Så, efter två veckors icke-bloggande kom det en given nyhet: Tony Blair har slutligen avgått. Detta ger givetvis skäl för lite kommentarer.
Nationalencyklopedin betecknar ytterst få demokratiskt valda politiker (till skillnad från sådana som Oxenstierna och Bismarck) som "statsmän". Nelson Mandela föräras detta epitet, men inte Roosevelt eller Churchill, inte heller Blair. Det är på ett sätt synd, eftersom Blair åtminstone tillfälligtvis har visat prov på en statsmans främsta egenskap: förmågan att tänka lite längre, att se bortom nästa budget eller valperiod. Som jag har skrivit om tidigare på bloggen så har jag ibland imponerats av hur Blair har drivit den övergripande omläggningen av labourpartiet till New Labour som ett principiellt projekt, rätt i sak. Och jag tror att Lars Ryding träffar mitt i prick när han i dagens SvD definierar "strävan efter moderniteten, definierad som något annat än det som gäller i dag" som en central del i New Labour-projektet. Det är ju ingen slump att New Labours chefsideolog är Anthony Giddens, den "radikaliserade modernitetens" främste teoretiker.
Blairs statsmannaskap gäller också, paradoxalt nog, ifråga om Irak. Irakkriget verkar vara ett misstag. I efterhand kan vi se att det inte fanns det folkrättsliga casus belli mot Saddamregimen som hävdades, och vi kan nog också se att priset i termer av döda, skadade och drivna på flykten har varit så högt att inte ens störtandet av Saddamregimen kan motivera* krigsinsatserna. Blair har just nu en majoritet i underhuset på 68 (dvs. Labour minus resten = 68), en minskning med 98 från 2001-2005. Den hade varit betydligt större utan Irak.
Men vad skulle han göra? USA försökte desperat förmå kriget att framstå som en del i kriget mot terrorismen. Att då bryta med USA skulle innebära ett kraftigt försvagande av den transatlantiska länken, redan under kraftigt tryck på grund av Tysklands hållning. Förtroendet mellan USA och Europa, och inte minst mellan USA och Storbritannien, skulle kraftigt naggas i kanten. Blair begick det största misstaget i sin politiska karriär, åtminstone opinionsmässigt, när han gick med Bush in i Irak, men han bevarade the special relationship. Det är därför jag menar att Blair åtminstone i någon mån visade prov på att kunna se längre än näsan räcker i fråga om Irak.
Men allt har ju inte varit statsmannaskap. Den utspelskultur som man ibland med någorlunda stor rätta förfasar sig över inom Folkpartiet framstår som upplyst deliberation jämfört med Alastair Campbellårens värsta spinexcesser. Ibland tycker jag mig också kunna skymta att detta har lett till en vilja till detaljstyrning som har gjort att Blair har bevarat ett av de sämre arven från Thatchereran: urholkningen av kommunernas makt. (Här har det i och för sig funnits bra saker också, genom devolutionen till Skottland och Wales.) Central målstyrning only goes so far - jag har börjat bli mer och mer kluven till NPM.
Till sist om Blair: han har lagt grunden till fred på Nordirland på ett sätt som hittills verkar väldigt hoppingivande, något som vi ofta helt glömmer bort i Sverige. Skulle han mot förmodan lyckas göra samma sak i Mellanöstern är åtminstone jag beredd att förlåta honom de misstag som begåtts i Irak.
Och sedan något om Gordon Brown. Det viktigaste först: han är inte Old Labour. Har man varit den mäktigaste finansministern någonsin, på plats under hela New Labours 10 år vid makten, då är man inte Old Labour. Problemet verkar vara att det reformprojekt som New Labour utgör har vissa gränser, och åtminstone för Brown verkar dessa gränser nu ha nåtts. Med andra ord: inga fler privatiseringar, ett avstannande av den snabba reformtakt som Blair försökte hålla in i det sista. Problemet för New Labour är att den, lite likt den svenska borgerligheten, inte riktigt har ett existensberättigande om man nöjdförklarar sig med det man har uppnått hittills. Det måste alltid finnas nya reformer att utföra, annars kan man lika gärna lägga ner.
Så vart för Brown Storbritannien? Det är oklart, och jag tror att det kommer att bli ett väldigt stort problem. Hans bästa chans att få ett förnyat mandat ligger i att fortsätta den strävan mot förbättrad kvalitet i välfärdssektorn som Blair påbörjade. Hittills har åtminstone delar av denna strävan finansierats genom höjda skatter. Det är bara att hoppas att Brown förstår vikten av att bevara den dynamik och tillväxt som är den angloamerikanska modellens stora förtjänst i den internationella konkurrensen. Något annat riskerar att försätta Storbritannien på efterkälken: nu börjar man ju till och med tala om att Frankrike börjar bli hippt och dynamiskt...
Till sist: det finns många som menar att Brown vill ta det slutgiltiga steget och införa en skriven konstitution. Det vore ett väldigt stort och viktigt steg att ta. Att sakna institutioner som bevarar friheten är att lämna den värnlös inför politiker som ignorerar den politiska frihetskultur som i ett land som Storbritannien traditionellt har varit medborgarna främsta trygghet. De överdrifter som Blairadministrationen har vidtagit med hänseende på kameraövervakning i terroristbekämpningens namn, samt det faktum att regeringen kan gå i angreppskrig utan parlamentets godkännande, är bara ett fåtal exempel på att Storbritanniens konstitution åtminstone delvis håller på att bli mindre värd än pappret den inte är skriven på. Om han dessutom ville reformera valsystemet vore det ännu bättre.
Allra, allra sist: Tories har fortfarande lägst odds på Ladbrokes att bli största parti i nästa val. Brown har en hel del arbete framför sig.
*Motivera för vem? För kurderna, som trots att de har utsatts för bombattacker har lidit relativt lite, och som ju med rätta har glatt sig storligen över att mannen med Halabja, Dujail och andra massakrer på sitt samvete har ställts inför rätta? Eller för människorna i Baghdad, som så länge de inte talade om politik ändå kunde leva sina dagliga liv, men där nu varje dag är en skräckupplevelse så stark att många av dem tvingas fly sitt land? Eller för dem som redan av olika anledningar har dött i kriget, och för vilka Iraks demokratisering har ett ganska begränsat värde? (Kan något ha ett värde för en person som är död? En intressant fråga, som redan Aristoteles kortfattat behandlar i början av Nikomakiska etiken.) Nåja, det jag tänkte komma till var att det ytterst lilla jag har hört av den så kallade "bombhögern", dvs. de som även vill invadera Vitryssland, Syrien, Nordkorea och helst Kina om det gick, vilket i och för sig är ädelt menat, säger ganska lite om sådana frågeställningar, vilka är extremt viktiga. Ska man invadera ett annat land för att demokratisera det å dess förtryckta folks vägnar, bör man vara väldigt klar över vad som krävs för att man ska kunna berättiga det i efterhand. Lidandet i Irak har nog redan gått över det outhärdliga, är jag rädd.
onsdag 27 juni 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar