Kungligheternas omutbarhet, eller, Antingen får man äta kakan eller ha den kvar

Med bara några dar kvar till valet borde jag pusha för Alliansen i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet, men jag tänkte ta upp en fråga där jag går emot Alliansen istället. Det handlar om huruvida kungligheterna ska kunna anklagas för mutbrott. Den bröllopsresa som Daniel och Victoria fick betald av EF-chefen hade kunnat rendera dem böter eller fängelse om de hade suttit i regering eller riksdag istället för att vara kungligheter. Att begå mutbrott, dvs. att som offentlig tjänsteman ta emot en muta, behöver inte inbegripa att man har några planer på att ändra sitt agerande eller fatta andra beslut för att man tar emot mutan. Allmänhetens förtroende är ändå skadat. Man har låtit vissa aktörer komma närmare än de borde.

Mutbarhetsdebatten är intressant i ljuset av det som Fokus skriver om monarkin, dvs. att den har väldigt nära band till en mycket liten krets näringslivstoppar. När Maggi Mikaelsson, landshövding i Jämtland, bjöds på en jaktresa av lokala företagare blev hon åtalad. Fallet gick ända upp till HD som frikände henne, med hänvisning till att landshövdingaskapet är ett uppdrag av en ovanligt representativ natur, och att det inte är orimligt att landshövdingen deltar i viss representativ verksamhet även om den bekostas av andra. Att vara kunglighet är att ha ett än mer representativt uppdrag: det är att ha ett uppdrag som enbart går ut på representation. Givetvis gör det att de straffrättsliga kraven höjs på vad som ska anses vara mutbrott. Men jag slås ändå av att det skulle kunna vara ytterst intressant för en åklagare att titta på de resor och tillställningar som kungen bjuds på - det är ju en sak om det är en engångsföreteelse, i synnerhet om det är för att skapa nya kontakter och lära känna folk som man bör känna, men det är en helt annan om det är ett mönster som upprepar sig år ut och år in och har stora värden inblandade.

Kungen har givetvis åtalsimmunitet än så länge hursomhelst,* men nu har Alliansen kommit fram till att man inte heller vill att de övriga kungligheterna (som inte alls är åtalsimmuna) ska omfattas av den personkrets som kan fällas för mutbrott. (De kan antagligen fortfarande fällas för givande av muta.) Den här debatten har ett bredare principiellt värde, eftersom den aktualiserar två fall där monarkins försvarare måste bestämma sig: antingen får man äta kakan eller ha kakan kvar.

1) Antingen är monarkin en offentlig institution eller så är den inte det. Det är för mig självklart att kungligheterna utövar ett offentligt uppdrag. De har visserligen kommit till det uppdraget på ett unikt sätt - antingen genom börd eller genom giftermål - men det förändrar inte saken i sig. Många av monarkins försvarare tycks vilja hävda att den på något sätt står utanför offentligheten, så att de vanliga förväntningar vi har på offentliga myndigheter inte ska gälla här. Visst kan man välja att betrakta kungens jaktresor med Wallenbergarna som en rent privat angelägenhet, men det hade det inte varit för statsministern eller för en generaldirektör. Och det är ju så hovets PR-doktorer har försökt spinna bröllopsresehistorien: som en rent privat gåva från en rent privat vän. Men om monarkin är rent privat kan den heller inte ha ett mandat att agera offentligt, i synnerhet inte som det offentligas allra högsta representanter. Jag slås ibland av hur oerhört svag insikt vissa har om vad detta egentligen innebär. Att bygga en fungerande offentlig demokrati är, för att parafrasera Palme, inte bara hä-hä och häpp-häpp. Man kan inte bara argumentera för att vi ska frångå demokratiska grundprinciper vid tillsättningen av demokratins högsta ämbete med att säga att "ja men det är ju så mysigt med monarki och dom är ju så söta". Det är viktigt med mysiga saker. Det är viktigt med saker som gör oss glada. Men demokratin är fel ställe att ha dem på. Om man ville att monarkin skulle fortsätta utanför demokratin, om den bleve en rent privat institution såsom adeln, så skulle det vara helt okej. Det vore kanske till och med den absolut bästa lösningen. Då skulle vi som är intresserade av demokrati kunna gå vidare och ha ett statschefsämbete som tillsätts demokratiskt och som har reell makt att med råd och dåd värna och främja demokratin och rättsstaten, istället för att ha en person som varken får eller förmår säga någonting intressant om någonting intressant. Samtidigt kan monarkin leva kvar precis som vanligt, och det behöver inte gå någon större nöd på den så länge man förvaltar sina omfattande ägor på ett vettigt sätt, men man får inga skattepengar och man kan inte företräda den svenska staten som sådan.

2) Antingen har monarkin makt eller så har den inte det. Kungen fattar inga beslut. Han har ingen myndighet, och de kungliga hovstaterna är därmed inte ett offentligt verk. Det gör att kungen har rätt att representera Sverige och få skattemedel för detta utan att det förekommer någon offentlig revision på hur dessa medel används, vilket är bisarrt. (Att kungen har ett visst apanage som han äger disponera själv är däremot i grunden helt rimligt, på samma sätt som att statsråden och riksdagsledamöterna får ett arvode. Men apanaget går idag till långt mycket mer än bara privata ändamål.) En av anledningarna till att man nu inte gör kungligheterna åtalbara för mutbrott är att de inte har några befogenheter att fatta beslut. Alltså finns det inga beslut som man skulle kunna ändra på genom mutor. Samtidigt är monarkins tillskyndare alltid oerhört noga med att påpeka vilket fantastiskt jobb monarkin gör för Sverige, och vilka dörrar de öppnar för svenska företag. Förutom det obehagliga i att demokratins högsta ämbete ofta reduceras till nåt slags glorifierat exportfrämjande så går det ju därmed inte att komma ifrån att monarkin enligt detta resonemang tillerkänns makt: visserligen inte makt i en formell mening, men dock makt såsom ordet används, nämligen en förmåga att framtvinga eller förhindra beslut. Och därmed är vi tillbaka till grundfrågan: hur ska man ha det egentligen? Har monarkin makt eller inte? Såsom överåklagare Gunnar Stetler säger i Svenskan så kan det ju rent hypotetiskt mycket väl gå att muta någon av kungligheterna till att lobba för ett företag och inte ett annat. Vi vet ju t.ex. att det var precis det som f.d. prinsessan Sarah Ferguson erbjöd sig att göra: för en viss penning skulle hon kunna se till att företag fick tillträde till hennes ex-make prins Andrew, som ju dessutom har en formell roll som handelsrepresentant för Storbritannien. Det handlar väl kanske inte om att, som Stetler säger, Victoria skulle lobba för VW istället för Volvo, utan mer om att ett litet eller medelstort svenskt företag som annars inte skulle kommit med alls nu kanske får möjlighet att träffa beslutsfattare och investerare i Kina, Indien eller Brasilien. Den här typen av inflytande har kungligheterna för att de är kungligheter. De hade förmodligen inte haft det om de inte hade varit kungligheter. Dessa kontakter upprättas alltså på grund av deras offentliga ställning, och som en del av deras utövande av ett uppdrag å det offentligas vägnar, alltså ett offentligt uppdrag. Självklart är det möjligt att muta dem, och självklart ska de kunna åtalas om de tar emot mutor. Men det vill inte monarkins blinda, fradgande försvarare se. De vill äta kakan och ha kakan kvar.

Förhoppningsvis kommer de rödgröna fram till att man vill göra de kungliga mutbara, och detta skulle i så fall läggas till den ganska korta lista med saker som skulle bli bättre om de rödgröna vinner. Men oavsett vad så har den här debatten varit nyttig. Den har aktualiserat två teman: hur vi ser dels på monarkins ställning och dels på vad de gör. Det är vi som medborgare som måste kräva insyn, och det är vi som medborgare som måste säga att det inte är okej att de personer som ska kunna representera hela allmänheten har extremt starka band till en liten grupp väldigt inflytelserika människor. Som liberal är jag inte emot framgångsrika företagare. Men som liberal är jag emot att medborgarrätt heter pengar, och att sådan framgång ska kunna köpa politiskt inflytande. Det är när allt kommer omkring inte särskilt demokratiskt. Som med så mycket annat vad gäller monarkin så förtjänar Sverige bättre.

*I alla fall gentemot svenska domstolar. De vilande grundlagsändringar som riksdagen kommer att klubba igenom efter valet och som träder i kraft vid årsskiftet innebär nämligen att kungen kan åtalas vid en internationell domstol, ett scenario som torde vara högst hypotetiskt.