Ska svenskan vara officiellt språk?

Ibland har jag hört det muttras över att det svenska utredningsväsendet inte är vad det en gång var. De där gedigna jätteluntorna där varenda aspekt av en fråga granskats i minsta detalj av en oväldig generaldirektör någonstans i byråkratin skulle ha ersatts av politiserade, hafsiga beställningsjobb. Bra då att se utredningsbetänkandet om en ny språklag, där mer än 200 sidor läggs ner på att motivera det som egentligen är en kort och i praktiken helt harmlös produkt. (Inte minst förslagets §3, "Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen" verkar ju förta mycket av kraften från den föreslagna språklagen.)

Men ändock. Språk är känsligt, och det märker man inte minst av att utredningen bemödat sig om att infoga en flera sidors sammanfattning på engelska, samt sidlånga sammanfattningar på samtliga nationella minoritetsspråk, därav två varianter av samiska och två varianter av romani. Det har fog för sig, därför att det är inte ett helt okontroversiellt projekt att etablera ett officiellt nationalspråk, låt vara att svenskan de facto varit nationalspråk så länge det varit ett separat språk skilt från fornöstnordiskan. I Frankrike har ju t.ex. franskans grundlagsfästa ställning som republikens enda officiella språk fått motivera en diskriminerande politik mot de inhemska minoritetsspråken, som bretonska, nederländska (i départementet Nord), korsikanska, baskiska, tyska osv, där talarna inte har rätt till utbildning på sitt modersmål. Med hänvisning till sin konstitution har Frankrike inte ratificerat den europeiska minoritetsspråksstadgan. Det har föreslagits att om Frankrike idag ansökt om EU-medlemskap hade man inte fått det innan man behandlat sina minoriteter på ett acceptabelt sätt. Av dylika skäl har jag tidigare varit ganska skeptisk mot att fastslå svenskans officiella ställning i lag.

Men att se på saker utifrån kan ibland få en att ändra sig. Här i England, där engelskan är det kitt som binder samman de människor som rekryterats från hela världen till landets två stora, multikulturella institutioner, dess universitet och dess fotbollslag, blir man väldigt medveten om att det inte kan tas för givet att svenskan, ett språk med tio miljoner talare, kan upprätthållas över alla språkdomäner - inte minst i filosofin kämpar vi med ett slags svengelska, där engelska termer nödtorftigt översatts på ett sätt som ibland är obegripligt om man inte kan hänvisa till det engelska originalet. Följaktligen har också bl.a. Marian Radetzki föreslagit att vi bör gå över till engelska, eftersom det skulle öka tillväxten.

Jag ska inte uppehålla mig för länge vid Radetzki. Han uppvisar bara alltför tydligt den sjukdom som många ekonomer drabbas av, nämligen en tendens att bara betrakta världen utifrån monetära termer. Men innan jag åkte till England hade jag nog varit benägen att hålla med honom om att en stor del av högre utbildning på svenska lika gärna hade kunnat ges upp till förmån för engelskan. Men i exil blir man också mycket mer medveten om svenskans roll som kulturbärare än vad man tidigare varit; man blir medveten om att man aldrig tidigare ställt sig frågan "Är det allom givet att vi har egna översättningar av Windows, Office, Iliaden, Platon, Rawls, att vi har fullvärdiga uppslagsverk, att våra artister väljer att sjunga på vårt språk?" Nej, det är det inte. Jag märker det när jag redigerar på svenska Wikipedia, hur mycket jobb det krävs för att kunna förmedla den typ av kunskap som ligger på gränsen mellan allmänbildning och fackkunskap, på ett sätt som gör att folk inte vänder sig till engelska Wikipedia, som de måste göra idag. (Det är inte så svårt att hitta några som kan knåpa ihop en vettig artikel om Sverige, men desto svårare vad gäller t.ex. dialogen Theaitetos, en av många som saknas idag.)

Och när man får sin primära information på engelska, då bildar man sig begreppen på engelska, och då blir man oförmögen att använda dessa begrepp på svenska. Långsamt tappar man kontrollen över en domän, och sedan nästa... Domänförlust är ett förstadium till språkdöd. Vi är inte där ännu, och framför allt har vi det som många döende språk saknar: en grupp talare som känner stolthet inför sitt språk och inte betraktar det som ett sämre, andra rangens språk, inte lika mycket värt som det "riktiga" språket: engelska, franska eller vad det nu kan vara. (Även svenskan har varit ett sådant språk, ett "killer language", men då i förhållande till samiskan och tornedalsfinskan.) Svenskan är inte ett bättre språk än andra. Svensk kultur är inte bättre än andra folks - det har aldrig funnits en unikt "svensk" kultur, som alla svenskar och endast de har varit delaktiga i. Men att i någon mån värdesätta de kulturella referensramar man växer upp med är en naturlig mänsklig reaktion, och det svenska språket är en sådan referensram, så självklar att man inte tänker på den förrän man befinner sig utanför den. Svenskan är värd att bevara - inte till vilket pris som helst, men om det går med ett par enkla handgrepp - inte för att den har ett objektivt värde, utan för att vi vill att så ska ske. Så enkelt är det.

Så jag motsätter mig inte längre en språklag likt den som har föreslagits. Men jag är också väldigt osäker på om lagförslaget skulle få någon som helst effekt. Det känns i stort sett bara som symbolpolitik. Bättre vore då att identifiera vilka områden där språkpolitiska insatser behövs, inte minst inom högre utbildning. Det kan låta paradoxalt, men en väg till att stärka svenskans ställning där kan kanske vara genom att stärka engelskundervisningen på gymnasiet, inte minst genom att möjliggöra för ungdomar med akademiska ambitioner att läsa mer akademiskt orienterad engelska på gymnasienivå (Björklund har ju tänkt sig något liknande på de yrkesförberedande programmen, så varför inte på de studieförberedande?). Mer kompetenta engelsktalare är bättre på att översätta de begrepp man stöter på i engelsk litteratur till svenska, och behöver inte lära in de akademiska fackbegreppen på engelska, utan kopplar lättare det begrepp man lärt sig på svenska under grundutbildningen till dess engelska motsvarighet i forskningslitteraturen. (Vet man inte att "fallacy" betyder "misstag, felslut" är det svårare att begripa att "det naturalistiska misstaget" är detsamma som "the naturalistic fallacy" inom moralsemantiken.)

Språk handlar till slut om människors val, och om det är rationellt att gå över till engelska kommer folk så småningom att göra det. Det är inte utan nackdelar. Men vi behöver inte göra fördelarna större än vad de är. Det handlar inte om etnonationalism, det handlar om att öka människors valmöjligheter. Den föreslagna språklagen bejakar Sverige som ett multikulturellt och mångspråkligt samhälle, samtidigt som den betonar vikten av att själv kunna välja vilket språk man ska använda inom samhällets alla områden. Det låter som en bra grund för en liberal språkpolitik, även om en sådan behöver mer än bara de tomma fraser som lagförslaget medför.