Neuromancer at 25

Det är för lite kultur på den här bloggen, brukar jag säga så fort jag ska skriva nånting om kultur. Men eftersom detta bara sker nån gång i halvåret blir det inte så mycket mer med det. Trots allt har jag bara mig själv att skylla för att det inte skrivs mer om kultur... Nåväl. Jag har nu gått tillbaka och börjat läsa om William Gibsons "Neuromancer". Jag brukar hävda att ingen annan bok har haft ett lika stort inflytande på hur jag betraktar samhället och dess möjligheter i stort. Med tanke på att det måste vara åtminstone sex-sju år sen jag läste boken sist får jag åtminstone säga att den hittills inte har gjort mig besviken - annars kan ungdomskärlekar blekna över tid.

Jag har läst "Neuromancer" två gånger tidigare, varav den första måste ha varit för nästan tio år sen. Det som har följt under dessa tio år är åtminstone fyra saker: för det första en helt annan medvetenhet om bokens bredare kulturella påverkan, först via "Snow Crash", ett annat av mina tonårs favoritverk, och sen via de två "Ghost in the Shell"-filmerna och inte minst "Matrix", i mitt tycke bara en blek kopia av det verkliga tinget. För det andra, givetvis att jag idag kan läsa boken med ett bättre grepp om de språkliga nyanserna och strukturen. Jag minns att jag uppfattade bokens struktur som lite lätt förvirrande första gången jag läste den. Nu känns det betydligt klarare, dels eftersom jag vet mer om hur den är upplagd, och dels eftersom jag helt enkelt kan lite bättre engelska. För det tredje att jag är tio år äldre och därmed kan se på boken med andra ögon. Jag ryckte till när jag såg att Case, bokens huvudperson, är lika gammal som jag, 24 år. Medan min egen generation kämpar med sin ständiga kvartslivskris har Case i sanning sina bästa år redan bakom sig: han har gått från att vara en stigande stjärna i cyberrymden till att tvingas agera mellanhand för allehanda skumraskaffärer för att hålla uppe sitt missbruk i Chiba, ett ingenmansland utanför all lag och ordning, eftersom hans nervsystem har lidit permanent skada efter att han försökte stjäla från fel personer.

För det fjärde och sista: det har gått tio år. 1999 var det femton år sen Neuromancer skrevs. Nu är det 25, ett kvartssekel. Förvisso är det oklart exakt när boken utspelar sig: definitivt under detta århundrade, förmodligen kanske runt 2040-2070. Men vissa saker var utdaterade redan tio år efter att boken skrevs, såsom det tänkta tredje världskriget mellan USA och Sovjet. Just omnämnandet av Operation Screaming Fist, flyg- och datorräden mot den sovjetiska datacentralen i Kirensk, är ironiskt eftersom Sovjet låg så långt efter det framväxande informationssamhället i Väst.

Och precis som i "Johnny Mnemonic" (som jag inte har läst men sett på film) har verkligheten hunnit ikapp Gibson snabbare än han kunnat ana. Johnny Mnemonic är en kurir som har utplånat sitt egna långtidsminne för att kunna lagra data i hjärnan, data som han förmedlar mellan sändare och mottagare - hela 40 gigabyte! Min egen laptop, två och ett halvt år gammal och en av de billigare modellerna, har 100 GB. I Neuromancer dealar Case bland annat med data, t.ex. "3 megabytes of hot RAM". En dator med en gig RAM såldes just på Tradera för under 2000 kr. Det är 30 gånger mer.

Men det är inte det som är det viktiga. Snarare är det det att vi har hunnit utveckla vår egen datorbaserade civilisation, och att utvecklingen går allt snabbare. Trots Gibsons virtual reality-visioner blir man inte längre fascinerad av själva datorkraften, allt det man kan göra med datorerna: visst, vi kan inte dyka in i cyberspace med alla våra sinnen, men det känns inte som att vi går miste om nåt i termer av vad vi kan få reda på. Problemet med de prognoser om det framtida VR-samhället som kom fram i vågskvalpet bakom Netscape i mitten på 90-talet var att det kändes lite oklart vad det skulle vara bra för. Varför ska jag behöva gå mellan olika hus i en virtuell värld för att komma till de olika ställen jag vill, när ett par knapptryckningar med autokomplettering tar mig dit mycket snabbare hursomhelst? Man behöver inte gå in i en bokhandel för att handla böcker: det, om något, torde vara nåt vi har lärt oss sedan dotcom-bubblan.

Gibsons fokus på den kommersiella delen av cyberrymden är i någon mån inte förvånande: det var en aspekt av elektronisk dataöverföring som utvecklades starkt under 80-talet. I en SOU om datapolitik från mitten av 80-talet kan man t.ex. läsa att datorstyrda överföringar mellan banker har ökat starkt i bl.a. USA, men att detta förmodligen inte kommer att behövas i Sverige, "på grund av vårt välutvecklade girosystem". Tja, femton år senare var ju Internetbanker vardagsmat i Sverige men närmast okända i USA. Men poängen är att civilsamhället på Internet, i form av bloggar, Facebookgrupper, memer, Wikipedia, den ständiga tillgången på all slags information, är tämligen frånvarande hos Gibson. Det är alltid extremt enkelt att beskylla de som har försökt skåda in i framtiden för att ha missat just det som faktiskt har hänt, och det vill jag inte göra. Men poängen är att Neuromancers ställning som framtidsvision inom datorsektorn bleknar för varje år som vi faktiskt skapar vår egen framtid. "The future ain't what it used to be", som Yogi Berra sa. Men samtidigt, om vi sätter in Neuromancer i en kontext där Macintosh lanserade Apple II-reklamen ("why 1984 won't be like '1984'") och där IBM i snabb takt förlorade sin marknadsledande ställning eftersom man inte förstod varför folk överhuvudtaget skulle vilja ha persondatorer, är själva idén om en värld som kopplas samman genom en gemensam tillgång på data, där varje kvarter, varje gathörn är en pumpande, vitglödgad nod av informationsutbyte, där data i rätt persons händer är hårdvaluta på ett sätt som pengar för länge sen har slutat vara, en framtidsbeskrivning som pekar åt rätt håll. Så har inte alltid varit fallet: minns alla prognoser om att man år 2000 skulle ha sitt eget rymdskepp och äta piller istället för mat.

Men det som kanske fascinerar och oroar mest är ändå det dystopiska och samtidigt frihetliga draget, en slags vagt anarkokapitalistisk dystopi, som representerar en postmodern dystopism. Medan 1900-talets modernistiska dystopier ("Sköna nya värld", "1984", "Kallocain", "Fahrenheit 451") alla hade utgått från de totalitära dragen i modernismen och det modernistiska samhället och försökt se baksidan hos upplysningsidealens rationella monism, utgör Neuromancer ett av de första försöken att skapa en dystopi där det snarare är avsaknaden av en överordnad samhällsordning som förmår verka för rättvisa och ett värdigt liv som är problemet. I Chiba kan ingen höra dig skrika: Gibson säger explicit att stan är en samhällsform som fungerar enligt socialdarwinistiska principer, där den som står stilla eller går för snabbt fram försvinner i djupet. På det sättet har Gibson skrivit fram en samhällsvision som överlever bortom de informationstekniska landvinningarna.

Men den är inte enbart negativ. Det som gör att Neuromancer spelar en så stor roll för mig personligen är att jag, liksom Case, kan uppleva detta samhälle, manifesterat i cyberspace genom Matrisen, nästan på ett religiöst sätt: i summan av våra handlingar, våra utbyten med varandra, tecknad i linjer av bländande neon bland nattlandskapets städer, "otänkbar komplexitet... likt stadens ljus, borttynande", ser Case något som är större än vi är, var och en av oss, just därför att det är summan av allt vi är. För första gången kan vi få en glimt av mänskligheten som sådan, på tröskeln till att kunna göra verklighet av sin fulla potential, när alla gamla begränsningar i tid och rum ömsas av liksom ett intorkat skinn. Som Hayek påminner oss går detta inte att kontrollera: ingen mänsklig hjärna kan förutse hur ett sådant komplext system kommer att utvecklas, och det går därmed inte att styra, det är emergent, det väljer sin egen väg, lagenligt och samtidigt planlöst. Det är skrämmande, det är smutsigt, det är hänsynslöst och det är storslaget. Vi tittar på i rysande beundran, såsom när vi, liksom major Kusanagi, möter oss själva på väg mot vattenytan, med hela staden i nattstrålande tystnad runtomkring oss. "Nu se vi såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Och kanske är det ett sista desperat hopp för liberalismen, för all politik, ett enda värde efter alla värdens död: att människans samvaro inte strävar mot ett högre mål, utan är ett mål i sig, på samma sätt som många finner en skönhet och ett värde i den mångfald av komplexa livsformer som evolutionen gett upphov till, trots avsaknaden av ett högre syfte. Detta medför inga politiska konsekvenser. En sådan roll kan inte skönheten spela. Men det ger oss en visshet om att även om vi måste omvärdera alla värden kan det samhälle som är ett resultat av människors fria val ändå ha ett värde i sig. Den stumma hänförelse vi känner över vad vi människor kan skapa är nog för att känna att vår gemensamma strävan inte är förgäves.