Prinsessbröllop och fotbolls-VM

Att känns sympati för kungahuset är som att heja på ett fotbollslag. Mer och mer har den liknelsen framträtt när jag försöker fånga en idé om monarkin som har vuxit fram i mitt sinne ett bra tag nu. Jag skriver den här bloggen i stor utsträckning för att få ner såna här idéer på pränt, och nu är den tillräckligt mogen för att plockas fram.

Men first things first. Visst, jag läser givetvis svenska tidningar på nätet när jag är i England, och prinsessbröllopet har inte undgått mig heller (jag har ju bloggat om det här), men jag trodde inte att det skulle vara såhär illa. Jag kommer hem till Sverige ca. fyra dagar innan bröllopet, och finner att det helt dominerar TV-sändningarna. SVT har en studio på Operans tak där de sänder timme in och timme ut i flera dagars tid. TV4 har inte ens rätt att sända någonting från bröllopsceremonierna, men spenderar ändå en hel dag med att bevaka bröllopet. Överallt ser man reklam där ett bröllopstema eller ordet "love" har smugits in på ett sätt som anspelar på bröllopet även om sakerna som ska säljas är helt ordinära. Det är som en personkult, fast i en demokrati. Och bortom all bröllopsbevakning, och bortom den principiella debatten, som ändå har kommit fram i viss mån, kvarstår det faktum att samtliga närmast berörda är innehavare av statens högsta offentliga ämbeten, men som i den gärningen får mindre djupträngande granskning än ett genomsnittligt landstingsråd. Det är inte bristen på kritisk granskning under bröllopsupptakten som upprör så mycket som bristen på densamma under de övriga år då det inte är bröllop. Att offentliga ämbetsinnehavare, oavsett ställning, ständigt ska granskas och ifrågasättas är, hoppas jag, en okontroversiell ståndpunkt för såväl republikaner som rojalister.

Jag hade egentligen tänkt läsa igenom de böcker som har skrivits i monarkifrågan under våren, främst av Göran Hägg samt PJ Anders Linder och Per Svensson, och sedan skrivit nånting om bröllopet, men det har givetvis inte hunnits med. Jag har för övrigt tagit upp de mest centrala punkterna i min republikanism, inte minst i det ovan länkade inlägget. Men jag ska ändå försöka ta upp en ganska specifik idé. Jag kan nämligen inte undgå att lägga märke till att många reagerar helt annorlunda inför monarkin än vad jag gör. Jag har nämligen aldrig vad jag kan minnas känt någon större vare sig entusiasm eller avsky inför kungahuset. Det har liksom aldrig angått mig. Jag kan alltså inte förstå de känslor som de flesta människor tycks ha inför monarkin genom introspektion. Jag måste försöka rekonstruera dem baserat på vad jag ser omkring mig. Givetvis förstår jag att folks känslor är väldigt olika, men kanske kan det vara möjligt att göra en väldigt grov generalisering som gäller åtminstone för vissa.

Och här är då idén. Att heja på monarkin är som att heja på ett fotbollslag, både till sin natur och i dess konsekvenser. Det är en kärlek som inte är rationell, som inte är överlagd, som inte grundar sig på principiella överväganden. (Kan någon kärlek grunda sig på principiella överväganden?) Det kan också vara en känsla som man motsätter sig att behöva granska kritiskt, och som man anser bör få stå för sig själv, utan att den ska behöva påverka eller påverkas av andra saker.

På samma sätt är det med kärleken till ett fotbollslag. Den finns liksom bara där, i alla fall hos ett genuint fan. Få sådana fans överger sitt lag med åren, oavsett hur frusterande det kan vara. Och precis som med monarkin så förändras personbesättningen, men kärleken till institutionen består.

Och här är poängen. En sådan kärlek behöver inte vara nånting negativt. Den kan binda samman nationer eller städer, och den kan bygga broar mellan människor som inte annars har nånting gemensamt. Förmodligen måste vi ha åtminstone nånting liknande att hänga upp oss på. Ytterst få samhällen eller gemenskaper tycks klara sig utan sådana känslomässiga bindningar, oavsett om de berör ett idrottslag, ett religiöst samfund, en abstrakt nationalidé eller en aktad person. Våra lojaliteter utgör en viktig del av vår identitet.

Men kärleken till monarkin eller fotbollslaget har likväl ett alternativ, nämligen författningspatriotism, såsom den definieras av Habermas. Författningspatriotism, som jag förstår Habermas, är en lojalitet mot landets författning och dess politiska instutioner som inte baseras på irrationell känslosamhet utan på en nykter bedömning av att en demokratisk konstitution är legitim, och att den därmed både är värd att stödja och kan göra anspråk på vårt stöd. Detta är en bedömning som vi kan göra oavsett vilken etnicitet eller religion vi tillhör, eftersom en legitim demokratisk konstitution betraktar alla som lika inför lagen och inte grundar sig på värderingar som bara är acceptabla för medborgarna om de tillhör rätt etnisk eller religiös grupp.

När jag skrev om författningspatriotism förra året i det ovan länkade inlägget hävdade jag att relationen mellan stat och nation, och de känslor som vi förknippar med de båda, är mer komplicerat än att vi endast kan känna en torr författningspatriotism inför våra offentliga institutioner medan de verkligt djupa känslorna är förbehållna nationen, om vi nu sätter värde på vårt medlemskap av en sådan. Och kungahuset utgör närmast skolexemplet på detta: monarkin är en offentlig, statlig institution men omfattas av känslor som vanligen förknippas med andra, icke-offentliga institutioner.

Är det nånting fel med det då? Att monarkin ger lite glans i tillvaron och att det är roligt att ha nånting att samlas kring verkar användas som ett argument för att den ska få finnas kvar. "Varför inte ha den kvar," säger man, "den gör ju ändå ingen skada?" Och som jag har hävdat så instämmer jag i att den typ av känslor som många har gentemot monarkin inte behöver vara skadliga. Kanske kan de till och med vara nyttiga.

Jag har tidigare argumenterat för att problemet med monarkin inte kanske ligger så mycket i vad den är som i vad den inte är: så länge vi har en monarki kan vi inte ha en fungerande maktdelning mellan olika statsorgan, och vi går miste om den röst som en opartisk men demokratiskt vald statschef skulle kunna ha bidragit med i den offentliga debatten. Men det som ytterligare driver mig är att jag känner att den som vill berättiga monarkin med att den är en rolig anakronism begår nåt slags kategorimisstag. Monarkin är en offentlig institution. Märkligt nog tycks inte alla ha insett detta: att det som kungen faktiskt gör är att han är vår demokratis högste representant. Men som sådan är han faktiskt inte särskilt effektiv. Han har ingen som helst möjlighet att förmedla eller upprätthålla demokratiska värderingar, eftersom han inte får eller kan säga särskilt mycket om dem. När jag tänker på ett par av de personer som hade kunnat spela den rollen, som genom sin livsgärning och sin personlighet hade kunnat fungera som den högste representanten för just den svenska demokratin, som t.ex. Astrid Lindgren eller Sture Linnér, så blir jag nedstämd över att vi har ett statschefsämbete som inte ens är i närheten av att förverkliga sin potential.

Jag är villig att köpa att kungen i folks ögon fungerar som ett slags nationell symbol. Detta förklarar de känslor som många har inför honom, känslor som aldrig skulle kunna överföras till riksdagens talman även om denne gjordes till statschef, en idé som jag tidigare har laborerat med. Men som jag ser det så är det inte en statschefs uppgift att fungera som en symbol för nationen, utan för staten, för det offentliga. Vi reagerar olika inför vår nation. Vissa identifierar sig inte alls med den, medan andra upphöjer den till ett värde över allt annat. Vi har människor i det här landet som identifierar sig med olika nationer. Vissa drömmer om ett hemland i Assyrien eller Kurdistan. Andra identifierar sig som medlemmar av det samiska folket, ett folk vars existens nästa år kommer att erkännas i grundlagen. Åter andra betraktar sig som världsmedborgare, människor utan land. Men vi är alla medborgare i staten Sverige, och bör visa någon form av lojalitet mot den. Det är den typen av värderingar som en statschef närmast per definition bör försöka förmedla. Men folkets känslor inför kungen förblir likt deras känslor inför fotbollslandslaget: varma och helhjärtade, men politiskt och demokratiskt närmast intetsägande. Den bestående känslan är att vi förtjänar bättre.

Det har varit lämpligt att ta upp fotbollsmetaforen just nu, eftersom det ju pågår ett fotbolls-VM. Känslan av att ha lämnats utanför medan alla andra har fest är lika påtaglig där som med prinsessbröllopet. Men jag har efter mycket om och men fastnat inför ett lag som jag kan heja på: Tyskland. Inte bara har de ett ungt lag som spelar rolig fotboll, de har också en konstitution utan motstycke i Europa, som genomsyras av insikten om att en demokratiskt stat bör vara så inrättad, att den bevarar och förmedlar demokratiska värderingar till nästa generation, och som därmed har valt det statsskick som bäst kan göra det, nämligen det republikanska. Jag önskar att Sverige hade kommit till samma insikt.