Valsystemet revisited

Trogna läsare av den här bloggen vet ju att jag är oerhört intresserad av konstitutionella frågor i allmänhet och valsystemet i synnerhet, och det har varit en fascinerande - och ibland gastkramande - upplevelse att följa turerna som ledde fram till den situation vi har nu. Medan det givetvis var extremt nära att Alliansen fick egen majoritet så känns det i alla fall lite tillfredsställande att vi nu inte fick majoritet vare sig i mandat eller i röster räknat - det hade känts ännu bittrare att få en majoritet av rösterna men inte i mandat. Nu gör vi det bästa av den situation vi har och försöker få igenom så mycket av vår politik som möjligt.

Det jämna resultatet tänjde vårt valsystem till gränsen, och det är nu logiskt att det kommer en diskussion om huruvida det verkligen tjänar sitt syfte. Jag har tidigare skrivit en hel del om valsystemet, så jag ska begränsa mig till att ta upp en del frågor som aktualiserats av årets val.

Proportionaliteten

Socialdemokraterna fick 112 mandat, men om vi hade haft ett helt proportionellt valsystem (med spärren inräknad) så hade de fått 109. Moderaterna fick 107 mandat men förtjänade bara 106. De mindre partierna fick färre mandat i motsvarande mängd. Den vid det här laget välkända anledningen till detta missförhållande är att S och M fick för många fasta valkretsmandat: de fick fler av de 310 fasta valkretsmandaten än vad de var berättigade till enligt en riksproportionell fördelning av 349 mandat. Alltså blev det färre utjämningsmandat kvar, och full proportionalitet kunde inte säkerställas. Detta har mig veterligen aldrig inträffat tidigare, låt vara att det har varit nära någon gång. Skillnaden i år är kanske att vi har åtta partier istället för sju (eller istället för fem som när valsystemet utformades) och att vi har två stora partier och fem små - de medelstora partierna (8-15 procent) lyser numera med sin frånvaro.

Åt detta skulle man kunna göra åtminstone fyra olika saker:

1. Öka storleken på riksdagen. Då blir det fler mandat att fördela och vi kommer närmare full proportionalitet (om antalet riksdagsledamöter vore lika stort som antalet väljare skulle vi få full proportionalitet...). Detta ter sig politiskt ohållbart, med tanke på att 349 ledamöter redan är en hög siffra för ett så litet land som Sverige.

2. Slå ihop valkretsar. Främst gäller detta valkretsar som ligger inom samma län: Skåne läns södra och västra (= gamla Malmöhus län), Västra Götalands läns norra och södra (= gamla Älvsborgs län) och så vidare. Då får man större valkretsar vilket borgar för mer proportionalitet. Men detta har en direkt påverkan på partiernas inre liv som man kanske bör undvika om det går.

3. Ändra den jämkade uddavalsmetoden. Uddavalsmetoden innebär att mandat fördelas till partierna i enlighet med deras jämförelsetal. Jämförelsetalet är en funktion av antalet röster och hur många mandat man fått tidigare, närmare bestämt r/(2n+1), där r är röstetalet och n är antalet tidigare mandat. Ett parti som konkurrerar om sitt fjärde mandat har alltså jämförelsetalet r/7. Undantaget, det som är det "jämkade" i den jämkade uddatalsmetoden, är att ett partis inledande jämförelsetal är röstetalet delat med 1,4, inte röstetalet delat med 1. Detta gör det svårare för partier att få sitt första mandat, och små partier missgynnas därmed. Om man minskar den inledande divisorn från 1,4 till 1,3, 1,25 eller vad man vill så missgynnas inte de små partierna längre lika mycket.

4. Öka andelen utjämningsmandat. Vi hade från början 310 fasta mandat och 40 utjämningsmandat. När riksdagen minskades från 350 till 349 ledamöter så tog man bort ett utjämningsmandat, så då var det 39 kvar. Dessa framstår nu som alltför få. Om man hade haft 300 fasta mandat och 49 utjämningsmandat så hade man kunnat få en proportionell fördelning. Full proportionalitet skulle man givetvis få om man inte hade några fasta mandat alls, men då skulle man inte kunna garantera en geografiskt proportionell representation. Så nackdelen med att öka andelen utjämningsmandat är att vi kommer att se fler exempel på valkretsar där det ena partiet är större men där det andra partiet har fler mandat, eftersom det andra partiet fick ett utjämningsmandat men inte det första. Vilket parti som får ett utjämningsmandat i en viss valkrets beror nämligen på hur pass väl partiets resultat i den valkretsen står sig i jämförelse med partiets resultat i andra valkretsar: ett utjämningsmandat ska gå till den valkretsen där partiet var närmast att få ett fast mandat. Men på det hela taget torde utjämningsmandaten ändå bli hyfsat proportionellt geografiskt fördelade.

De här lösningarna utesluter inte varandra, men en kombination av (3) och (4) torde ändå vara den enklaste. Det är viktigt att man faktiskt tar problemen med valsystemet på allvar, och att man försöker hitta en genomtänkt lösning som håller på sikt, istället för att antingen höfta till lite grann eller välja en lösning som är skräddarsydd efter dagens politiska förhållanden, som man gjorde på 70-talet och tidigare.

Valprövningen

Värmland var ju en av de valkretsar där striden om mandaten var som jämnast: ett tag såg det ut som att Folkpartiet skulle knipa det fasta mandatet där från S, men så blev det till slut inte. Istället fick FP i Värmland ett av utjämningsmandaten. När Alliansen nu "bara" fick 173 mandat så blev inte striden om mandaten i Värmland direkt avgörande för majoritetsförhållandena i riksdagen, men det var ändå oroande att läsa om det sjabbel med rösterna som förekom i Arvika, där vissa sent inlämnade röster bara dumpades på länsstyrelsen utan att räknas och förseglas hos valnämnden. 50 röster behandlades på det sättet: de avgjorde förmodligen inte utgången, men det går inte att matematiskt utesluta.

Det aktualiserar två problem med systemet för överprövning av val:

1. Den begränsade räckvidden. I vallagen 15:13 kan vi läsa: "Ett omval till riksdagen eller landstingsfullmäktige avser endast det antal fasta mandat och utjämningsmandat som tilldelades den berörda valkretsen vid det upphävda valet." Jag kan inte läsa lagen annat än på följande sätt: låt oss säga att någon överklagar riksdagsvalet på grund av det som hände i Arvika och att Valprövningsnämnden (varom mer nedan) beslutar om omval. Att omvalet hålls i den valkrets där problemet skedde (Värmlands län) och inte i hela valområdet (riket) framstår som helt naturligt. Men det som då sker är, från vad jag kan se, att man tar de mandat som Värmland har fått (de fasta mandaten plus eventuella utjämningsmandat) och håller ett omval i Värmland som gäller dessa mandat. Fördelningen i de andra valkretsarna kan inte påverkas.

Men detta framstår som mycket märkligt. I det här fallet hänger utgången i Värmland ihop med utgången i hela riket, eftersom den påverkar antalet utjämningsmandat! Däremot är resultatet i själva Värmland, när utjämningsmandaten tas med, inte ifrågasatt. Folkpartiet fick inte det fasta mandatet i Värmland, men Nina Larsson sitter ändå kvar i riksdagen genom ett utjämningsmandat. Detta gör för det första att Valprövningsnämnden förmodligen inte ens kommer att besluta om omval (eftersom "rättelse [däribland omval] skall ske bara om det med fog kan antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången"), och för det andra att ett omval i bara Värmland skulle vara meningslöst, eftersom det inte kan påverka utgången i riket.

Jag förstår att ett omval kräver tid och pengar och att det inte är bra för riket om valutgången är oviss. Men i en rättsstat så måste ändå lagarna följas, och lika mycket som det ingår i rättsstaten att myndigheterna följer lagen, lika mycket ingår det att det finns möjlighet till rättelse om de inte gör det (en aspekt som ofta kommer bort i debatten). Nu gäller frågan bara huruvida ett block som redan befinner sig i en stark position ska få ett mandat till eller inte, men det hade kunnat gälla hela regeringsmakten som sådan. Då duger det inte att det saknas möjlighet till upprättelse om misstag begås.

2. Valprövningsnämnden. Jag har tagit upp det här tidigare, och det är värt att ta upp igen: är det verkligen rimligt att den enda instans som kan pröva ett vals giltighet är en politiskt sammansatt valprövningsnämnd? Förvisso tenderar det jämna antalet ledamöter att ge majoriteten och oppositionen en jämlik ställning, och det faktum att ordföranden är eller ska ha varit en ordinarie domare borgar för att det finns en opartisk utslagsröst ifall block skulle stå mot block. Men med undantag för ordföranden så röstar samtliga ledamöter av Valprövningsnämnden i egen sak. De är nominerade av och tillhör samma politiska partier vars intressen påverkas av deras beslut. Det betyder självfallet inte att de inte kan sätta sig över partiintresset och döma som lagen kräver. Men rättvisa måste inte bara skipas, det måste också synas att den skipas. Det absolut rimliga vore att överklaganden av val hamnar hos förvaltningsdomstolarna. Vill man snabba upp hanteringen så kan man antingen skicka dessa ärenden direkt till Regeringsrätten eller låta någon annan domstol utgöra sistainstansrätt, till exempel genom att låta Kammarrätten i Stockholm sammanträda som en Valdomstol vars beslut inte kan överklagas. I en liberal rättsstat upprätthålls lagarna med oväld även när själva suveräniteten är deras föremål. Vi förkastar idén om att suveränen sist och slutligen står över lagarna och kan döma precis som den vill när den dömer i egen sak.

Såja, det var några snabba tankar. Låt mig avsluta med att notera några positiva saker från den här rysaren:

Allmänhetens intresse är stort. Ett jämnt valresultat har en folkbildande effekt genom att folk tvingas sätta sig in i valsystemets mekanismer för att förstå vad som händer. Förhoppningsvis kommer några att ha lärt sig någonting av det här, och det är bra.

Det finns ett starkt stöd för proportionaliteten som princip. Inte någon gång vad jag kunde se framfördes idén att det kanske egentligen bara är bra om S och M blir lite större än vad de förtjänar. Folk vill ha ett rättvist valsystem och förväntar sig också att systemet ska vara rättvist.

Det var en mycket svensk valrysare. Det fanns inga hot om militärkupper. Det fanns inga anklagelser om köpta rösträknare, färdigifyllda valurnor eller döda människor på röstlängderna. Inte heller har regeringen vägrat att acceptera ett valresultat som gick den emot. I den mån det har förekommit misstag så finns det inga misstankar om fusk, utan alla accepterar att det är den mänskliga faktorn som felar. Allt detta tar vi för givet, men det borde vi inte göra. I väldigt många länder kan man inte ta det här för givet. Och till sist: olikt USA 2000 så undviker vi att det slutgiltiga avgörandet sker i en domstol där domarna röstar i enlighet med det parti som utnämnde dem. Fast... det är ju just det Valprövningsnämnden gör att vi inte undviker. Vi ska vara tacksamma att vi lever i en demokrati där vi oftast löser även svåra situationer med sansat lugn och samförstånd, men vi har inte hittat det perfekta systemet än.