. Men som Sen säger så har statsvetare huvudsakligen kommit att fokusera sig på demokratins institutioner, inte minst de formella institutionerna, framför allt i de empiriska studierna men kanske även i normativa teorier. (Ett sånt bias har väl även jag gjort mig skyldig till, så många inlägg som jag har skrivit om valsystem och grundlagar. Nåväl.)

Att läsa Sen, Rawls, Habermas, Gutmann & Thompson, Charles Larmore, Josh Cohen, Bruce Ackerman och snart sett samtliga (amerikanska) samtida liberala politiska filosofer som skriver om demokrati är att inse att det man lärde sig på statskunskapen i Uppsala back in 2005 inte alltid var en rättvisande bild, i alla fall inte av den normativa demokratiteorin. Där, liksom i många översiktsverk (t.ex. Helds utmärkta "Demokratimodeller") gör man en lös uppdelning i val-, deltagar- och deliberativ demokrati, där valdemokrati förknippas med namn som Joseph Schumpeter, deltagardemokrati med namn som Carole Pateman och deliberativ demokrati med namn som Habermas och Jon Elster. (Se detta inlägg för en närmare genomgång.) Man behandlar de två förstnämnda teorierna som de två huvudmotståndarna, men noterar att man nu kanske kan börja tala om tre olika huvudteorier eftersom deliberativisterna har börjat knacka på dörren de senaste åren. Däremot framkastar man många inte minst praktiska invändningar mot det deliberativa demokratiidealet, framför allt att deliberativister menar att vi ska resonera oss fram till konsensuslösningar men att detta i praktiken inte går, och den aningslöse studenten lämnar "Demokratins problem"-kursen med känslan av att "jaja, deliberativ demokrati verkar intressant och tilltalande men funkar knappast i verkligheten".

Men när man sen läser alla dessa författare som jag nämnde ovan så är bilden en annan. "Deliberativ demokrati" är ett honnörsord, namn som Schumpeter nämns överhuvudtaget inte som några som man har att förhålla sig till, och de praktiska problemen med deliberativ demokrati nämns i stort sett aldrig, eftersom man sedan länge har övergivit (eller aldrig ansett) att målet faktiskt är att man ska kunna resonera sig fram till en fullständig enighet kring diverse politiska frågor. Med andra ord: det som i läroböckerna nästan framstod som en fringeteori tas här som en knappast ifrågasatt sanning.

Givetvis är detta nog till viss del ett utslag av att en statsvetenskaplig kurs i demokratiteori och ett filosofiskt resonerande kring demokrati har olika fokus. I och med att statsvetenskapen studerar politiska institutioner till så stor grad blir det naturligt att ge teorier som huvudsakligen fokuserar sig på hur dessa bör utformas ganska stort fokus. Det tenderar ju också alltid att finnas en viss grad av eftersläpning i hur läroböcker på grundnivå presenterar forskningslandskapet, har jag märkt - alternativt att det i framkanten av forskningen finns en viss grad av närsynthet. Men att närma sig moderna teorier om deliberativ demokrati med den förutfattade inställningen att dessa inte utgör det enda och självklara sättet att se på demokrati gör ju att man kan ställa en del frågor till dem som kan vara intressanta.

Som jag nämnde ovan så finns det många som kallar sig deliberativister (eller det gör de inte, de kallar sig "deliberativa demokrater", men det blir för långt att skriva) utan att anse att vi ska sätta oss ner och prata till dess att alla faktiskt har kommit överens om alla politiska frågor. Habermas säger t.ex. helt enkelt att deliberationen ska fortgå så länge den kan, och sen ska vi kort och gott rösta om saken. Rawls skulle väl kanske säga nåt liknande, låt vara att han, som god liberal, betonar att såna majoritetsomröstningar inte får tillåtas inkräkta på våra centrala mänskliga rättigheter, som bör åtnjuta ett starkt grundlagsskydd.

Så långt kan man alltså inte anklaga deliberativisterna för att vara orealistiska. Däremot kan man ifrågasätta Sens och de andras antagande om att det offentliga samtalet utgör själva kärnan i demokratin. I ett perfekt fungerande offentligt samtal deltar alla medborgare på lika villkor. Vi har alltså alla samma möjlighet att påverka politiken. Vi behöver inte oroa oss för att andra människor har gängat ihop sig och bildat kartell mot oss. Vårt vapen är styrkan i våra argument, men vi för inte fram dem med inställningen att vi ska försvara dem till varje pris, utan förlorar vi debatten så finner vi oss inte bara i det, utan vi går därifrån upplysta, tänkandes att "man lär sig nånting nytt varje dag man lever". Men så går det naturligtvis inte till i verkligheten, av två skäl.

Det första skälet är att vi naturligtvis rent praktiskt inte alla kan samtala med varandra på en och samma gång. Det är värt att notera att Sens definition av det offentliga samtalet är betydligt mindre högtravande än t.ex. Habermas. Vikten av offentligt förnuft handlar istället t.ex. om att endast i samhällen som tillåter fria medier kan människor bilda sig en allsidig uppfattning och hålla de styrande ansvariga, t.ex. om de inte griper in när det råder svält i landet (ett ämne som ju Sen har studerat noggrant). Med livaktiga och fria medier och andra arenor för offentlig debatt så kommer många olika åsikter fram, trots att vi inte alla kan samtala med varandra.

Men det andra skälet är mer problematiskt: vi är för det första inte kognitivt utrustade för att alltid kunna betrakta våra åsikter så neutralt och på ett så stort avstånd som vi måste göra för att kunna ändra oss även när vi förlorar en debatt, inte minst därför att vi kanske helt enkelt inte förstår att vi har förlorat även fast vi har gjort det. För det andra kan det kanske helt enkelt vara så att det inte går, objektivt sett, att säga att den ena parten har begått ett misstag och bör ge upp sina åsikter. Kanske går det att föra fram bra och sammanhängande skäl till förmån för båda sidor. Då kommer inte det offentliga samtalet att lyckas ge enighet.

Det är förvisso omöjligt att förneka att det offentliga samtalet är extremt viktigt för en demokrati. Vad skulle hända om ingen någonsin skulle diskutera politiska frågor med andra, eller om vi bara skulle diskutera dem inom en liten krets, och våra slutsatser aldrig skulle nå ut till andra? Rawls ställer "offentligt förnuft" och "icke-offentligt förnuft" (non-public reason) mot varandra: inom t.ex. religiösa samfund, privata klubbar och andra mer eller mindre slutna sällskap finns det icke-offentliga förnuftet. En demokrati utan offentligt förnuft skulle endast kunna diskutera politiska frågor inom dessa icke-offentliga arenor. Diskussionen och besluten skulle bli lidande, och både deras uppfattade och verkliga legitimitet skulle skadas: den uppfattade legitimiteten genom att folk som hamnar i minoritet skulle ha betydligt svårare att förstå bevekelsegrunderna hos majoriteten, och den verkliga legitimiteten genom att färre arenor där folk möts leder till minskad tolerans och ökar risken för beslut som är okänsliga eller medvetet diskriminerande.

Men jag tror inte att tidigare generationers förståelse av demokrati huvudsakligen i institutionella termer och i termer av omröstningar helt saknar fog. Om man verkligen accepterar att det offentliga samtalet inte leder till enighet finns det bara en metod som återstår, nämligen att rösta. Och det finns skäl att tro att enighet kommer att saknas på ganska många punkter, och att många av våra viktigaste politiska konflikter är såna att de inte kan lösas genom samtal, ens med god vilja. (Att skillnaderna mellan blocken i jämförelse verkar små beror inte nödvändigtvis och i alla lägen på att de egentliga ideologiska skillnaderna är små, utan på att man i den politiska debatten endast väljer att söka det mandat man kan få. Men enighet på ytan genom taktiska anpassningar till det rådande politiska opinionsläget är inte helt vad deliberativisterna vill ha.)

Men ett kanske ännu starkare argument rör deltagande. På 1800-talet i Sverige hade en mycket stor del av den vuxna befolkningen inte rösträtt. Det enda sättet de kunde försöka delta i sitt lands styrelse på var genom att använda den yttrande- och organisationsfrihet de faktiskt hade. Innan ståndsriksdagens avskaffande hade den framväxande medelklassen, t.ex. journalister och advokater, ingen rösträtt (försåvitt de inte råkade tillhöra adeln) men de kunde ändå i någon mån påverka sitt samhälle genom att delta i det offentliga samtalet. Men som vi direkt kan se utgör inte detta något bra substitut för faktiska omröstningar. Förvisso kan man invända att ett perfekt fungerande offentligt samtal är ett fullgott substitut för deltagande i omröstningar, men som vi har sett skulle antagandet om ett fullständigt perfekt offentligt samtal leda till att deliberativ demokrati framstår som helt orealistiskt.

Den känsla som demokratin kan ge och som gör det demokratiska styrelseskicket till det mest legitima, det är känslan av att man äger frågan, av att man har reella möjligheter att påverka. Att bara ha rösträtt men veta att man aldrig kan påverka de andra för att de ändå inte lyssnar ger inte denna känsla till fullo, men det ger inte heller att bara ha yttranderätt men ingen rösträtt, vilket alla som åkt som icke-ombud till en parti- eller ungdomsförbundskongress kan intyga. Oavsett hur bra det offentliga samtalet fungerar så förverkligar inte den idag extremt representativa svenska demokratin sin fulla potential innan vi får fler formella vägar att påverka. Det behövs både och.