Tankar om den liberala demokratin del I

Här kommer lite tankar runt vilken typ av demokrati man bör vara för om man är liberal. I del II ska jag försöka skriva lite grann om den sittande grundlagsutredningen med utgångspunkt från alliansen+mp:s gemensamma punkter.

När man läser demokratiteori på statsvetenskapen får man sig till livs en trikotomi av olika demokratityper, eller snarare olika varianter av denna trikotomi, var och en med sin särskilda twist. Den typiska indelningen är i valdemokrati, deltagardemokrati och deliberativ demokrati. Valdemokratins idealtyp är den schumpeterska demokratin, där väljarnas insats endast begränsar sig till att utkräva ansvar av de styrande vart fjärde år, och där det knappt är accepterat för den vanlige, samhällsintresserade medborgaren att skriva så mycket som en insändare i lokaltidningen för att klaga på något: klaga gör man genom att rösta. (Man råkar omedelbart in i problem som rör de brister som vidlåder retrospektiv röstning, dvs. att bara ta hänsyn till vad de styrande har gjort, och inte till vad de kommer att göra, eller vad alternativet skulle vara, men det kan jag inte gå in närmare på här.)

Deltagardemokrati siktar till att maximera deltagande, och tycker det är bra med många folkomröstningar, arbetsplatsdemokrati etc. Här hamnar man ju direkt i problem rörande genomförbarhet osv. Som någon (Oscar Wilde?) sade: "Problemet med socialismen är att den tar upp för många lediga kvällar."

Det deliberativa idealet är det upplysta samtalet, där vi försöker komma fram till principer för politiskt beslutsfattande som vi alla ska kunna enas om. Då löser vi genom ett alexanderhugg dels frågan om legitimitet och samtycke (om alla går med på något så är det legitimerat) och tom. Arrowparadoxen, eftersom det överhuvudtaget inte uppstår något social choice-problem som ska lösas genom den procedur som Arrow ville hitta. (Så tror jag att en lösning skulle kunna se ut. Jag vet att Christian List vid LSE har forskat runt detta, men är obekant med detaljerna. Läsaren hänvisas till Wikipedialänken ovan för en närmare utläggning.) Problemet är ju dock att den deliberativa demokratin inte verkar kunna avgöra verkligt centrala frågor i länder som kännetecknas av djupgående pluralism, därför att vi helt enkelt är oeniga, och även om vi teoretiskt sett skulle vara eniga är vi ofta för kognitivt begränsade för att se att vi är det (t.ex. genom att vi inte inser att våra skiljaktiga åsikter vilar på antaganden som vi egentligen borde förkasta, eller för att vi har investerat så mycket prestige i frågan så att vi inte kan backa även fast vi vet att vi borde). (De engelska och svenska Wikipediorna ger ganska olika bilder av deliberativ demokrati, präglade av ett rawlsianskt resp. habermasianskt synsätt. Det illustrerar bara att "deliberativ demokrati" är ett ganska vagt begrepp som används i många olika sammanhang.)

Hursomhelst, här kommer själva poängen: traditionellt har man sammankopplat valdemokrati med liberalism, gärna klassisk liberalism (Schumpeter, och i hans spår även Hayek), deltagardemokrati med diverse mer eller mindre radikala vänstertänkare (t.ex. Pateman, som ju har figurerat tidigare på denna blogg) och deliberativ demokrati med en lös blandning socialdemokrater, socialister och socialliberaler (Habermas, Elster, och i någon mån den senare Rawls). Jag ska fokusera på de första två och återkomma till den deliberativa demokratin, därför att jag tror att dikotomin mellan valdemokrati och deltagardemokrati döljer mer än vad den avslöjar.

Det impliceras nämligen, tycks det mig, att valdemokratin åtföljs av konstitutionella skyddsregler med syfte att upprätthålla en ganska skarp åtskillnad mellan en (ganska liten) offentlig, politisk sektor och en desto större privat sektor, medan målet för deltagardemokratin är att "verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden" (RF 1:2!), och därmed inte underkastad några tydliga distinktioner mellan det offentliga och det privata.

Men därmed kan man urskilja två separata dimensioner, längs vilka demokratityper kan skilja sig, nämligen konstitutionellt skydd och folkligt deltagande (det finns fler tänkbara dimensioner: Rune Premfors har skapat en modell med 13 stycken som jag dumt nog använde mig av i en B-uppsats för tre år sen). Det finns ett par gränsdragningsproblem: ska vertikal maktdelning räknas som konstitutionellt skydd (eftersom den delar makten mellan olika nivåer) eller folkligt deltagande (eftersom det leder till att makten sprids på fler makthavare, som väljs i fler val, och med större möjlighet för väljarna att urskilja olika frågor från varandra)? Jag hoppar över de problemen för tillfället, och väljer istället att gå direkt på pudelns så kallade kärna: en tänkt fyrfältare över de olika kombinationsmöjligheterna (det går säkert att göra riktiga diagram på Blogger men jag orkar inte hålla på).

Fyra demokratiska idealtyper:

Athensk demokrati: litet skydd, mycket deltagande. Alla förordningar antas direkt av folkförsamlingen; alla kan inneha offentliga ämbeten, som lottas ut; det finns inga konstitutionella hinder per se för att inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna; rättsstaten är dåligt uppbyggd genom frånvaron av en oväldig domarkår: att juryn tog helt ovidkommande hänsyn till folks karaktär vid rättsprocesser är väl känt.

Svensk demokrati: litet skydd, litet deltagande. Folkomröstningar relativt sällsynta, svaga primärval, inga partiordförandeval, inga direktvalda makthavare, svaga personval. Samtidigt: dåligt utvecklad rättighetskultur, enkammarriksdag, svagt skydd för vertikal maktdelning, statschefen helt utan makt, svagt skydd för medborgerliga rättigheter (uppenbarhetsrekvisitet), svagt skydd för domarnas oberoende (utses av regeringen). (Detta har givetvis icke obetydligt förändrats i och med framväxten av en europeisk människorättslagstiftning.) Generellt: en socialdemokratisk diskurs där "att styra över gemensamma tillgångar tillsammans" = "socialdemokratiska politiker styr högst indirekt över tillgångar som på detta sätt undanhålls vanliga människors beslutanderätt".

Tysk demokrati: mycket skydd, litet deltagande. Inga folkomröstningar (i alla fall på förbundsnivå), inga partiordförandeval, inga direktvalda makthavare, inga egentliga personval*. Samtidigt: en oberoende och aktivistisk författningsdomstol, tvåkammarparlament, viss makt hos statschefen, grundlagsfäst vertikal maktdelning, orubbligt skydd för den konstitutionella demokratin (evighetsklausulen), rätt till väpnat motstånd för den liberala demokratins försvar.

Amerikansk demokrati: mycket skydd, mycket deltagande. Många folkomröstningar på lokal nivå (inkl. rätt till medborgarinitiativ), primärval till alla positioner, direktval av en mycket stor mängd makthavare. Samtidigt: en oberoende och aktivistisk högsta domstol, tvåkammarparlament som delar makten med presidenten, grundlagsfäst vertikal maktdelning (och omfattande horisontell maktdelning även på delstatsnivå), mycket starkt skydd för den konstitutionella demokratin, rätt att bära vapen för den liberala demokratins försvar. (Jag har tidigare skrivit mer ingående om skillnaderna mellan amerikansk och svensk demokrati.)

Dessa är naturligtvis idealtyper: i den dagliga politiska verkligheten är inte skillnaderna mellan t.ex. Sverige och Tyskland lika stora, och det finns också drag som suddar ut gränserna, t.ex. den stora mängden lokala offentliga förtroendeuppdrag i Sverige. Om vi vänder oss tillbaka till den gamla dikotomin mellan valdemokrati och deltagardemokrati ser vi att valdemokrati nog bäst motsvaras av den tyska modellen, medan deltagardemokrati bäst motsvaras av den athenska (som fortfarande dyker upp som ett ideal lite varstans i debatten). Men av dessa fyra modeller, vilken ska man som liberal välja?

Givetvis inte den athenska eller svenska, för ett starkt skydd för de medborgerliga fri- och rättigheterna (liksom för den demokratiska processen i stort!) är ju en central hjärtefråga för liberaler. Oavsett dess demokratiska mandat är en regim som kränker de mänskliga rättigheterna inte legitim.

Men ska man välja den amerikanska eller den tyska? Det finns en viktig liberal argumentationslinje, som jag har stött på några gånger, som verkar gå ungefär såhär:

1. Den liberala staten är ganska liten.
2. Man kan inte ha en meningsfull deltagardemokrati i en alltför liten stat.
3. Alltså kan vi inte ha deltagardemokrati.
4. Alltså måste vi ha valdemokrati.

Inte heller kan en liberal vara för ett mer omfattande deltagande av den anledningen, att det gynnar det mänskliga goda och möjliggör självförverkligande: liberaler ska vara neutrala rörande sådana frågor.** (För att omskriva Will Kymlicka: visst kunde det vara logiskt för de gamla athenarna att betrakta det politiska livet som det främsta av alla liv. Men idag har vi GTA IV, och därmed mycket roligare än vad man hade på deras tid.)

För det första skulle jag vilja ifrågasätta (2): om staten är liten blir det ju mycket enklare för människor att utöva direkt kontroll över den. Nu är det dock inte det som deltagardemokraterna egentligen vill, utan de vill snarare utöva kontroll över en väldigt omfattande del av samhället, djupt in i det som liberaler vanligtvis betraktar som den privata sektorn. En sådan modell, den athenska, skulle jag vilja förkasta enligt ovan.

Men jag ser egentligen ingen anledning till att inte medborgarna skulle tillåtas delta i styrelsen av de angelägenheter som faktiskt är offentliga (och många socialliberaler skulle ju vilja förkasta (1) rakt av, och säga att de är många fler). Förmågan att styra över sitt eget liv är en viktig liberal princip, och den torde öka om medborgarna får möjlighet att mer direkt styra över gemensamma angelägenheter än om dessa bara hanteras av valda politiker.

Men nu blir det lite mer komplicerat, för nu ska vi återinföra den deliberativa demokratin i diskussionen. Jag ska börja med att säga följande: drömmen om den liberala utopin, där alla människor accepterar inte bara den liberala demokratin, utan även liberala principer om fördelningsrättvisa, är blott en dröm - det kommer alltid att finnas människor som på goda grunder kan argumentera emot dessa idéer. Om man då är för en liten stat får man nog acceptera att staten oftast kommer att vara större än den borde, och då förespråka mer omfattande deltagande för att säkerställa så stort medborgerligt inflytande som möjligt.

Men det är också så att liberalismen försvarar sig bäst mot dem som utmanar den genom deliberation. (Det är längs dessa linjer som Rawls kallar sin politiska liberalism, styrd av idén om offentligt förnuft, för "deliberativ".) Okunskap, fördomar och ovilja att utsätta sina egna värderingar för kritisk granskning är det som i många fall driver människor att hysa mer oliberala åsikter än vad de annars skulle ha, oavsett om de därmed är republikaner i USA, socialdemokrater i Sverige, eller BNP-väljare i England. Men att införa något slags deliberativ dimension i det offentliga samtalet (utan att för den sakens skull sätta deliberation som ett högsta ideal som ska få ta hur mycket plats som helst, som t.ex. Habermas gör) kräver att medborgarna har en viss kontroll över den demokratiska processen, att det faktiskt är medborgarna som är med och fattar beslut eller påverkar deras innehåll, och inte att politiskt beslutsfattande endast sköts av valda politiker. Det behöver inte betyda ett schweiziskt system med många folkomröstningar, även om detta kan låta sig göras på kommunal nivå. Men det kräver många fler och andra inputmodeller för medborgarna än att bara rösta på ett parti vart fjärde år. Det kräver t.ex. att den korporativistiska inputmodellen avvecklas till förmån för en mycket mer decentraliserad och åsiktsmässigt representativ modell för att inhämta berörda parters åsikter. Men det kan också kräva en omvärderad syn på vilka plikter vi som medborgare har att berättiga våra åsikter inför oss själva och andra i det offentliga samtalet.

Den statliga Demokratiutredningen föreslog i det nya årtusendets första och blodfattigaste utredningsbetänkande en utveckling mot en "deltagardemokrati med deliberativa inslag". Det jag har försökt göra, i detta extremt långa inlägg, är att föreslå att detta skulle vara en önskvärd riktning att gå i för liberaler. Men det kräver mer än de icke-förändringar som demokratiutredningen föreslog, och det kräver nog också mer än de förändringar som grundlagsutredningen även i idealfallet skulle föreslå. Men det är ämnet för en annan gång.

*Man har personval i den bemärkelsen att väljarna ju väljer hälften av förbundsdagens ledamöter i enmansvalkretsar, där man ju röstar på person. Men forskningen verkar visa att de allra flesta röstar efter parti i sådana fall.

**Jag har ju tidigare lyft fram Nussbaum som ett exempel på en liberal som inte är neutral i frågan rörande det mänskliga goda. Men hennes formulering leder oss förmodligen inte till deltagardemokrati på det sätt som det beskrivs här, eftersom den är så pass vag.