Igår hamnade jag i en diskussion om postmodernism, med en person med vänstersympatier. Jag menar att postmodernismen bäst går att förena med en liten liberal stat. Han hävdade att det var fullt möjligt att förena dessa vänstersympatier med postmodernism: eftersom det inte finns några objektiva värden handlar politisk argumentation bara om att försöka övertyga andra om de värden som man redan har. Alltså kan man ha vilka värden som helst. Jag måste säga att jag blev svaret skyldig: som ofta när jag ger mig in i politiska eller filosofiska diskussioner kommer jag på svaret först långt i efterhand. Men om jag hade kommit på det då, skulle jag svarat honom ungefär såhär.
Jag vill ändå tro att satsen "Det finns inga objektivt existerande värden" i sig är sann. Som Hägerström sade: "Det finns kunskap om moral, men inte i moral." Jag vill nämligen tro att det finns saker som är sanna. Om satsen "Inga satser är sanna" vore sann, skulle nämligen även denna sats inte vara sann, och sålunda skulle dess motsats, "Någon sats är sann" vara sann. Och har man väl öppnat upp för att det skulle finnas sanna satser, är inte satsen "Inga satser är sanna förutom denna" en särskilt bra kandidat, jämfört med satsen "Mina fingrar har vid något tillfälle berört ett tangentbord", eller what have you. Cogito ergo sum.
Jag vill gå så djupt, därför att jag vill öppna upp för att det finns logiska sanningar, som i sin tur medför metaetiska sanningar. Antingen är P sant eller icke-P. Alltså finns det antingen objektiva värden eller så finns de inte. (Detta är i och för sig inte en metaetisk sanning, utan en sanning om metaetiska satser, en metametaetisk [3 träffar på Google] sanning. Herregud.) Alltså: om någon påstår att det finns objektiva värden har denna person fel.
Politisk maktutövning idag styrs implicit av en uppfattning att det finns objektiva värden. Låt oss ta en socialistisk regering, för exemplets skull. Denna använder den våldsapparat som står till statens förfogande för att samla in skatt för att använda till en nivellerande transfereringspolitik, trots att det rimligtvis finns vissa som motsätter sig detta. Om en ledamot av regeringen ombads berättiga detta och svarade: "Vi gör detta för att vi tycker att det är rätt", ber han om följdfrågan: "Appellerar ni då inte till en teori om objektiva värden? Om satsen 'X är rätt' ska kunna berättiga er till vidare handlande kan den inte endast vara en expression för en viss känsla eller attityd. [Eller?] Den måste utgöra en sats om ett visst sakförhållande."
Han kan då försöka slingra sig genom att appellera till en naturalistisk semantik, och där är han, märkligt nog, på mycket säkrare mark än vad han själv inser. Enklare sagt: han kan säga detta: "Nej, vi appellerar inte till en teori om objektiva värden. Det vi snarare menar med satsen 'X är rätt' är till exempel 'X är ett led i förverkligandet av vårt egenintresse'." (Han kan nog inte säga "'X är rätt' är samma som 'Vi anser att X är rätt', ty det leder till en logisk regress. Varför säger han då inte bara "X är ett led i förverkligandet av vårt egenintresse"? Kanske för att han inte vet att det är det han menar, eller "borde" mena, vad vet jag.)
Okej, detta är extremt förvirrat, nästan värre än vanligt. Jag menade i mitt tidigare inlägg att man kan använda en naturalistisk moralteori för att motivera en liberal demokrati, men vi ska återigen inte följa detta spår här, eftersom jag inte hinner utveckla denna tanke i detalj de kommande 7-10 åren. Men har jag rätt återstår bara för vår socialistiske kamrat att erkänna att satsen 'X är rätt' appellerar till en teori om moralisk realism. Då är frågan: vilken stat kan åstadkommas utan att avkräva moraliska ställningstaganden? Svaret: den stat som alla människor kan samtycka till inom loppet av sitt vanliga liv. Detta torde dock i och för sig inte vara en liberal stat, utan snarare en libertariansk minimalstat, inom vars ram människor kan, för att följa Nozick, efterfölja sina egna utopier efter hjärtans lust. Den påstår sig dock inte själv främja en viss fördelning före någon annan, eller göra någonting mot någon människas vilja. (Dock underlåta mycket.)
Herregud. En person som verkligen kan postmodernismen, eller som bara är beväpnad med allmänt filosofiskt skarpsinne, skulle kunna ta motorsågen och göra sågspån av ovanstående redogörelse. Egentligen skulle jag behöva fundera igenom detta ett par dagar innan jag lägger upp det. Men detta är det svar jag skulle kunna avleverera idag, en dag senare. Trögtänkt som jag är har jag nog kommit på något riktigt skarpsynt när det är dags att gå i pension.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Frånvaron av sanning för en viss sats måste inte, i ett logiskt axiomsystem, leda till dess motsats. De kan båda vara obevisbara*. Vad värre är gäller ju detta närmast automatiskt för just teorin om logiska satser med relevans för verkligheten (se Gödel), vilket försätter oss i ett än större moras. Konsistenta och heltäckande logiska system är en omöjlighet.
Kanske en parentes, men en nog så vitkig sådan om man verkligen försöker bygga ett resonemang om vad vi kan anse oss veta. Descartes hade fel (om att tro att han kan veta att han tänker och är kapabel att dra logiska slutledningar, liksom förstås om hoppet via en välvillig gud) och ditt resonemang har det också, på ungefär samma sätt.
Nu tror jag visserligen på objektiva värden, men just den hypotesen får jag också lov att betrakta som tro, i likhet med tron att jag själv finns...
*Frågan om bevisbarhet är givetvis något annat än ett tänkt verkligt sanningsvärde, definierat utifrån. Men det kan i så fall mycket väl vara bevisat onåbart inifrån systemet. För att halka in på ditt föregående inlägg kan man föreställa sig en värld där agnosticism blir bevisbar, att frågan om en gudom i en strikt mening ej kan besvaras (vilket naturligtvis även innebär ett direkt exkluderande om förekomsten av ett antal specifika, manifesterande, gudomar) och därmed fullständigt tappar värde som vetenskaplig frågeställning, oavsett hur mycket än ett "verkligt" svar skulle finnas. Nu kan man tycka att redan status quo inom förutsebar tid har den karaktären för grundfrågeställningen (antropomorfismen kan lära en hantera och förstå vår existens trots dåliga odds, men den löser inte frågan om vad det innebär att ha >= 1 fall, och inte 0), men det är väl också en annan fråga, som jag inte ens kommer att beröra, oavsett hur mycket klokt jag möjligen kläcker ur mig före pensionering...
Tankeställande inlägg i övrigt, har lurkat (eng. uttal) från tid till annan.
Okej, jag trodde att Gödel var kraftigt övermissbrukad när det gäller mer konkret filosofi än bara ren matematisk logik (eftersom obevisbarheten, om jag minns rätt, gäller formella språk kraftfulla nog att uttrycka de naturliga talen - eller är detta helt uppåt väggarna? - och jag har ingen större koll på var de naturliga språken ligger i detta avseende), men du kan ju detta mycket bättre än jag, så du har säkert rätt, och jag drog ju resonemanget ganska långt upp på den teoretiska trappan.
Jag har ett vagt minne av Gödel från Hofstadters "GEB", men det var ett tag sedan. ("GEB" översattes för övrigt nyligen till kinesiska. Översättningen torde ha haft att hantera en del... språkliga komplikationer.)
Skicka en kommentar