Roms fall och civilisationens slut

Just nu nöjesläser jag Bryan Ward-Perkins The Fall of Rome and the End of Civilization. Ward-Perkins tes är att i motsats till vad många historiker ansett de senaste årtiondena så genomgick verkligen den romerska civilisationen en fullständig kollaps under 400-talet. Den alternativa, och mer fashionabla, tesen är att Rom och de invaderande barbarerna gradvis integrerades och anpassade sig till varandra, och att man snarare än att tala om före och efter 476 (Västroms fall) hellre bör tala om perioden 200-600 som "Late Antiquity", senantiken. Argumenten för detta är delvis att de abrahamitiska religionernas framväxt under denna tid utgjorde ett tydligt brott mot den tidigare situationen, då ju de gamla, hedniska religionerna varit dominerande, men också att den egentliga vändpunkten kom i och med den s.k. tredje århundradets kris, då imperiet drabbades av inbördeskrig mellan dussintals konkurrerande pretendenter samtidigt som vissa delar av riket helt sonika bröt sig loss och förklarade sig självständiga, och andra delar invaderas utifrån. På något sätt lyckades Rom ta sig samman, återställa ordningen och gränserna, och överleva ytterligare 200 år, men mycket av skadan var redan skedd: på grund av den rådande osäkerheten försvårades långväga handel, så stadsbefolkningen kunde bara leva av det som kunde importeras från närområdet. Detta räckte knappast, så många stadsbor drevs ut på landsbygden på jakt efter arbete och bröd, och hamnade i tjänst på stormännens ägor. De drag som vi mest av allt förknippar med medeltidens näringsliv: feodalism, bytesekonomi och ett svagt utvecklat stadsliv, uppstår redan här. Att Västrom sedan invaderades av barbarer och föll var mest en politisk och inte socioekonomisk förändring.

Men denna bild är fel, menar Ward-Perkins. Mängden lyxvaror, framför allt sådant som vanliga människor kunde importera långväga ifrån, minskar oerhört kraftigt från 400-talet till ett par århundraden senare. Innan 476 har de allra flesta tegelpannor på taken; efteråt har man halmtak. Innan 476 har även vanliga människor råd med krukor tillverkade på andra sidan Europa i stora fabriker; efteråt gör man krukorna lokalt. De handelsnätverk och den materiella levnadsstandard som vanliga människor tog del av under romartiden skulle inte återkomma förrän senmedeltiden, 800 år senare. (Det är som om vi först nu skulle ha nått upp till den levnadsnivå man hade under senmedeltiden. Tanken svindlar.)

Det är intressant att notera hur det går mode i de historiska vetenskaperna, inte minst i arkeologin, där olika former av postmoderna teorier gjort framsteg under de senaste årtiondena. I takt med att man har lämnat de anakronistiska föreställningarna om sammanhållna nationer och folkförflyttningar som man gärna använde sig av fram till andra världskriget har det blivit populärt att underbetona folkförflyttning, särskilt på militär väg, som en giltig förklaring till observerade förändringar i materialet. Så började t.ex. Colin Renfrew (tidigare lektor här i Sheffield), ett av indoeuropeistikens största namn, som extrem diffusionistisk immobilist, och menade att kulturella (även språkliga) förändringar i förhistorien spridit sig genom kulturell kontakt: människor flyttade inte på sig, utan det var kulturer och idéer som spridit sig istället. När denna modell sedan befanns inkapabel att förklara de indoeuropeiska språkens spridning genom Europa (eftersom ett språk är en ganska tung sak att flytta på, i jämförelse med en kulturell artefakt) uppfann han det som nu kallas för den "anatoliska hypotesen": indoeuropéerna befann sig i norra Levanten ca. 7000 f.Kr. och uppfann jordbruk genom den neolitiska revolutionen. I och med att jordbrukare dels har högre nativitet än jägar-samlare, och dels behöver sprida ut sig för att göra plats för den växande befolkningen, trängde dessa indoeuropeiska jordbrukare småningom undan de förindoeuropeiska folkslagen, som småningom helt försvann, förmodligen med ett undantag: baskerna. Så de första jordbrukarna var alltså också de första indoeuropéerna.

Renfrews tes verkar accepteras av de flesta arkeologer, men inte av de flesta lingvister. (Hur ska man t.ex. kunna förklara de kopplingar som finns mellan indoeuropeiska och uraliska [dvs. finskugriska samt samojediska] språk och som inte kan härledas till kontaktlån, t.ex. liknande pronominalrötter? De tidiga uralikerna var knappast bönder i Levanten.) Istället verkar lingvisterna acceptera Mallorys och Gimbutas kurganhypotes, dvs. att urindoeuropéerna 4500-2500 f.Kr. var en pastoral befolkning på Ukrainas och Sydrysslands stäpper, och att man därifrån spred sig till Europa och från Centralasien till Indien och Iran. Detta kan mycket väl ha gått till på klassiskt, prepostmodernt sätt genom att en beväpnad ryttarhord svepte in och etablerade sitt herravälde över den "gammaleuropeiska" kultur som fanns dessförinnan, och som nu gick nästan spårlöst förlorad.

Det finns säkert goda vetenskapliga skäl för att acceptera de "mjukare" hypoteserna både när det gäller Västroms fall och när det gäller indoeuropéernas ursprung. Men det går inte att undvika känslan av att debatten i dessa frågor, liksom i många andra där hårda data brister, i så många fall åtminstone delvis består av en projicering av våra samtida förutfattade meningar på äldre historia: något som vi kan se väldigt tydligt i 1800-talets historieskrivning, då (det egentligen ganska nyligen konstruerade) nationsbegreppet kunde tillämpas långt tillbaka i historien, och man kunde tala om oföränderliga folksjälar, som varit konstanta under århundraden. Men det gäller också dagens debatter, och dagens förutfattade meningar. Hellenismen, senantiken, Bysans och andra tidigare ringaktade perioder åtnjuter idag betydligt större vetenskapligt intresse, inte minst därför att vi i dem gärna känner igen drag från vår egen tid. Men dylika liknelser kan endast dras en viss bit. Det påminner oss Ward-Perkins bok handgripligen om.