Kymlicka, autonomi och tolerans

Först återigen goda nyheter: NY Times skriver om det ökande antalet studenter som väljer att läsa filosofi vid amerikanska universitet. Att Rutgers varje år pumpar ut 100 majors i filosofi är svindlande, när man betänker att motsvarande siffra för Uppsala är cirka fem. Men så har också Rutgers en av världens bästa institutioner, jämförbar med, eller till och med bättre än, Oxford eller Harvard.



Men det var inte det det skulle handla om idag. Jag har nu läst huvuddelen av Will Kymlickas "Multicultural Citizenship", en modern klassiker inom mångkulturalismens filosofi. Kymlicka, som kanske bland filosofistudenter är mest känd för "Contemporary Political Philosophy", ett av de moderna standardverken på området, arbetade ju som tjänsteman åt den kanadensiska staten med mångkulturfrågor innan han blev professionell filosof, och har således praktisk erfarenhet av dessa frågor.



Kymlicka frågar sig varför liberaler på senare år ofta har varit sådana motståndare mot särbehandling av minoritetsgrupper, och drar en viktig distinktion mellan två typer av rättigheter för minoriteter. Den första typen, interna restriktioner, innebär en rättighet för en minoritetsgrupp att upprätthålla sin kultur gentemot sina egna medlemmar, genom att undanhålla dem information om alternativa kulturer eller genom att bestraffa dem som väljer att utträda. Den andra typen, externt skydd, innebär att minoritetskulturen skyddas mot yttre tryck, t.ex. genom språkliga rättigheter, exklusiv rätt att bruka en viss resurs eller statliga subventioner för en viss livsstil (samerna i Sverige åtnjuter alla tre). Kymlicka menar att liberaler bör motsätta sig den första typen men acceptera den andra. Kymlickas argument är dels att många staters herravälde över minoritetsbefolkningar ofta är orättvist, antingen genom att staten skrev under ett fördrag om att upprätthålla minoritetsbefolkningens självstyre mot att dessa underkastade sig statens suveränitet, och som man sedan har brutit, eller genom att man inte skrev under ett fördrag utan tog området med våld; dels att liberalismens ställningstagande för likabehandling kräver det som egentligen inte är en särbehandling av minoriteterna: den som tillhör majoritetsbefolkningen får ju närmast per definition möjlighet att använda sitt språk i den offentliga förvaltningen, får sina helgdagar upphöjda till allmänna helgdagar osv. Att minoritetsgrupper får liknande rättigheter är alltså bara att ge dem samma rättigheter som majoritetsbefolkningen får. (Jag är lite osäker på hur detta överförs till frågan om ekonomiska rättigheter, dock. Där bör ett restitutionsargument vara starkare: om staten orättvist har tillfogat sig ursprungsbefolkningens område kan detta utgöra ett argument för att återbörda en del av resurserna på detta område till dagens ursprungsbefolkning. Problemet är ju att dagens ursprungsbefolkning inte är de som själva drabbades av detta orättvisa annekterande. Det går dock i många fall där resursen varit gemensamt ägd (eller betraktats som oägbar) nog att argumentera för att dagens efterlevande skulle ha kommit i besittning av resursen genom frivillig överföring från en generation till en annan om man lämnats ifred.)

Hursomhelst: Kymlicka tar sedan upp frågan om vad vi ska göra med ickeliberala grupper, som amishfolket, som vill ta sina barn ur skolan innan de har blivit vuxna, för att skydda dem från det omgivande samhällets skadliga inflytande. (Försök att stoppa detta agerande befanns av USA:s HD vara konstitutionsvidriga i Wisconsin v. Yoder, ett beslut som många liberaler, däribland Kymlicka, kritiserar.) Kymlicka menar att vi inte bör respektera dessa interna restriktioner av medlemmarnas frihet, eftersom det kränker individernas autonomi. Men det finns liberaler som har intagit en mer tillåtande attityd, eftersom man menar att det vore intolerant mot de oliberala grupperna att förbjuda dem att handla på detta sätt.

Det som är intressant här är att en historisk klyfta öppnar upp sig som rör liberalismens historiska rötter. Som jag har skrivit om flera gånger menade ju Rawls i Political Liberalism att liberalismens rötter går tillbaka till reformationen, och den religiösa tolerans som var ett nödvändigt resultat av 1600-talets religionskrig. Katoliker och protestanter enades om att tolerera varandra, eftersom ett utrotningskrig skulle vara ohyggligt. Den traditionella tolkningen har ju dock hellre varit att liberalismen går tillbaka till upplysningen (och den "Age of Reason" som föregick den, då Hobbes, Spinoza, Grotius och Locke verkade) och att det är individens naturliga rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka som utgör liberalismens credo. Som Kymlicka riktigt noterar så är det Mill som kanske allra bäst representerar detta autonomiideal.

Kymlicka, anser jag, presenterar ett riktigt bra argument för varför även en "politisk" liberal som Rawls måste gå med på att reformationens liberalism inte kan acceptera oliberala minoriteter. Helt enkelt: den tolerans som uppstod mellan katoliker och protestanter innebar också redan från början att man accepterade den enskilde individens samvetsfrihet: friheten att själv få välja religion. (Kymlicka diskuterar inte cuius regio, eius religio, som väl i viss mån motsäger hans tes. Man får väl tolka det som att Kymlicka har en längre tidsperiod i sinne än just freden vid Augsburg.) Även om han inte säger det uttryckligen är väl poängen att liberalismen knappast skulle kunna ha uppstått om inte individens samvetsfrihet varit en viktig del av den tolerans som uppstod efter religionskrigen. Han pekar på milletsystemet i det ottomanska riket, där religiösa gemenskaper tolereras, men där individens rätt att själv välja sin religion inskränktes, som ett exempel på oliberal tolerans. Men det var inte denna form av tolerans som reformationen så småningom förde med sig.

Jag har alltid uppfattat Rawls historiebeskrivning som ganska intressant och ett kraftfullt argument för varför liberalism, plurireligiositet och laicism går hand i hand. Men jag tror att det som egentligen gör detta argument så kraftfullt är att det hävdar att vi inte kan hoppas på mer: i ett samhälle där förnuftiga människor kommer att komma fram till helt olika uppfattningar om det goda livet måste vi inrikta oss på att bevara liberala politiska institutioner och rädda samhället från religionskrig och kollaps. Jag tror för det första att denna historieskrivning är helt otillräcklig för att förklara bredden i det liberala arvet: hur ska man förklara att liberala idéer gjort sig gällande i Norden, som aldrig upplevde några religionskrig? Där kommer man inte ifrån upplysningens inflytande, och naturligtvis inte heller det idéarv som följde med den tidiga kapitalismen, något som ignoreras av de allra flesta liberaler inblandade i just denna diskussion.

Men det slår mig också att Rawls och Kymlicka kanske talar förbi varandra. Att påtvinga ett komplext, kulturellt multipolärt samhälle en enda uppfattning om det goda livet är att be om katastrof. Men att göra samma sak med en minoritetsgrupp, där ett traditionellt ledarskikt nu ber staten om att tillåta inre restriktioner för att förhindra att dess medlemmar av eget fritt val lämnar gruppen, är en helt annan sak. Autonomi och tolerans behöver inte stå i konflikt med varandra när det handlar om de enskilda människorna, och det är nog det som är Kymlickas huvudtes genom boken i stort.