Rawls vs. Kukathas: den politiska sfären

Den här veckan har vi ägnat oss åt Chandran Kukathas, en nyliberal tänkare som i stort sett menar att autonomi inte är ett liberalt värde, utan endast mångfald (jmf diskussionen i föregående inlägg). Mångfalden bör sträckas så långt att den liberala staten egentligen kommer att utgöra en extremt tunn "liberal arkipelag": olika grupper inom staten ska ha fullständig rätt att i stort sett göra vad de vill med sina medlemmar, och det enda som staten ska göra är att upprätthålla rätten för medlemmarna att lämna grupperna om de så önskar. För att jämföra med Kymlicka menar alltså Kukathas att interna restriktioner kan vara tillåtna, så länge som en exitmöjlighet bevaras. Däremot verkar han mena att det externa skydd Kymlicka förordar inte alls behövs, i alla fall inte om vi talar om statligt ekonomiskt stöd till minoriteters livsstilar osv. Statens roll blir ju så tunn i största allmänhet att sådana åtgärder som en etniskt neutral språklagstiftning eller positiv särbehandling hamnar utanför det offentligas ansvar: minoritetsgrupper vill inte integreras, menar Kukathas, utan bara lämnas ifred, och det ska den liberala staten låta dem bli.

Matt Sleat, vår lärare, menade att det fanns en hel del som talade för detta perspektiv. Den "förnuftiga pluralismens faktum", dvs. Rawls idé om att om förnuftiga människor ges möjlighet att tänka fritt enligt sitt samvete kommer de alltid att komma fram till motstridiga genomgripande uppfattningar om det goda, leder ju till en stat som måste vara neutral mellan olika sätt att se på det goda. I värsta fall kanske den enda stat som kan överleva är ett modus vivendi: ett vapenstillestånd mellan olika grupper som egentligen inte vill leva med varandra, men som inte kan förinta varandra.

Den idé som Sleat framkastade var att man måste skilja tydligt på politisk och moralisk teori. Politiken ska inte ägna sig åt moral, och politikens centrala problem är hur vi kan leva tillsammans med varandra. Frågor om välfärd och annat verkade, om jag förstod det rätt, bli moralteoretiska frågor, inte politiska. Det verkar ju vara ett argument för, om inte en minimalstat à la Kukathas, så åtminstone en stat som gör väldigt mycket mindre än vad den gör idag.

Och det är väl egentligen ganska sympatiskt, men någonstans har någonting gått fel här. Ta en stat som består av sinsemellan väldigt olika grupper. Låt dem försöka konstruera rättviseprinciper som alla rimliga människor (dvs. inte psykopater) skulle kunna enas om. Dessa kommer att vara väldigt tunna. Det centrala här är ju att Kukathas och Sleat (och enligt honom även Bernard Williams) förnekar Rawls grundtes: Justice is the first virtue of social systems, as truth is of systems of thought. ("Theory of Justice", s. 3) Genom att sätta upp problemet på detta sätt landar Rawls i en diskussion om rättvisa. Men om den centrala politiska frågan är hur vi ska kunna leva tillsammans med varandra blir det mer komplicerat.

Men om vi nu lever i en liberal arkipelag verkar det ju inte finnas någonting som hindrar oss på den liberala huvudön från att acceptera väldigt tunna regler för att styra relationer mellan olika grupper, och sedan gå över till att anta betydligt tjockare regler för att styra oss liberaler (vilket ju i engelskspråkig diskurs har en betydligt bredare tillämpning än på svenska). Det enda problemet verkar vara att vi inte kan beskatta människor, därför att vi inte har statsmakten på vår sida: om vi med våld försöker tvinga skattevägrare att hålla sig undan kan de åberopa sin exiträtt och fly. Det enda vi kan säga till försvar härvidlag är väl dels att det inte är säkert att andra grupper skulle vilja ta emot dem, och dels att dessa andra gruppers livsstil kanske ter sig så främmande att det skulle vara rationellt att stå sitt kast hellre än att sticka. Jag vet inte.

Och det är det som är huvudpoängen med dagens inlägg: politiken blir bokstavligen talat det möjligas konst, eftersom politikens möjligheter styrs av samhället där man lever. Den stora frågan som jag slås av, och som jag inte vet exakt vad Kukathas svar är på, är vad en "grupp" är. Om Kukathas påstående att grupper helst av allt vill lämnas ifred ska tolkas bokstavligt, så kan vi ju i så fall sluta oss till att en grupp människor som inte försöker bli lämnade ifred om de får chansen inte utgör en egen grupp i Kukathas mening. Detta är en ganska viktig poäng: den stora invändningen mot möjligheten att genomdriva den typ av stat som jag skisserade ovan, där grupperna kan besluta om sådant som staten inte kan besluta om, verkar vara att i moderna stater blandas grupper omvartannat, så att grupptillhörighet och geografisk integritet frånkopplas. Det är klart, man kan ju fortfarande tänka sig att en grupp bara beskattar sina egna även om medlemmar av olika grupper blandas, men det blir lite bökigare.

Så min poäng var att eftersom Kukathas menar att verkliga grupper utgör separata, ifredlämnade öar i den liberala arkipelagen så tillhör förmodligen väldigt många människor i moderna stater inte olika grupper, därför att de bor sida vid sida, arbetar på samma arbetsplatser, går i samma skolor och anser sig själva tillhöra samma samhälle, även fast de har olika religioner eller modersmål. Eftersom jag tidigare har försvarat rätten till utbrytning får jag svårt att argumentera emot Kukathas centrala tes: en liberal stat kan inte utöva makt över grupper som allra helst vill lämnas ifred. (Liberala stater kan och bör dock som sagt ingripa mot grupper som inskränker sina medlemmars exitmöjligheter, t.ex. genom att utsätta dem för folkmord.) Men jag har på senaste tiden märkt att jag mer och mer vänder mig tillbaka till Locke och idén om att människor genom sina handlingar implicit kan göra sig själva till medlemmar i en politisk gemenskap. De allra flesta människor i staten Sverige tillhör också den (liberala) gruppen "det svenska samhället" och skulle inte ge sig ut i skogen och instifta en fundamentalistisk republik även om de fick chansen. Även om det säkert finns sådana människor (det finns det alltid i pluralistiska samhällen) är det helt enkelt orimligt att hävda att detta skulle omöjliggöra för alla andra att fortsätta det sökande efter politisk och ekonomisk rättvisa som politiken också ägnar sig åt. För att komma tillbaka till Jeremy Waldron (som jag bör ha tagit upp vid något tillfälle): liberalismens centrala fråga är: hur kan staten berättigas för dess undersåtar? Svaren är olika beroende på samhälle, och inbegriper i vissa fall att staten gör så lite som möjligt, och i andra fall att staten bryr sig om ekonomisk fördelningsrättvisa. Den stora frågan inom politisk liberalism är hur vi ska få människor med olika genomgripande uppfattningar om det goda inom samma samhälle att leva ihop, och vilka rättviseprinciper vi kan motivera under dessa förhållanden. Men det är inte den frågan jag tycker att Kukathas ställer, utan det är frågan om hur en stat ska kunna hålla ihop flera olika samhällen. Hans grupper blir så separatistiska att Rawls ursprungliga tes, att samhällsinstitutionernas första dygd är rättvisa, inte rubbas, eftersom det inte finns några gemensamma samhällsinstitutioner för alla grupper.