Okej, nu verkar inte rubriksättningsfunktionen fungera på Blogger. Detta inlägg ska i alla fall heta "Sture Linnér om hellenismen".

Jag håller egentligen på att försöka lära mig klassisk grekiska nu i sommar, men klar som jag var med en lärobok och i väntan på en annan så tog jag mig an Sture Linnérs senaste bok, "Från Alexander till Augustus", om hellenismen, den epok i den grekisktalande kultursfärens historia som sträcker sig från Alexander den Stores död (323 f.Kr.) till det sista hellenistiska kungadömets fall (ptoleméernas Egypten under Kleopatra föll till Octavianus (Augustus) vid Actium 31 f.Kr.). Karln är nittio år gammal men håller en utgivningstakt på 1,5 fullängdsbok per år. Det är värt respekt.

Linnér säger visserligen att han inte vill skriva någon heltäckande bok om hellenismen, utan bara göra en del selektiva nedslag i dess historia, men genom den oerhörda bredd som dessa nedslagspunkter täcker så blir resultatet nästan någonting mittemellan. Det är ingen regelrätt historia, men man har samtidigt lärt sig något om snart sagt alla delar av hellenismen. Dock ligger tyngdpunkten främst på konst- och litteraturhistoria.

Man ska inte kritisera författaren för att han skriver den bok han helst vill skriva, eller för att han fokuserar främst på de områden som han är bäst på, men det finns kanske ett par områden där jag inte riktigt har fått mitt lystmäte tillfredsställt. Framför allt saknar jag kanske helt en redogörelse för hellenismens inflytande i Syd- och Centralasien, dit grekerna anlände med Alexander, och där en grekisktalande elit härskade över den infödda befolkningen under ett par århundraden (se t.ex. den utmärkta Wikipediaartikeln om indogrekerna). Där uppstod en kulturell syntes som hade stor inverkan på buddhistisk och indisk konst och kanske även filosofi (vilket ju i sanning är jätteintressant). Just detta kulturmöte, mitt i den kulturella och språkliga smältdegel som Centralasien med omnejd historiskt har utgjort, är kanske en av de mest intressanta aspekterna av hellenismen. Men Linnér har valt att hålla sig till de grekiska kärnområdena, och det måste man respektera.

Nåväl, Linnérs bok är läsvärd, inte tu tal om det. Hellenismen är inte en epok de flesta reflekterar särskilt mycket över, inklämd som den är mellan Athens storhetstid på 400-talet och romarrikets apex runt Kristi födelse, men den är kanske den period av antiken som är mest lik vår egen: de gamla stadsstaterna (poleis) försvinner och ersätts av mångkulturella storriken där de kulturella kontaktytorna sträcker sig från södra Spanien till Uzbekistan. Den gamla, polis-centrerade filosofin får ge vika för läror som stoicismen, som på det "politiska livets" bekostnad betonar individualism, det enskilda livet, och kosmopolitanism. Men mer om hellenismens filosofi någon annan gång.