Är kritiken meningslös?

Enligt denna bloggs beskrivning ska den vara "en blogg om kultur". Men när jag bestämde mig för detta så tänkte jag egentligen inte att den skulle vara en blogg om "kultur" i ordets mer vardagliga betydelse, nämligen konsterna, utan hellre att den skulle vara en blogg om kultur i den stora, svävande betydelsen som man ofta använder för att fixa in understreckare om allting från prickskytte till världspolitik på Svenskans kultursidor. Men eftersom detta ju också skulle vara en blogg om "vad som faller mig in" så har jag inte kunnat motstå att vada in i den nu bistert vinande litteraturdebatten.

Egentligen skulle jag här börja med en apologi om att jag ingenting läst och ingenting begripit av modern poesi, men, cutting right to the chase: när jag läser Aase Bergs försök till recension av Kajsa Sundins diktsamling "Definition", just den typ av OEI-utgivet diktverk som har fått bilda måltavla för de senaste veckornas debatt, blir jag bara undrande. Jag känner att jag har läst för lite modern poesi för att förstå vad debatten handlar om. Jag läste Mohammed Omar förra året och gillade honom skarpt. Men han verkar ju å andra sidan inte vara den typ av poet som hela debatten handlar om (vilket kanske gör att debatten missar sitt syfte, eftersom ursprungsanklagelsen ju just är att det inte finns några yngre poeter som Omar). Men i övrigt känner jag inte att jag riktigt kan förstå vad det är man kritiserar, eftersom jag inte har läst det. Recensionerna innehåller oftast ett par rader av dikterna, men det blir omöjligt att värdera verken. Dessa rader är oftast ganska obegripliga. Men ser hela verket ut såhär? Eller blir citatet klarare om man sätter in det i sitt sammanhang, hela versen eller verket? Ekelöf och Eliot (som jag har läst och åtminstone till dels tycker mig förstå) skulle nog också vara extremt svåra att förstå endast utifrån lösryckta citat.

Efter att således ha gett den apologi som jag försökte undvika: poängen är att även om jag inte kan ta ställning till om modern, dekonstruktiv, LANGUAGE-inspirerad poesi är bra eller dålig så undrar jag vad recensenterna håller på med. Vad är poängen med att publicera en recension som går ut på att "det här verket går inte att recensera"? Jag finner spontant att jag stödjer Johan Lundbergs påstående i den pågående debatten om att poesirecensionerna är så lika varandra att de kan bytas ut mot varandra utan att någon skulle märka någonting. En recension ursrpungligen skriven för Kajsa Sundin kanske lika gärna kan användas på Anna Hallberg, bara namnen och citaten byts ut. (Hädisk tanke: kanske inte heller citaten behöver bytas ut. Ingen kommer ju att läsa de recenserade verken och märka. Nej, det var elakt, det tar jag verkligen tillbaka. Men upplagesiffrorna för modern poesi är väldigt låga.)

Och det kanske inte är så konstigt, om nu denna typ av poesi försöker kommunicera ett budskap som inte går att begripa, förutom just den del som handlar om att all kommunikation är omöjlig och att ingenting egentligen kan sägas. Då får man väl konstatera det och gå vidare. Och eftersom detta är just det som alla de angripna moderna diktverken har gemensamt (av det som en extern läsare kan uppfatta), så kan man i praktiken tillämpa en och samma recension: "Detta verk går inte att begripa, och det verkar vara meningen. Härmed har allt som finns att säga sagts." Men är det egentligen litteraturkritik? Jag vet inte, jag drabbas bara av känslan att kritiken blir helt meningslös inför diktverk som för en extern läsare till största delen saknar en fattningsbar mening. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag ger mig inte in i den debatten.

Men om jag nu ändå avslutningsvis ska ge mig in i den debatten kan jag säga såhär: om folk vill skriva poesi som inte ens professionella kritiker begriper grunderna av så är det deras ensak. Man kan i och för sig diskutera om skattebetalarna borde bidra till utgivningen av sådana verk när människor hackas ihjäl i Darfur, men det är en annan sak. Poängen är att man kan inte förvänta sig att ens den "bildade medelklassen", som vanligtvis kan rabbla åtminstone brottstycken av sin Homeros, Tranströmer eller Gullberg, och som vanligtvis utgör poesins ekonomiska grund, ska köpa, läsa, diskutera eller överhuvudtaget lägga märke till denna poesi. Jag bryr mig inte om den blir helt marginaliserad, vilket modern poesi i ganska stor utsträckning redan är. Jag skulle dock bry mig mer om jag trodde att detta också gjorde det omöjligt för mer "traditionell", kommunicerande, samhällstillvänd poesi att bli utgiven. Som Mohammed Omar. Som, har jag förstått det, Johannes Anyuru. Som mycket av den slam-poesi som fyller det tomrum den utgivna, recenserade poesin har lämnat. Kanske är det det Johan Lundberg försöker säga. Men än så länge vet jag inte om han har rätt, eller om det spelar någon roll.

Det slår mig nu att det finns ett mönster här, som är ganska viktigt. Det finns en socioekonomisk bas för modern språkdekonstruktiv dikt. Om allting är ganska bra och ingenting finns som är särskilt viktigt att säga så kan man ju lika gärna säga att ingenting går att säga. Det spelar ju ändå ingen roll, hälsan tiger still. Men förortens poeter, vare sig de använder sig av hexameter (Anyuru: "Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos min nigger Akilles") eller hiphopbeats (oavsett om det är slam-poeter, eller vanliga rappare som är minst lika mycket poeter som de etablerade), har inte råd att använda sin diktkonst för att säga ingenting. Det finns för många orättvisor, för mycket problem, för stora utmaningar, och det är uppenbart att om de inte säger någonting, kommer ingen annan att göra det heller. Det blir en budskapsdriven, extrovert dikt som nog är den egentliga arvtagaren till gångna seklers diktkonst. Och även om jag inte vill tala om för någon vad de ska läsa, så är det den dikt som jag helst lyssnar till.