Larsmo förvirrad om socialliberalismen

Ola Larsmo skriver om socialliberalism och integritet på DN Kultur. Han verkar mena att åsikten att staten inte ska samla in och offentliggöra data om medborgarna som staten inte behöver för att fullgöra sina uppgifter innebär socialliberalismens död.

Jag måste säga att folkpartiets utveckling de senaste fem åren har gjort mig mer känslig för språkets makt, och då inte bara i det att man har lyckats skapa politiskt glödstoff av den egentligen inte så kontroversiella tesen att det är viktigt att kunna svenska för att lyckas i dagens svenska samhälle. Nej, snarare känns det som att så länge det råder en total begreppsförvirring är det omöjligt att ens kunna diskutera Fp:s politiska utveckling på ett korrekt sätt. Vi har ett läge där folkpartiet ibland beskrivs nästan i termer av två falanger, å ena sidan Leijonborg-Björklund-Jakobsson-Pehrson-Rojas-Sabuni-falangen ("kravliberalerna", kort och gott), och å den andra socialliberalerna, på avtagande, i minoritet. Man skulle då kunna tro att "socialliberal", om det ska utgöra antitesen till kravliberalerna, skulle innebära en tendens som huvudsakligen tar ställning för en postkolonialt inspirerad integrationspolitik, en traditionell "flumskola" (som har få om överhuvudtaget några anhängare inom fp), ett värnande om integriteten i rättspolitiska frågor, men, i detta fall, en önskan om att alla uppgifter som rör individers förmögenhet, bostad osv. ska vara offentligt tillgängliga. (Om Björklund är inkonsekvent, vilket Larsmo antyder, måste hans exakta meningsmotståndare likaledes vara det.)

Nu kan "socialliberalism" ha två något andra betydelser i svensk politik. Den första är kopplad till diverse frisinnade kretsar och omfattar ett försvar för en välvilligt paternalistisk socialpolitik, med en mycket restriktiv alkoholpolitik och en repressiv narkotikapolitik, samt i många fall också ett starkt engagemang för en miljöpolitik som innebär en något mindre tro på marknadens och kärnkraftens förmåga att lösa många viktiga miljöfrågor än hos partiet i stort. Denna linje kan ibland ta sig mer bisarra intryck, som i den insändare jag såg i Tidningen NU härom veckan: "i Hjo [eller ngn annan kommun på Vg-slätten] är tre av åtta fp-ledamöter i fullmäktige engagerade i diverse frikyrkor och ytterligare tre i Svenska Kyrkan, så visst lever socialliberalismen, oavsett vad tidningarna skriver." (Exakta siffror kan ha varit annorlunda.) Med andra ord: att vara socialliberal blir därmed att vara kyrkligt engagerad. Kul att veta för oss ateister, att vi på förhand är uteslutna från folkpartiets dominerande idéströmning...

Men. Den andra strömningen är den som i angloamerikansk diskurs helt enkelt kallas för "liberalism": ett stöd för en omfattande, generell och värdeneutral välfärdsstat. Detta är socialliberalism enligt Westerberg och Ullenhag, och om detta är socialliberalism så bör nog samtliga ovan apostroferade kravliberaler (med möjligt undantag för timbroiten Rojas) betraktas som goda socialliberaler.

Begreppsförvirringen skulle kunna redas upp lite genom en enkel tillämpning av Political Compass' tvådimensionella koordinatsystem, där politiken har två dimensioner, en traditionell ekonomisk höger-vänsterdimension (skattenivåer, offentligt ägande o. dyl.) och en moralisk-kulturell "upp-ner"-dimension (upp = auktoritär, ner = frihetlig), som mycket förenklat mäter hur pass värdeneutral staten ska vara. Men det känns ändå som att skiljelinjerna dras helt olika från fråga till fråga: kravliberalerna är kanske mer frihetliga än de frisinnade i synen på alkoholpolitik, men mer auktoritära i synen på språkkrav för medborgarskap, men ändå förenade med dessa i att ligga till vänster om LUF och Carl B Hamilton i frågan om platt skatt.

Vissa frågor går inte heller så lätt att placera in på denna karta. Någon som argumenterar för ökade kontrollkrav på sjukskrivna kan göra det utifrån en värdekonservativ syn på att staten tydligare ska upprätthålla en definition av rätt och fel beteende, medan en annan kan vara en marknadsliberal som vill försöka hålla statens utgifter nere. Arbetslinjen kan motiveras på båda sätt, vilket torde ha underlättat dess acceptans bland den största delen av alliansen.

Summa summarum: det känns väldigt dogmatiskt av Larsmo att dra likhetstecken mellan socialliberalism och ett ställningstagande för offentliga förmögenhetsuppgifter, när de underliggande politiska stridslinjerna är så komplicerade. Jag tycker mig ha en ganska bra bild av vilka som tycker ungefär vad inom Fp, men när denna bild inte är den som framställs i media har man ganska svårt att föra en intelligent diskussion om Fp med människor som inte tillhör den liberala rörelsen, vilket är synd. (En diskussion kan man alltid föra, men ens egna bidrag måste ofta begränsa sig till "Jo, partiledningen är dålig. Ja, jag har tappat tron. Nej, nästa gång röstar jag kanske på centern istället." utan att man själv i sitt inre är redo att tydligt ta ställning för eller emot, eftersom landskapet är så kuperat.

Till sist: Larsmo diskuterar i sin artikel både FRA-frågan och förmögenhetsdatafrågan, utan att lyfta fram att det handlar om två helt olika avvägningar: i det första fallet mellan medborgarnas integritet och säkerhet, och i det andra mellan integritet och offentlighet. Eftersom det är fråga om två helt olika frågor kan man naturligtvis göra två helt olika bedömningar utan att vara inkonsistent. Det finns också goda argument för varför liberaler kan ta ställning för integriteten: integriteten är en frihetsfråga, nämligen min frihet från alltför omfattande insyn i mitt privata liv mot min vilja, vilket utgör en inskränkning av min privata sfär, medan offentlighetsprincipen är en rätttighet, som ålägger någon annan, staten, att inhämta och låta offentliggöra vissa uppgifter. Är ett avskaffande av offentliga förmögenhetsdata en inskränkning av tryckfriheten? Bara om denna förstås i positivt hänseende. Du är fortfarande inte hindrad att avslöja vad människor tjänar i lön, men det kan bli svårare att få tag på uppgifterna.

Bara för att offentlighetsprincipen i svensk rättstradition har behandlats som en del av tryckfriheten betyder det inte att den rent begreppsligt är det; snarare är det som Björklund säger huvudsakligen ett sätt att hålla våra offentliga makthavare ansvariga. Detta ändamål uppfyller naturligtvis även tryckfriheten, och kanske var det därför de två kom att införas i samma veva under frihetstidens sista tid, men det betyder som sagt inte att de två är av samma natur (men dock liknande).