Friheten och valfriheten

Stefan Jonsson går på DN Kultur till storms mot valfriheten inom välfärden, som han kallar "meningslös och förnedrande". Istället bör man göra som storbolagsdirektörerna och låta andra ordna saker åt en istället. Då blir man verkligen fri, eftersom "frihet är att kunna slippa välja". Detta är rent begreppsanalytiskt väldigt tveksamt, men kraftigt influerad av min pågående läsning av Rawls' "Lectures on the History of Political Philosophy" väljer jag att göra en barmhärting tolkning av Jonsson: han menar kanske någonting i stil med följande. Det finns andra saker som vi hellre skulle vilja göra än att lägga tid på att välja mellan ungefär likvärdiga alternativ, i synnerhet om informationskostnaderna är höga. Då skulle vi vinna på att minska ner antalet alternativ (kanske bara till ett enda) och därmed minska våra informationskostnader.

Jag ska vara ärlig: det är möjligt att han har rätt i detta. Rational ignorance är trots allt en klar möjlighet. Men hans resonemang bygger på antagandet att valfrihet inte leder till konkurrensvinster för konsumenten som överstiger transaktionskostnaderna. Här tror jag att han i många fall helt enkelt har fel, och han verkar överhuvudtaget helt omedveten om att detta ens är ett argument i debatten. Jag tror att elever blir mer motiverade av att gå ett gymnasieprogram med den inriktning och de ämnen de själva har valt, hellre än att detta bestäms av staten. Jag tror att det kan finnas ett väldigt stort värde i att kunna vända sig till den husläkare man känner, litar på och själv har valt, istället för att ha fått en sig anvisad av någon annan. Det finns en väldigt stor paradox i att vi kan bestämma om livets triviala saker, som vilken läsksort eller tandkräm vi vill ha, men att många av de mest grundläggande sakerna i vårt samhälle: vem som ska utbilda våra barn, vem som ska vårda oss när vi blir sjuka, vem som ska ta hand om våra föräldrar när de blir gamla, vem vi får gifta oss med (om vi inte råkar vara heterosexuella) ligger eller tills nyligen har legat utanför vår bestämmanderätt.

Det kan naturligtvis kännas väldigt skönt att slippa välja. Ända fram till den dag då du inser att det val någon annan fattat åt dig inte är det du själv skulle ha fattat. Med en mer välinformerad befolkning, som inser att den socialdemokratiska enhetsstatens metoder inte är den enda vägen, att det finns annan pedagogik, andra vårdformer, andra elbolag som inte plöjer ner stora summor i kolkraftverk i Tyskland, kommer också kraven på valfrihet. Nu läser inte jag Ordfront, nu vet inte jag vilka siffror och fakta som deras skribenter har använt sig av i sin argumentation mot människors rätt att själva bestämma, men det faktum att folket har valt att ge sitt mandat till en regering som har sökt ett tydligt valfrihetsmandat, och att det förmodligen endast kommer att ge tillbaka det till en socialdemokrati som har visat att man accepterar valfriheten som en grundläggande del av den moderna välfärden, talar sitt tydliga språk. Alla verkar inte känna igen sig i Stefan Jonssons beskrivning.

Till sist kan jag inte hålla mig, utan jag måste undra vad den rent begreppsmässiga skillnaden mellan de val vi gör på marknaden och i politiken är. Om detta resonemang kan tillämpas på val av skola, vård och omsorg, varför då inte på politik i största allmänhet? Transaktionskostnaderna för politiska val är väldigt stora, och många upplever nog att det antingen inte finns ett parti som står för deras åsikter, eller att alla partier (åtminstone de tydliga regeringsalternativen) står för ungefär samma saker. Hade Stefan Jonsson varit en företrädare för en upplyst, ganska progressiv teknokrati som Singapore hade han utan omsvep kunnat publicera exakt samma krönika som ett argument för den apatiska halvdemokrati som råder i Singapore. Med en stat så stor som den svenska blir de allmänna politiska valen av väldigt stor betydelse. Men samma argument som förklarar varför det är rationellt, rättvist och effektivt med demokrati kan nog också förklara varför det är bättre med valfrihet.

(Nu har jag inte ens börjat ta upp Hayeks tes om att staten inte har tillräckligt med information för att kunna fatta bra centralplanerade beslut, eller den värdeepistemologiska tes som underligger åsikten att statsmakten kan ha den information som krävs för att öht fatta ett beslut i stället för ett annat, eller de minoritetspolitiska (i bred bemärkelse) aspekterna på valfrihet, eller den självtjänande natur som public policy kan ha, och som public choicarna, trots alla sina brister, i någon mån sätter fingret på. Egentligen borde jag skriva ett nytt inlägg endast om dessa aspekter, men det gör jag nog inte. Men de finns där likafullt.)