Postmodernismen är en liberalism

Igår hamnade jag i en diskussion om postmodernism, med en person med vänstersympatier. Jag menar att postmodernismen bäst går att förena med en liten liberal stat. Han hävdade att det var fullt möjligt att förena dessa vänstersympatier med postmodernism: eftersom det inte finns några objektiva värden handlar politisk argumentation bara om att försöka övertyga andra om de värden som man redan har. Alltså kan man ha vilka värden som helst. Jag måste säga att jag blev svaret skyldig: som ofta när jag ger mig in i politiska eller filosofiska diskussioner kommer jag på svaret först långt i efterhand. Men om jag hade kommit på det då, skulle jag svarat honom ungefär såhär.

Jag vill ändå tro att satsen "Det finns inga objektivt existerande värden" i sig är sann. Som Hägerström sade: "Det finns kunskap om moral, men inte i moral." Jag vill nämligen tro att det finns saker som är sanna. Om satsen "Inga satser är sanna" vore sann, skulle nämligen även denna sats inte vara sann, och sålunda skulle dess motsats, "Någon sats är sann" vara sann. Och har man väl öppnat upp för att det skulle finnas sanna satser, är inte satsen "Inga satser är sanna förutom denna" en särskilt bra kandidat, jämfört med satsen "Mina fingrar har vid något tillfälle berört ett tangentbord", eller what have you. Cogito ergo sum.

Jag vill gå så djupt, därför att jag vill öppna upp för att det finns logiska sanningar, som i sin tur medför metaetiska sanningar. Antingen är P sant eller icke-P. Alltså finns det antingen objektiva värden eller så finns de inte. (Detta är i och för sig inte en metaetisk sanning, utan en sanning om metaetiska satser, en metametaetisk [3 träffar på Google] sanning. Herregud.) Alltså: om någon påstår att det finns objektiva värden har denna person fel.

Politisk maktutövning idag styrs implicit av en uppfattning att det finns objektiva värden. Låt oss ta en socialistisk regering, för exemplets skull. Denna använder den våldsapparat som står till statens förfogande för att samla in skatt för att använda till en nivellerande transfereringspolitik, trots att det rimligtvis finns vissa som motsätter sig detta. Om en ledamot av regeringen ombads berättiga detta och svarade: "Vi gör detta för att vi tycker att det är rätt", ber han om följdfrågan: "Appellerar ni då inte till en teori om objektiva värden? Om satsen 'X är rätt' ska kunna berättiga er till vidare handlande kan den inte endast vara en expression för en viss känsla eller attityd. [Eller?] Den måste utgöra en sats om ett visst sakförhållande."

Han kan då försöka slingra sig genom att appellera till en naturalistisk semantik, och där är han, märkligt nog, på mycket säkrare mark än vad han själv inser. Enklare sagt: han kan säga detta: "Nej, vi appellerar inte till en teori om objektiva värden. Det vi snarare menar med satsen 'X är rätt' är till exempel 'X är ett led i förverkligandet av vårt egenintresse'." (Han kan nog inte säga "'X är rätt' är samma som 'Vi anser att X är rätt', ty det leder till en logisk regress. Varför säger han då inte bara "X är ett led i förverkligandet av vårt egenintresse"? Kanske för att han inte vet att det är det han menar, eller "borde" mena, vad vet jag.)

Okej, detta är extremt förvirrat, nästan värre än vanligt. Jag menade i mitt tidigare inlägg att man kan använda en naturalistisk moralteori för att motivera en liberal demokrati, men vi ska återigen inte följa detta spår här, eftersom jag inte hinner utveckla denna tanke i detalj de kommande 7-10 åren. Men har jag rätt återstår bara för vår socialistiske kamrat att erkänna att satsen 'X är rätt' appellerar till en teori om moralisk realism. Då är frågan: vilken stat kan åstadkommas utan att avkräva moraliska ställningstaganden? Svaret: den stat som alla människor kan samtycka till inom loppet av sitt vanliga liv. Detta torde dock i och för sig inte vara en liberal stat, utan snarare en libertariansk minimalstat, inom vars ram människor kan, för att följa Nozick, efterfölja sina egna utopier efter hjärtans lust. Den påstår sig dock inte själv främja en viss fördelning före någon annan, eller göra någonting mot någon människas vilja. (Dock underlåta mycket.)

Herregud. En person som verkligen kan postmodernismen, eller som bara är beväpnad med allmänt filosofiskt skarpsinne, skulle kunna ta motorsågen och göra sågspån av ovanstående redogörelse. Egentligen skulle jag behöva fundera igenom detta ett par dagar innan jag lägger upp det. Men detta är det svar jag skulle kunna avleverera idag, en dag senare. Trögtänkt som jag är har jag nog kommit på något riktigt skarpsynt när det är dags att gå i pension.