måndag 28 april 2008

Medborgarlön - inte så dumt som det låter?

När jag skrev om Pateman i höstas var jag väldigt kritisk mot hennes (och många andras) förslag om medborgarlön, dvs. att alla ska tillerkännas en minimiinkomst som staten ska stå för. Nu har ju i och för sig alla redan idag en liknande rätt, nämligen i form av socialbidrag, men medborgarlönen ska, om jag förstår det rätt, i många fall vara högre. (Fast enligt Wikipedia brukar de flesta förslagen ligga på 20 % av BNP/capita, något som i Sveriges fall skulle innebära ca. 3500 kr/månad, vilket ju måste vara lägre än socialbidragsnormen.)

Nu ska jag dock inte argumentera för denna typ av socialbidrag, utan den typ som högerspöken brukar argumentera för, vilket man hellre kan kalla monetariserade välfärdstjänster. Jag försökte nämligen i mitt inlägg om barnbidrag för ett tag sedan rädda den behovsprövade välfärdsstaten från de två anklagelserna om negativa marginaleffekter och att den är instabil eftersom människor bara kommer att betala in och inte få någonting tillbaka. Jag är inte helt säker på att mitt försvar lyckades.

Men som tur är finns det en bättre strategi. Lite bakgrund först: mitt stora problem med den generella välfärdsstaten har aldrig varit att den omfördelar pengar från de rika till de fattiga. Det finns förvisso, som Rawls lär oss, gränser för hur mycket omfördelning man kan ägna sig åt och samtidigt upprätthålla en hälsosam tillväxt, men detta är inte det stora problemet. Istället är problemet att människor betalar in en massa pengar i socialförsäkringssystem, sjukvård osv. som de sedan får tillbaka själva - men i en form som de inte själva har valt. (Därmed inte sagt att omfördelning är det självändamål som angloamerikanska vänsterliberaler ofta utmålar det som. Relativ omfördelning kan vara viktigt för att möjliggöra skäligen lika möjligheter för alla att konkurrera om faktiskt existerande nyttigheter såsom status och makt, men får aldrig leda till devisen "om inte alla kan få det ska ingen ha det", som tyvärr både den svenska vänstern och en del dworkinska liberaler verkar ta till sig alltför ofta.)

Hursomhelst, lösningen är så enkel att jag undrar varför jag inte kom på den själv. Vi räknar ut hur mycket pengar som ingår i de generella systemen, dvs. hur mycket pengar varje medborgare får ut som ett resultat av den generella välfärdsstaten, och så betalar vi ut den summan i kontanter istället för in natura, som fallet är idag. I gengäld får individen stå för de tjänsterna själva, men utfallet blir ju likadant. Därmed bevarar vi generaliteten i välfärdssystemen, men låter människor välja själva istället. Det är ju i och för sig väldigt märkligt att det på något sätt skulle vara bättre med ett system där folk betalar in, säg, 6000 mer i månaden för att omedelbart få tillbaka lika mycket, än med ett system där folk inte betalar in dessa pengar och inte får några tillbaka, men det finns forskning som visar att system där alla inte bara betalar utan även får tillbaka är mer stabila och åtnjuter starkare lojalitet från medborgarna.

Detta system är ju väldigt annorlunda från det som Pateman föreslog, där ju människor skulle få mer pengar från staten men samtidigt behålla det som de får idag - större omfördelning, med andra ord. (Något liknande det system jag stödjer framkastades under det seminarium där Pateman var närvarande, men hon sniffade bort det.) Det smarta med det här systemet är ju att det inte torde leda till mer negativa marginaleffekter - åtminstone om inte vissa väljer att arbeta mindre, spendera pengarna nu och strunta i sina socialförsäkringar, vilket ju blir deras val på ett sätt som det inte är idag. Det fantastiskt stora problemet med vänsterns medborgarlön är ju att man ofta antar att det är något slags mänsklig rättighet att inte arbeta - en rättighet som ju ställer Norberggängets kritik mot positiva rättigheter i extremt tydlig dager, för här handlar det ju väldigt klart om att den enes rätt beror på den andres svett. Det system som jag stödjer gör inget sådant antagande, och bygger på helt andra ideologiska grunder. Samtidigt möjliggör det ju fortfarande så mycket solidarisk omfördelning från rika till fattiga som man nu vill ha.

Det är också viktigt att komma ihåg vad som inte skulle förändras med detta system. De generella välfärdstjänsterna som huvudsakligen tillkommer barn skulle inte förändras, enligt de principer som jag argumenterade för för några veckor sedan. (Eftersom barn inte kan hantera sina egna pengar kan man inte monetarisera, och eftersom vi inte vill riskera att föräldrarna lägger pengarna på annat kan man inte heller monetarisera.) Det finns ju dessutom redan idag behovsprövade bidrag, som t.ex. stöd till funktionshindrade - jag kan inte tillräckligt mycket om detta för att veta om det skulle vara en smart idé att monetarisera detta.

Människor stället högre och högre krav på att själva kunna välja och forma sin egen välfärd och sina egna liv. Det antas ofta att stödet för välfärdsstaten kommer att försvagas när människor märker att de betalar för sådant som bara tillkommer andra. För min del känns det som en betydligt bättre anledning att sluta stödja välfärdsstaten att betala för saker som tillkommer en själv men som man inte vill ha. Jag tycker inte att den generella välfärdsstaten är den heliga ko som alla andra verkar tycka, men det finns så många som säger att det är den enda modellen som förenar något slags omfördelning med hög tillväxt att det gör mig intresserad att se om det går att nå ungefär dit jag tycker att liberaler bör vilja nå inom dess ramar. Det här kan vara ett sätt som är värt att diskutera, men återigen, jag är ingen ekonom, så det kan finnas svagheter med det här som jag inte har sett ännu. (Att det skulle vara svårt och jobbigt för människor att behöva välja själva räknas inte som en giltig invändning.)

3 kommentarer:

Sundevall sa...

Intressanta idéer, jag är inne på ungefär samma spår. Men med anledning av din sista mening - jag tror ekonomer som tenderar vara ganska oideologiska på sätt och vis kommer invända att det inte går att bara ge pengarna till människor. Oavsett om du hävdar att det är en ogiltig invändning eller ej (vilket det förvisso inte är, filosofiskt). Många kommer oundvikligen göra "fel" val, det kommer leda till välfärdsförluster, och så vidare.

Och systemet ska ju inte bara se bra ut, utan även fungera i verkligheten.

Anonym sa...

Jag ser några problem med ditt förslag, både politiska och praktiska. Men jag kan ju börja med att säga jag tycker det är en intressant idé och jag tycker den bör genomföras i viss utsträckning.

Ett problem du inte diskuterar är försäkringskaraktären hos många av välfärdstjänsterna. I genomsnitt kanske varje medborgare får 10000 kr i sjukvårdstjänster under ett år men det döljer att många får 0 kr medan andra, tänk cancersjuka, får 1 miljon kronor i sjukvårdstjänster. (All statistik i denna kommentar är påhittade för att stödja mina argument.)

Så de flesta kommer vilja köpa försäkringar för en del av sina pengar som ersättning för den offentliga service de inte får längre. Men det finns ganska starka, om än inte okontroversiella, argument i den ekonomiska litteraturen för att privata
försäkringsmarknader kommer fungera sämre än obligatoriska statliga. Bland annat finns ju problemet med adverse selection, (googla för förklaring) och administrationskostnader när försäkringsbolagen ska försöka undvika att gör utbetalningar.

Och hur gör vi med de som inte köper försäkring, eller blir nekade behandling på försäkringen? Kan vi neka dem vård? (Moraliskt eller praktiskt?) Knappast. Men då måste vi ju återinföra i varje fall någon minimal välfärdsstat, och alla andra kommer få signalen att de kan göra roligare saker med pengarna, för blir de sjuka får de ändå vård.

Jag säger inte att det sista problemet är oövervinnligt, man kan kräva att alla köper försäkring t ex. Eller så kan vi neka folk utan försäkring vård för småsaker om de inte betalar, och se till
att kräva betalt i efterhand om vi behandlar dem för cancer. På så vis kan vi nog hålla andelen som inte köper försäkring till en liten del, men det är ett problem man måste fundera på.

Sedan tror jag att politiker ch majoriteten av befolkningen gärna vill styra vad folk använder sina pengar till . Paternalism brukar ju vara ganska populär.

Henrik sa...

Intressant tanke! Det jag ställer mig kritisk till är vad du kallar sund tillväxt (eller om det var hälsosam tillväxt eller nåt liknande), då jag tror och anser mig ha mycket goda skäl att tro att tillväxt inte är någonting vi borde satsa på.

Vidare är jag en av alla dem som faktiskt tycker att rätten att inte arbeta borde uppmärksammas mer, i synnerhet när arbetare i allt högre utsträckning inte behövs. Men jag ska läsa igenom ditt inlägg en gång till, och sen ska jag fundera vidare. Ha det gött!