Recension: Alexanders arvtagare

Dags att bli aningen mer kulturella igen. För något år sedan kom jag i kontakt med Jens Jakobsson. Jag vill minnas att hans namn hade dykt upp på Wikipedia som en omfattande bidragare till artiklarna om indogrekerna, ett ämne som länge intresserat mig. Han hade vänligheten nog att skicka mig en artikel om indogrekerna som han hade skrivit. Den (alltför) minnesgode läsaren kommer ihåg att jag tidigare på bloggen uttryckt min saknad av en heltäckande redogörelse för indogrekernas öden och äventyr, när jag recenserade den nu hädangångne Sture Linnérs "Från Alexander till Augustus". Döm därför om min glädje när Jens för ett tag sen meddelade mig att han hade skrivit en bok om hellenismen i öster: "Alexanders arvtagare" (Sekel). Författaren hade dessutom generositeten att erbjuda undertecknad ett recensionsexemplar, detta till trots att jag knappast är en expert på hellenismen, och sålunda inte i stånd att göra en särskilt noggrann bedömning av hur författaren handskats med sitt material.

Men kanske borde inte detta avskräcka mig från att ge mig på att recensera boken. Det är den första som har skrivits på svenska om hellenismen i seleukiderriket, Centralasien och Indien, och tämligen få människor i det svenska språkområdet torde vara kvalificerade att göra en fackmässig granskning av dess innehåll. Dessutom, och än viktigare, så är "Alexanders arvtagare" en bok som skrivits med tanke på den breda allmänheten. Nu är jag förvisso inte helt och hållet obevandrad inom hellenismen, men jag är som sagt alls inte någon expert, men det behöver man kanske förhoppningsvis inte vara heller för att kunna bilda sig en åsikt om boken.

Till saken. "Alexanders arvtagare" handlar om några av de riken som uppstod i västra Asien efter det att Alexander den store först erövrat perserriket och sen avlidit i ung ålder. Hans väldiga imperium splittrades mellan hans generaler, de så kallade diadokerna ("efterföljarna"). Under de kommande dryga 300 åren utkämpade dessa riken ständiga krig mot varandra och inbördes, innan de ett efter ett föll inför nya makter: partherna österifrån och framför allt Rom västerifrån. Det kanske mäktigaste av dessa riken var seleukiderriket, uppkallat efter dess grundare Seleukos, vars maktcentrum låg i norra Mellanöstern. Dess uppgång och fall utgör huvudmotivet i Jakobssons framställning. Men han gör också en omfattande utvikning - där framställningen delvis bygger på egen forskning - om den grekiska civilisationen i Centralasien och Indien, som varade nästan längst av alla hellenistiska riken trots att den under lång tid var avskuren från Västerlandet, och där grekiskt tankegods på ett intressant sätt mötte och blandades med österländskt.

Det är på många sätt en väldigt svår uppgift Jens Jakobsson har tagit på sig. Han vill skriva en populärvetenskaplig bok om ett rike som de allra flesta människor inte har hört talas om, seleukiderriket. Han vill dessutom skriva om grekerna i Centralasien och Indien, som om möjligt är ännu mer okända. Men eftersom bakgrunden är så illa känd måste han dessutom ge en allmän framställning av huvuddragen i den politiska utvecklingen under den hellenistiska eran, utan att förlora fokus. Och han måste göra detta på ett sätt som är begripligt utan att våldföra sig på ett i många avseenden otacksamt källmaterial. Och det får man till allra största del säga att han lyckas med. Framställningen är gedigen och pedagogisk. Man lämnas sällan i sticket som läsare.

Men det är inte bara en begriplig utan också en medryckande bok som Jakobsson har skrivit. Det märks nog att han är gymnasielärare: språket är ledigt, ibland kanske lite väl ledigt för någon som, likt undertecknad, vanligtvis läser torr engelsk akademisk prosa, och han jämför ofta händelser och företeelser med exempel som är välkända för en modern publik. Att han lyckas skriva en bok som är medryckande och lättförstådd samtidigt som han uppenbarligen inte väjer för komplexiteten hos ämnet är värt mycket beröm.

Finns det då någonting negativt att säga om boken? När jag recenserade Linnérs "Från Alexander till Augustus" noterade jag att man inte ska kräva av författaren att han skulle ha skrivit en annan bok än den han har skrivit. Jakobsson är tydlig med att "Alexanders arvtagare" inte är en allmän kultur- och litteraturhistoria. Det är alltså inte så konstigt att sådana frågor får mindre plats i hans framställning. Samtidigt gör det att boken lägger stor tonvikt på den politiska historien - "kungar och krig", helt enkelt - särskilt när boken beskriver seleukidernas växlande framgångar. En läsare som är helt ointresserad av sådan historia finner nog inte boken helt i sin smak - vilket inte utgör en kritik utan bara ett konstaterande. Men när man tänker tillbaka på hur framgångsrikt Linnér handskades med den västliga hellenismens litteratur- och konstliv känner man att man åtminstone skulle vilja ha svaret på frågan om en sådan framställning alls vore möjlig för den östliga hellenismen, i synnerhet eftersom det är den komplexa och synkretistiska naturen hos den hellenistiska kulturen som gör den så fascinerande för oss barn av en globaliserad tid. Men svaret får vänta på en annan bok.

Att klaga på formalia är den sista utvägen för den annars villrådige recensenten. Men "Alexanders arvtagare" hade ändå kunnat dra nytta av en sista genomläsning. Det är lite för mycket Hermeias på ena raden och Hermaios på den andra (när det handlar om samma person), att en drottning kallas för någons bror och så vidare, för att det inte ska störa läsningen, även om man givetvis fortfarande förstår innehållet. Man skulle nog också kunna ha gjort mer med kartmaterialet. Det finns förvisso ett par kartor, men de skulle ha kunnat vara fler och mer detaljerade, och ha förts in i början på boken istället för i mitten. Och transkriberingen av namn är lite svajig. Åtminstone heter den romerska provinsen Cappadocia Kappadokien på svenska och inte som i boken Cappadocien.

Men allt detta är egentligen ganska obetydliga kommentarer. Huvudbudskapet är att man bör läsa "Alexanders arvtagare" om man har det minsta intresse av historia eller av antiken. Framför allt bör man läsa "Alexanders arvtagare" om man har det minsta intresse av att vidga sina vyer, att låra sig någonting man inte visste tidigare. För lära sig saker, det ser Jens Jakobsson definitivt till att man kommer att få göra i riklig mängd. Ett betyg så gott som något för en bok om historia.