Moralisk fiktionalism - helknäppt eller bara galet?

En föreläsning idag tog upp moralisk fiktionalism, som är något som jag alltid har ansett vara helgalet. Men nu kan jag åtminstone någorlunda förstå hur en fiktionalist resonerar, och det finns vissa poänger med det. Vi tar det från början:

Fiktionalism är nära sammankopplad med errorteori, och den mest plausibla errorteorin är den evolutionära. Vi antar, först och främst, filosofisk naturalism: det finns ingen Gud, och naturvetenskapens beskrivning av verkligheten håller. Kan man då anse att det finns några objektivt existerande moraliska fakta eller egenskaper? Nej. Sådana fakta kan vara av två slag: antingen är de av samma slag som naturliga fakta, eller inte. De sistnämnda, som inte spelar någon roll i orsak och verkan, och som inte kan uppfattas med sinnena, verkar helt och hållet uteslutas direkt av den filosofiska naturalismen. (Detta är inte så lätt som det kan verka, därför att vi hamnar i den logiska positivismens negativa cirkel: filosofiska sanningar, inklusive att den filosofiska naturalismen stämmer, verkar fungera på samma sätt. Möjligen måste man tillåta att det kan finnas filosofiska sanningar på metanivå, dvs. sanningar om filosofiska sanningar, men då måste man nog ge andra argument för varför de ovannämnda moraliska sanningarna inte kan finnas. Men det finns sätt att göra det på.) Då kan man försöka tala om moraliska fakta som naturliga, t.ex. genom att definiera dem i naturliga termer. Men det är endast tillåtet om dessa fakta kan spela någon roll i att förklara diverse fenomen som vi observerar, och det verkar väldigt tveksamt om de kan göra det. Så det finns inga moraliska fakta.

Jaha, och då är frågan: varför talar vi överhuvudtaget om moral? Varför har vi ett så starkt sinne för moral; var har vi fått det ifrån? Svaret som de evolutionära errorteoretikerna, främst Richard Joyce (tidigare här vid Sheffield men nu vid ANU i Canberra) ger är att vårt sinne för moral har utvecklats därför att det hjälper oss att hålla oss i skinnet. Till exempel: anta att det uppstår läge för oss att stjäla saker lite här och där, vilket det nog gör oftare än vad vi tror om vi ser oss noga omkring. För varje enskilt fall skulle vi nog komma undan, men i det långa loppet skulle helt enkelt slumpen eller felbedömningar göra att vi skulle ertappas, och kanske drabbas av ett straff som känns värre än summan av de saker vi har lyckats roffa åt oss, inte minst den skada vårt anseende lider hos folk vars respekt vi värdesätter. Rena impulser och drifter kanske också lockar oss att stjäla även i de lägen då det rent cost-benefit-mässigt skulle vara en dum sak att göra. För att hålla oss på rättfärdighetens smala stig har vi utvecklat ett sinne för moral, som får oss att avhålla oss från att handla på ett sådant sätt. Detta är den evolutionära grunden för moral, och detta förklarar varför vi reagerar moraliskt på situationer.

Men för att moralen ska kunna spela denna roll måste den uppfattas som oerhört objektiv och bindande, menar Joyce vidare. Moraliska utsagor om rätt och fel måste därför vara sådana utsagor som kan vara sanna eller falska, som rör fakta, som tillskriver världen objektiva egenskaper som förbjuder oss att handla på det sätt vi kortsiktigt skulle vilja. Men dessa utsagor måste alltså beröra moraliska egenskaper och moraliska fakta. Och... några sådana finns ju inte! Alltså begår vi ett misstag (error) varenda gång vi säger att något är rätt eller fel - därav namnet errorteori (error theory).

Så vad ska vi då göra? Joyce tar först upp alternativet att vi ska fortsätta leva som om ingenting hade hänt. Men detta verkar ju helt schizofrent. Det krävs en omfattande apparat om vi ska lura oss själva att tro att det finns moraliska värden samtidigt som vi själva vet att det inte finns några, och det är inte helt hälsosamt: det finns ett stort (instrumentellt) värde i att vi faktiskt värdesätter sanning och agerar utifrån det vi tror eller vet är sant och falskt. Så vi måste acceptera att det faktiskt inte finns några moraliska värden.

Joyce har istället ett annat förslag, på ytan snarlikt men med en subtil skillnad, som han kallar för moralisk fiktionalism. Vi ska istället låtsas om att det finns moraliska värden, i alla fall när vi i det dagliga livet yttrar oss om rätt och fel. Detta samtidigt som vi, när vi sitter på metaetikseminariet, kan erkänna att det faktiskt inte finns rätt och fel. Hur går det ihop? Jo, på samma sätt som en skådespelare kan låtsas om att hon spelar en viss roll, samtidigt som hon, när hon kliver ur rollen, kan erkänna att allt var på låtsas. Joyce är inte helt säker på att detta fungerar, och menar att det kräver två villkor. Det första är att det är många som gör det, inte bara någon enskild person. I så fall skulle ju denna enskilda person behöva ljuga inför andra eller förställa sin egna uppfattning närhelst han yttrar sig om rätt och fel i det dagliga livet. Men om alla andra är med på det lurar han ju ingen, och blir själv inte heller lurad. (Problemet med detta, vilket vår föreläsare anmärkte, är att ju att Joyce själv verkar hamna i denna situation, eftersom han själv rimligen yttrar sig om rätt och fel, trots att de allra flesta människor som han träffar utanför filosofikretsar inte är fiktionalister, och inte vet om att han är det heller.)

Men det andra problemet är mer oroande: man måste gå in för rollen helhjärtat, och mer eller mindre sluta tänka på att man egentligen bara låtsas. Detta låter som ett råd som skådespelare även i andra sammanhang givetvis försöker anamma, men problemet är ju att det kan bli svårare att kliva ur rollen. (Eller?) Skillnaden mellan moralisk och artistisk fiktion är ju att det svåra i det moraliska fallet är att kliva ur rollen och se sig själv mer objektivt, medan det för skådespelaren krävs en stor ansträngning för att nå den inlevelse som krävs för att kunna gestalta en roll på bästa sätt. Man skulle nästan kunna säga att det är metaetikern som ikläder sig en roll, medan det är den dagliga moralisten som intar den normala ståndpunkten. Att binda sig väldigt hårt vid sin dagliga moraliska praktik riskerar att leda till den typ av självmotsägelse som Joyce försökte förhindra i det första fallet. (Jag är inte helt säker på att detta är ett jättebra argument, men jag kommer inte på något bättre för stunden.)

Men så länge som det prima facie verkar finnas ett par problem med den här typen av moralisk fiktionalism kanske det kan vara intressant att se om det finns några andra lösningar som kan göra det jobb vi vill att fiktionalismen ska göra. Jag trodde tidigare att moraliska utsagor var sådana som kunde vara sanna eller falska, men insikten om att jag därmed var på väg rakt in i errorteori fick mig att se mig om efter alternativ. Allan Gibbards expressivistiska modell verkar här vara ett alternativ: att säga att något är rätt eller fel är att binda sig själv vid ett system av "värld-norm-par" där vi för varje möjlig värld fäller omdömet "påbjuden", "tillåten" eller "förbjuden". Grejen är att rent spontant verkar ett sådant system kunna spela exakt samma roll som Joyces moral: om vi bedömer att handlingar som innebär att vi stjäl saker är fel, är detta samma sak som att vi anser dem vara förbjudna. Den eviga frågan här är ju om vi kan anse att något är fel men ändå tycka att vi har skäl att göra det (med andra ord: är våra moraliska omdömen verkligen starka nog för att hålla oss på mattan), men denna fråga måste även errorteoretikern brottas med: det finns ingen anledning prima facie till att expressivisten måste ha en annan teori om moraliska utsagors motiverande kraft än vad errorteoretikern måste ha. (Jag måste försöka att inte använda "prima facie" mer än en gång i samma stycke.)

Det enda problemet jag såhär spontant kan se är att det ska finnas empiriska hinder som gör att denna förklaring av någon anledning inte fungerar: det är konceptuellt möjligt att det är såhär moralen har utvecklats, men det visar sig att den inte har det. Om det är så vet jag inte.

I så fall har vi problem. Det finns ett alternativ. Det är rent teoretiskt ganska enkelt: anta att vi är errorteoretiker, och vet att alla våra utsagor är fel. Ja, borde vi inte då revidera våra uppfattningar och bli expressivister istället, och börja betrakta våra utsagor som uttryck för attityder, värld-norm-par eller vad ni vill? Expressivistiska utsagor kan inte vara fel, därför att de inte är den typen av utsagor, vilket är hela grejen med expressivism. (Det klassiska exemplet är att utsagan "Det är fel att mörda" enligt expressivister mer liknar "Bu för att mörda!", vilket man kan instämma i eller invända emot, men som inte kan vara sant eller falskt.) Alltså kommer man ju undan alla problem med fiktionalism, utan att behöva hänvisa till vår evolutionära historia.

Problemet är att detta nog riskerar att förväxla etisk och metaetisk revision. Metaetisk revision: tidigare betraktade jag moraliska utsagor som utsagor som kunde vara sanna eller falska, men jag har nu insett att de hellre bör betraktas som uttryck för attityder istället. Men dessa utsagor var hela tiden av samma natur, det är bara att jag inte har vetat vad denna natur är. Vi trodde tidigare att jorden var platt (om nu inte detta är en myt), men nu tror vi att den är rund. Men vi tror också att jorden hela tiden var rund, även då vi trodde att den var platt. Jorden var konstant; det är vårt sätt att beskriva den som har förändrats.

Men detta verkar inte gälla för den revidering jag föreslår ovan. Den fungerar nämligen såhär: vi vet att våra utsagor alltid är fel, så därför börjar vi använda en ny typ av utsagor, som inte kan vara sanna eller falska. Men de utsagor vi tidigare yttrade, innan vi insåg vårt misstag, var fortfarande sådana som kunde vara sanna eller falska (och som i själva verket alltid var falska). Det finns inget begreppsligt som förhindrar oss från att göra något sådant. Men det verkar väldigt svårt att göra psykologiskt. Ett vanligt antagande är att våra moraliska utsagor är samma för alla, över tid. Jag tror att det kanske går att argumentera för motsatsen, men det för med sig svårigheter som jag i detta läge endast kan börja överblicka. Det blir jättekomplicerat, och jag skulle vilja undvika det om jag kunde. Frågan är bara om man på något annat sätt kan vederlägga errorteoretikern utan att behöva ge sig in i det evolutionära träsket. Det tål att tänkas på.

Till sist: det finns en annan typ av moralisk fiktionalism, som försvaras av Mark Kalderon. Denna säger att vi är fiktionalister redan idag: här och nu låtsas vi som om det fanns moraliska sanningar, samtidigt som vi egentligen vet om att det inte finns några. Detta även om vi själva kallar oss för realister. Jag kan möjligen se ett par argument för detta, men spontant verkar det faktiskt helknäppt. Men ingen filosofisk position är så vansinning att inte någon någongång har försökt försvara den.