Spridda skurar

Två insikter som jag visserligen har haft på känn tidigare, men som idag gjorde sig påminda med stor tydlighet:

1) Nussbaum är rawlsian.
2) Rawls är inte realist. (Men problem kvarstår.)


1) Jag inser att förmodligen ingen av mina läsare har läst "Political Liberalism" (1994), som är nyckeln för att förstå Rawls' författarskap från och med "Kantian Constructivism" (1980), så jag ska inte gå in alltför djupt. Men idag fick jag bekräftat att Nussbaum [länken går till svenska WP, med artikel mestadels skriven av undertecknad] faktiskt numera (sedan just 1994, vilket inte är någon slump) betraktar sig som liberal, vilket jag hade misstänkt. Hennes försök att skapa en redogörelse för vad som utgör ett gott mänskligt liv som är tillräckligt bred för att nå ett omfattande stöd hos människor från olika kulturer och religioner har tydliga likheter med Rawls' begrepp overlapping consensus: det liberala samhället, olikt andra samhällsformer, kan uppnå stabilitet även i ett samhälle som präglas av den pluralism som är en ofrånkomlig del av den moderna (postlutherska) västvärlden, därför att det inte begär att människor ska anpassa sig till en enda genomgripande uppfattning om det goda (comprehensive conception of the good). Det som är intressant med det Nussbaum har skrivit de senaste 10 åren är att hon nu dessutom köper Rawls' filosofiska metod: vi utgår, i hennes fall, från våra intuitioner om det goda mänskliga livet som provisoriska startpunkter, och försöker därifrån bygga en systematisk teori för att berättiga och stödja dessa, på samma sätt som en vetenskapsman börjar med sina observationer som provisoriska startpunkter och därifrån försöker bygga en systematisk teori för att rädda fenomenen. På så sätt uppnår vi ett reflektivt ekvilibrium (eller "överlagt jämviktsläge", som jag tror är en term från de tidiga svenska Rawlsöversättningarna), som dock revideras i takt med att vårt eget tänkande förändras och i takt med att vi konfronteras med andras invändningar och synpunkter.

Vilket för oss över till 2), där vi noterar att denna metod inte förlitar sig på någon som helst teori om huruvida dessa intuitioner är "rätt", eller huruvida det reflektiva ekvilibriet utgör något slags (provisorisk) "sanning". Vissa har nog försökt läsa Rawls som en koherentistisk realist, men han själv verkar inte mena att han är det. Jag attraheras starkt av koherentismen, eftersom den verkar fånga väldigt mycket av hur vi resonerar oss fram till komplexa uppfattningar (särskilt under imperfekt information), men även om man läser Rawls som koherentist så får man inte fram den typ av hårda realism som Mackie kritiserar och vars förkastande utgör grunden för alla de förvecklingar som jag har drivit in i de senaste åren.

Så då är väl allt gott och väl, eller hur? Då kan vi väl lägga ner det här projektet och ägna oss åt någonting roligare, som sofisternas rättsfilosofi eller monoftongiseringen av koinegrekiskan? Mja. Ett centralt fenomen i Rawls filosofi, som jag ännu inte riktigt har sett förklarat, är hans antagande om att den politiska filosofin ska hållas helt separerad från all annan form av filosofi, även moralfilosofin. Vi ger oss in på ett projekt där målet är att komma fram till ett reflektivt ekvilibrium, och när vi väl har börjat så är det nog inte helt orimligt att någon form av liberalism kommer att resultera, kanske till och med en mer vänsterinriktad form av liberalism än den jag står för just nu. Men varför ska vi söka efter ett reflektivt ekvilibrium från början? Är det bara vårt naturliga sökande efter mening i tillvaron och vår inneboende vilja att göra reda för våra intryck som ska driva oss? Hur kan man vederlägga egoisten, som vägrar gå med på någon stat som inte gynnar honom själv? Vänsterliberaler antar ofta implicit att vi är involverade i ett politiskt samtal där vi har en förpliktelse att berättiga våra åsikter genom att ge skäl som andra rimligen kan acceptera. Jag är ärligt talat inte riktigt säker på vad jag ska göra av detta, därför att hela distinktionen mellan normativa och epistemologiska skäl verkar suddas ut här. (Om jag säger "Du bör tycka X, därför att X är sant" verkar jag ge uttryck för ett epistemologiskt böra som verkar ha ett slags normativ kraft, men på ett helt annat sätt än "Du bör göra X, därför att X är rätt." Det tål att tänkas på exakt vad denna normativa kraft är för någonting, men det har nog någonting att göra med skäl.)

Dagens upptäckter sabbade ett helt uppsatsämne, men öppnar upp dörrar till nya förvecklingar. Men så är det väl alltid med filosofin, antar jag.