Själ och själv i SvD

I brist på annat att blogga om såhär i nyhetstorkan på sommaren så noterar jag dagens understreckare om medvetandet och själen. Merete Mazzarella brukar skriva intressanta saker, så även här, men rimligen måste kritiken mot idén om "jaget" eller "självet" kunna härledas längre tillbaks än Nietzsche, framför allt till Hume. Men det kanske snarare är ett problem hos den bok av Martin och Barresi som hon refererar till. Nåväl, medvetandefilosofi är intressant men inte ett område som jag är särskilt insatt i, bortom "Ghost in the Shell"-stadiet, det vill säga.

Men jag fäste mig någorlunda vid artikelns slutkläm:

Martin och Barresi fördjupar sig inte i etiken. De tycks mena att det knappast finns något att göra åt den teoretiska fragmenteringen – utom att övervinna känslan att något behöver göras. I praktiken, konstaterar de, finns ju upplevelsen av ett själv kvar, oberoende av teorier, precis som vår tidsupplevelse inte påverkas av vad som händer inom fysiken. Var och en av oss måste ständigt bestämma hur vi ska handla här och nu, i just den här kroppen, i den här sociala världen, i förhållande till just de här medmänniskorna. Vi kan avstå ifrån föreställningen om en själ men vi kan inte ge upp föreställningen om ett jag utan att samhälleliga arrangemang faller samman. Utan föreställningen om ett jag med kontinuitet över tid skulle vi inte kunna ta ansvar, avlägga meningsfulla löften. Eller låna pengar.

Låt oss skifta fokus lite och diskutera problemet med jagets existens utifrån den fria viljan, för det är egentligen problemet med detta stycke. Om det inte finns ett själv så finns det ingen fri vilja, därför att det är just självet som besitter en viss vilja. Låt oss säga att vi accepterar detta. Ja, då blir det väl rimligen tämligen meningslöst att tala om vad "vi" "måste" göra, här och nu, i den här kroppen. Uppmaningar om hur vi bör handla blir väl meningslösa om man antar att det inte finns något jag, låt vara att det finns upplevelser av ett jag.

Däri har nog Mazzarella helt rätt när hon längre upp skriver att "åtminstone ett någorlunda sammanhängande själv är en förutsättning för etik". Men frågan är om det inte går att omformulera påståendet såhär: "åtminstone en någorlunda fri vilja är en förutsättning för etik".

Problemet är att den fria viljan verkar utgöra en paradox, på det sätt som vi förstår den. För antingen bestäms vårt handlande av faktorer som vi, åtminstone i teorin, kan observera och räkna på, eller så finns det även andra faktorer inblandade, som vi inte kan observera, vilket gör att vårt handlande blir slumpmässigt, och då kan viljan kanske inte heller sägas vara fri. Det man egentligen skulle leta efter är ju något slags urprincip som är unik för varje människa och som styr vårt handlande. Men är inte då viljan en slav inför denna urprincip?

Humes lösning, om jag har förstått den rätt, är någonting i stil med detta: vi har en vilja, eller snarare så har vi preferenser. Vi upplever att vi har en fri vilja när vi agerar i enlighet med våra preferenser som ett resultat av att vi har de preferenserna, det vill säga när det är våra preferenser som styr vårt handlande. Då är det vad vi vill, vad vi tycker, som styr hur vi agerar. Problemet härvidlag är väl att man helt enkelt bara kan reducera preferenserna till sina beståndsdelar, eftersom de i sin tur uppkommer som ett resultat av något (även om Hume kanske inte verkar ha trott det). Humes lösningsförslag är ganska lockande, men frågan är om etiken blir särskilt mycket mer meningsfull.

Eller snarare såhär, det stora problemet är ju att frågan om mening i sig blir ganska förvirrad. Om man tillskriver människan intentionalitet, det vill säga förmågan att kunna hysa avsikter och agera utifrån dem, så kan det ju mycket väl vara meningsfullt att bedriva etik, därför att det kan vara ett sätt att förverkliga våra avsikter. Men problemet verkar vara att det inte riktigt är det som vi gör när vi för en normativ diskussion. Eller? Jag räknar mig själv som värdesemantisk objektivist, det vill säga att jag tror att när vi säger att "X är rätt" så menar vi "X har den objektiva, icke-naturliga egenskapen 'rätthet'", helt oavsett om objekt faktiskt kan ha sådana egenskaper eller inte. Men kanske är det inte så? Nu känner jag mig plötsligt tveksam.

Den här diskussionen blir ganska komplicerad, därför att det gäller att hålla isär determinism i medvetandefilosofisk mening och skepticism i metaetisk mening. Båda teorierna leder till att frågan kan ställas: "Är det meningsfullt att bedriva etik?" I det första hänseendet lyder förklaringen till att frågan ställs: "Vad vi tycker och vad vi vill är ju ändå bara ett resultat av fysikaliska faktorer. Egentligen blir ju frågan om mening meningslös, eftersom vi ändå inte kan påverka vad vi gör." Och i det andra hänseendet blir förklaringen: "Etik handlar om att finna det rätta och det goda. Men de finns ju inte. Då måste det väl vara meningslöst att hålla på med etik?"

Om man omdefinierar mening i den humeanska riktning som vi diskuterade ovan, så att meningen av en handling bestäms av avsikterna bakom den, så kan kanske detta lösa båda frågorna i ett svep. Det blir då meningsfullt för oss att diskutera etik, eftersom vi ändå måste sägas ha någonting som kan kallas för avsikter, som vi försöker förverkliga, låt vara att dessa är fysikaliskt reducerbara. Men det gör kanske också att etiken blir relevant även i en relativistisk värld, i alla fall om man ställer sig andra frågor än idag. Frågan: "Vad är rätt?" tenderar att bli ganska poänglös, men frågan "Hur bör jag leva? Vilken typ av person bör jag vara?" tenderar att bli mer givande, eftersom sådana frågor faktiskt skulle kunna ha objektivt korrekta svar relativt våra preferenser. Om det är den typ av etik som vi bedriver idag låter jag vara osagt. Men det kanske är den enda typ av etik som det är meningsfullt att ägna sig åt.