Goda nyheter

Filosofer är mer och mer eftertraktade på den brittiska arbetsmarknaden, rapporterar The Guardian. (Tack till Chris Hookway för länken.) Detta bekräftar bara ett väldigt starkt intryck som jag har fått under min tid i England: här anställer arbetsgivarna generalister, inte specialister. De stora firmorna inom finans, redovisning och juridik söker folk oberoende av vilket ämne man har läst: huvudsaken är att man har en stark examen. I motsats till detta visar en rapport från TCO, Lärarförbundet och SFS att de svenska arbetsgivarna prioriterar inte bara arbetslivserfarenhet, utan ämnet på examensarbetet, framför betyg eller lärosäte. Vill man jobba inom finansrätt är det alltså bättre att ha ett relevant examensarbete i juridik med G från Örebro än att ha dubbla VG-examina från KTH och Handels, med andra ord.

Den mer generella slutsatsen man kan dra av detta är att arbetsgivarnas rekryteringsstrategier spelar en större roll för begreppet "anställningsbarhet" än man kanske tror, eller snarare såhär: vad som utgör anställningsbarhet är inte hugget i sten. Studenter som är helt oanställningsbara inom en viss bransch i ett land kan vara extremt attraktiva i samma bransch i ett annat. En intressant slutsats, med tanke på den nya fokusering på anställningsbarhet som Bolognaprocessen medför.

Men det förklarar också en hel del av skillnaderna i filosofiämnets ställning i Storbritannien respektive Sverige. Jag blev väldigt förvånad när jag såg ett 30-tal tredjeårsstudenter (alltså motsvarande C-nivå) på min Aristoteleskurs, en av flera valbara kurser den här terminen. I Uppsala kan ju antalet C-uppsatser per år räknas på ena handens fingrar, även om man lägger ihop teoretisk och praktisk filosofi. Att retentionsgraden i filosofi är katastrofal (inte minst i Uppsala) framgår av Högskoleverkets rapport från 2005. Extremt generaliserande kan man göra följande sociologiska beskrivning av filosofistudenterna i Uppsala:

A-nivå: ca 70 studenter, varav en majoritet inte slutför kursen. Många hoppar av efter värdeteorin. Ganska få verkar ha fasta planer för framtiden: man läser filosofi i väntan på någonting, eller därför att man vill prova på, eller därför att det verkade roligt, eller för att få CSN.

B-nivå: 10-20 studenter. Vissa av de planlösa studenterna har fortsatt upp, fortfarande i jakt på någonting. Ett par ska bli gymnasielärare (60 gamla poäng filosofi krävs, varav minst 20p i vardera teoretisk och praktisk), andra behöver filosofin som biämne i en examen i ett annat ämne (statskunskap, religionsvetenskap, teoretisk filosofi). De övriga fortsätter på C-nivån.

C-nivå: 2-4 studenter. Här vill nästan alla bli filosofer, i bemärkelsen att de vill doktorera och göra akademisk karriär. Därför går de flesta också upp på masternivån (om de kan få ihop en C-uppsats), men det finns så förtvivlat få doktorandplatser att ytterst få kan gå vidare därifrån.

Poängen: eftersom filosofer är så oanställningsbara blir alternativkostnaderna (värdet av att göra någonting annat) så höga att det inte lönar sig att gå vidare: man har alltid ett bättre alternativ. Detta gäller för övrigt även för de flesta andra humanioraämnen. Den debatt om humanioras kris som fördes på DN Kultur under förra året har säkerligen åtminstone delvis sin grund i detta faktum, även om få av debattörerna gjorde denna koppling.

Nu är naturligtvis ansvarsfrågan inte helt solklar. En naturlig reaktion är att lägga skulden på arbetsgivarna, som är fast i den tyska mentaliteten med raka rör och högspecialiserade utbildningar (låt vara att de svenska utbildningarna tenderar att vara mycket mindre specialiserade än i Tyskland och kanske även Storbritannien), och som inte inser den kompetens som humaniorastudenter har. (Man skulle också kunna säga att de inte har någon anledning att anställa humaniorastudenter: eftersom blivande studenter förväntar sig att arbetsgivarna kommer att anställa efter examensämne kommer de att välja det ämne de vill arbeta inom. Filosofistudenter kommer inte att vilja arbeta inom redovisning, för hade de velat det hade de läst redovisning istället, och alltså kommer inte arbetsgivarna att ha någon anledning att anställa dem, om de nu ens skulle söka sådana jobb. Det blir lite av hönan och ägget.) Men som Guardianartikeln antyder kan nog en del av skulden även läggas på institutionerna själva: man marknadsför sig inte tillräckligt väl, vare sig mot arbetsgivare eller blivande studenter, och man är kanske inte heller tillräckligt intresserade av anställningsbarhetsfrågorna. (Det där var nog veckans understatement.) Uppsala har ett betydligt större intag på A-nivån än vad Sheffield har, men man lyckas inte behålla studenterna.

Kanske är humaniora dock på rätt väg. Att Uppsala startar tre nya program för kulturvetare kan vara ett steg i rätt riktning. Som det fungerar nu tenderar också programformen att vara avgörande för studenternas möjlighet att få praktik, något som ju uppenbarligen är viktigt för arbetsgivarna. Nästa steg vore att göra det möjligt att läsa även de vanliga humanioraämnena i kandidatprogramform, samt att integrera anställningsbarhetsperspektivet (31 bokstäver!) i utformningen av dessa program. Som vicerektorn Lars Magnusson konstaterar i länken ovan så minskar antalet studenter i humaniora. Det brådskar, med andra ord.

Till sist: grattis till en gammal lärare, Li Bennich-Björkman, som blir den första kvinnan på den skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap under Skytteanums 385 år. En orädd försvarare av den akademiska friheten, och en värdig arvtagare till Leif Lewin.