Barnbidrag för vem?

Maud Olofssons förslag att inkomstbepröva barnbidragen verkar ha runnit ut i sanden så snart det presenterades. Även om jag ska försöka argumentera emot det så tycker jag att det på ett sätt är synd. Centern har visat en vilja att ifrågasätta invanda sanningar om den svenska välfärdspolitiken på ett sätt som är väldigt upplyftande, och som är en del av den långsiktiga idédebatt som alliansen måste föra om vi på lång sikt ska ändra folks föreställningar och kunna vinna mandat för större reformer än vad vi fick 2006.

Egentligen är jag ju för mer behovsprövning inom välfärden, och det finns ett intressant anslag när centerns företrädare tillstår att målet för deras politik är att gynna de allra sämst ställda - Keynes berömda citat om hur ekonomers och politiska filosofers idéer tränger ner även till de mest praktiskt lagda beslutsfattare gör sig osökt påmint, med hänvisning til Rawls. Men massor med ekonomer har redan varit ute och beklagat de negativa marginaleffekter som skulle uppstå när man tar bort barnbidraget även för medelinkomsttagare samtidigt som man inte sänker skatten med motsvarande mängd utan snarare omfördelar dessa pengar till barnfamiljer med årsinkomst under halvmiljonen. Det är en öppen fråga hur rawlsiansk denna reform skulle vara: vad är störst - de pengar som går förlorade pga de ökade marginaleffekterna men som annars skulle kunnat omfördelas till de sämst ställda, eller de pengar som de fattiga barnfamiljerna skulle få med förslaget? Men eftersom jag inte är rawlsian menar jag att frågan är fel ställd.

Så går vi då tillbaka till Nussbaum, som jag inte har bloggat om på ett tag, men som har bidat sin tid för en situation som denna. En nussbaumiansk ansats skulle identifiera de grundläggande förmågor som alla människor behöver för att leva ett gott mänskligt liv, och hävda att det är statens uppgift att förse alla människor med de medel de behöver för att kunna utöva dessa förmågor. Jag, å min sida, ser här embryot till en motivering för den behovsprövade välfärdsstaten: staten ska hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva, men i övrigt lämna folk åt sig själva. (Problemet med negativa marginaleffekter löser jag genom att införa en deus ex machina: förr eller senare kommer tillväxten att ha sett till att även en låginkomsttagare kommer att ha betydligt mer pengar än vad som krävs för att tillgodose de grundläggande förmågorna. Alltså kommer det att löna sig tillräckligt mycket rent ekonomiskt att gå från bidrag till arbete för att folk också ska göra det, men vi är inte där än. För övrigt är inte minimeringen av negativa marginaleffekter det enda värdet i politiken.)

Då skulle väl saken vara glasklar, eller hur? Vi ger pengar till de familjer som är för fattiga för att kunna ge sina barn en bra uppväxt, och i övrigt tar vi bort barnbidragen och sänker skatten med de pengar som kvarstår. Problemet är bara att det är inte familjen som är den primära enheten här, utan barnet självt. Och ett barn kan per definition inte självt tillgodose de allra flesta av dess grundläggande förmågor, som att ha mat för dagen, tak över huvudet, en vettig utbildning, tid för att leka, kärlek, tillgivenhet etc. Alltså måste staten gripa in och hjälpa det med detta genom ekonomiskt stöd, delvis genom barnbidrag, men till största delen genom en subventionerad barnomsorg och i många fall sjuk- och tandvård, samt en helt offentligt finansierad skola. Men man kan också se det, vilket är ganska vanligt, som en omfördelning från en del av individens liv till en annan: det vi egentligen gör är att vi omfördelar pengar via skattsedeln från barnets framtida jag till dess nuvarande. De flesta barn kommer egentligen att ha råd att betala för sin egen skolgång - när de blir vuxna. Men de är inte vuxna nu, och när de blivit vuxna är deras barndom redan överstånden, så då får de betala för andras skolgång istället. (Detta är den stora skillnaden mellan barndom och ålderdom, och anledningen till att jag vill ta bort i stort sett alla arbetsgivaravgifter för att låta folk planera för sin ålderdom och andra eventualiteter själva. Det finns, från vad jag förstår, moral hazard-problem med detta som jag inte kan gå in på här. Låt mig bara säga att jag helt enkelt tycker att dessa uppvägs av den oerhörda fördelen av att möjliggöra för människor att helt och till fullo kunna planera för sin framtid. Det finns ju för övrigt inget som hindrar människor från att välja om de vill fortsätta ge 30 procent av sin lön till staten för att låta den bestämma över pengarna (och därmed inte, om jag förstår saken rätt, ge upphov till några moral hazard-problem) eller själva bestämma över tusentals kronor mer varje månad.)

Så eftersom barnbidraget är nödvändigt för att tillgodose de behovet som barnet, inte familjen, har ska det även fortsättningsvis vara generellt. Men det finns en invändning, inte bara mot barnbidraget, utan mot all generell finansiering av barns behov. Varför ska staten betala, om nu familjen kan betala istället? Bör inte vårdnadshavarnas försörjningsansvar gälla så långt möjligt är?

Jag var på väg att dra upp negativa marginaleffekter igen, men jag hade ju redan bannlyst dem från diskussionen. Men låt oss ta skolan som ett exempel. Anta att vi behovsprövar finansiering av skolan så att bara de föräldrar som inte kan betala för sina barns skolgång får pengar från det offentliga för att betala för det. (Detta skulle för övrigt kräva en grundlagsändring enligt RF 2:21, där lydelsen är väldigt otvetydig. Den offentligt finansierade skolan har därmed ett starkare lagskydd än yttrandefriheten, tycks det mig.) I vilket modernt västland som helst, med flera miljoner invånare, kommer det alltid att dyka upp någon eller några som säger: "Jag vill inte betala för att mitt barn ska gå i skolan. Jag är övertygad om att det finns andra saker som bättre gynnar mitt barn. För övrigt är mitt barn inte det enda värdet, utan jag måste faktiskt spara undan en del pengar för mig själv också." Om vi nu utgår ifrån att vi är goda nussbaumianer, och därmed faktiskt har kommit fram till att en grundläggande utbildning är en av hörnstenarna i ett gott liv, måste vår reaktion vara att låta det offentliga stå för det stackars barnets skolgång, eftersom föräldrarna nu inte vill betala för den. Men om andra föräldrar då märker att det offentliga kommer att betala så länge de bara genuint vägrar betala själva (vad som är en mycket kännbar kostnad, bör det tilläggas) så kollapsar systemet, då det blir rationellt att förmå staten att betala, och därmed landar vi vid en generell finansiering ganska snart.

Problemet är att jag inte är lika säker på hur detta argument fungerar med hänseende på barnbidrag. Det är mycket svårare att mäta om barnbidraget faktiskt går till avsedda ändamål, eftersom vad som är ett avsett ändamål lämnas upp till familjen att bestämma, vilket i och för sig är en väldigt lovvärd princip. Men det utgör nog också, inser jag, motargumentet mot behovsprövning av barnbidrag. Eftersom det är väldigt svårt att avgöra gränsdragningen mellan vårdnadshavarnas och barnets behov blir det också väldigt svårt att avgöra om en viss familj förmår ge sitt barn en tillräckligt bra uppväxt, och vilket stöd man annars behöver. Alltså är det enklare att ge ett generellt bidrag rakt av.

Det finns ett starkt intuitivt argument för att riktigt stora höginkomsttagare knappast behöver barnbidrag. Kanske tappar också marginaleffektsargumentet något av sin kraft när vi kommer upp på de riktigt höga inkomstnivåerna - när vi talar om inkomster över 240 000 kr i månaden hellre än om året, som centern gör. Jag vill inte heller dra argumentet ovan för långt: detta argument (nämligen att behovsprövning ökar byråkratin och därmed är ineffektivt) dyker ofta upp mot behovsprövning generellt. Det enda jag kan säga är väl att det verkar finnas en stor skillnad mellan just barnbidraget, där barnets och vårdnadshavarens behov är svåra att skilja på, och där barnet inte självt utövar kontrollen över pengarna (viktigt!), och t.ex. huruvida en person har tillräckligt med pengar för att kunna lägga undan tillräckligt till sin pension: vi beräknar den mängd pengar som personen måste ha för att kunna leva ett gott liv nu och i framtiden, vi stöttar henne med pengar om hon har för lite, men om vi sedan märker att hon inte lägger undan lika mycket till pensionen som vi beräknade att hon skulle behöva, ja, då är det hennes val. Hon kanske ville spendera sin ålderdom i Sydamerika, där priserna är mycket lägre, och spendera en större del av sina pengar nu medan hon fortfarande befinner sig i sina bästa år, något som hon inte kan göra idag, då staten tar 30 procent av lönen i arbetsgivaravgifter, 30 procent i inkomstskatt och 20 procent i moms. För att citera Financial Times: Sverige är ett underbart land att leva i om man gillar att leva på fickpengar.