Rawls sees political philosophy as fulfilling at least four roles in a society's public life. The first role [1] is practical: political philosophy can discover bases for reasoned agreement in a society where sharp divisions threaten to lead to conflict. Rawls cites Hobbes's Leviathan as an attempt to solve the problem of order during the English civil war, and the Federalist Papers as emerging from the debate over the US Constitution.
A second role [2] of political philosophy is to help citizens to orient themselves within their own social world. Philosophy can describe what it is to be a member of a society with a certain political status, and suggest how the nature and history of that society can be understood from a broader perspective.
A third role [3] is to probe the limits of practicable political possibility. Political philosophy must describe workable political arrangements that can gain support from real people. Yet within these limits philosophy can be utopian: it can depict a social order that is the best that one can hope for. Given men as they are, as Rousseau said, philosophy imagines how laws might be.
A fourth role [4] of political philosophy is reconciliation: “to calm our frustration and rage against our society and its history by showing us the way in which its institutions… are rational, and developed over time as they did to attain their present, rational form.” (JF, 3) Philosophy can show that human life is not simply domination and cruelty, prejudice, folly and corruption; but that in some ways at least it is better that it has become the way that it is.
Rawls viewed his own work as a practical contribution toward settling the long-standing conflict in democratic thought between liberty and equality, and toward describing the limits of civic and of international toleration. He offers the members of his own society a way of understanding themselves as free and equal citizens within a fair democratic polity, and describes a hopeful but limited vision of a stably just constitutional democracy doing its part within a peaceful international community. To individuals who are frustrated that their fellow citizens and fellow humans do not see the whole truth as they do, Rawls offers the reconciling thought that this diversity of worldviews results from, and can support, a social order with greater freedom for all.
Jag tenderar i och för sig att vara ganska skeptisk till alla som påstår att den politiska filosofin (eller någon annan filosofigren, för den delen) har en viss "roll", särskilt när denna roll förutsätter att vissa frågor a priori är viktigare än andra, eller att den ska ge en viss typ av svar. Själv menar jag att sådana frågor överhuvudtaget inte kan besvaras innan vi vet vilka frågor vi måste besvara dessförinnan - i fallet med politisk filosofi nämligen frågor inom moralteori och metaetik, åtminstone. Men jag tänker inte ge mig in på frågan huruvida det finns en tolkning av Rawls som gör att han tillfredsställer detta krav - det skulle inte förvåna mig det minsta.
Det mumlas ibland om att Rawls tog intryck av den amerikanska pragmatismen, och det skulle inte vara så jättekonstigt, i och med att Rawls tog intryck av Quine, som var kollega på Harvard, och Quine i sin tur tog intryck av pragmatismen. Det är möjligt att man märker detta i det krav på praktikalitet som finns i citatet ovan: pragmatismen menar ungefär att begrepp, inklusive språket, får sitt värde av vad vi kan göra med dem, och Rawls tolkning av den politiska filosofins roll är ju just att den ska hjälpa oss att göra saker, t.ex. att bevara ett samhälles stabilitet eller att lära oss att leva med vårt samhälle och utveckla det i en rättvis riktning så långt det går. Att ge svar på vad som är rätt och fel i filosofiska frågor rörande politik, vilket väl är en mer naturlig tolkning av den politiska filosofins roll, är uppenbarligen inte den primära uppgiften.
Wenar menar att han presenterar den tolkning av Rawls filosofi som är den "sista och slutgiltiga", och att han inte tar i beaktande de förändringar och nyansskiftningar som skedde över de dryga 40 år som Rawls författarskap varade. Det är därmed lite förvånande att se att punkterna (2)-(4) är såpass optimistiska. (1) är mer välkänd, och jag har tragglat den till oändlighet på den här bloggen: det handlar om att visa hur ett samhälle som kännetecknas av mer eller mindre djupgående konflikter inte bara kan överleva, utan även upprätthålla en rättvis demokrati. Men (2)-(4) verkar mer höra till Rawls tidigare fas, i alla fall om jag ska tro min lärare, som berättat att Rawls blev tämligen desillusionerad mot slutet av sitt liv. Problemet är ju nämligen att medan rawlsiansk vänsterliberal rättvisa åtminstone inte verkat omöjlig att uppnå 1971, så blev det successivt svårare och svårare i takt med att 70-talets radikalism ebbade ut, och ersattes av 80-talets evangelikalism och reaganomi.
Eller, det är egentligen helt fel, därför att (2) och (4) underbygger hela historieskrivningen i Political Liberalism, medan (3) också kan sägas spela en stor roll där, men ges framför allt en framträdande roll i inledningen till Law of Peoples. Problemet är bara att Rawls riskerar att falla in i en fälla som även Rorty och Dworkin verkar falla in i hela tiden, nämligen att anta att USA bara består av vänsterliberaler. Den politiska filosofins projekt blir ju mycket lättare att ge sig in på om man redan delar mycket av det som man ska förmås att acceptera.
Och det leder mig in på det jag egentligen hade tänkt skriva om, nämligen vad vi skulle göra med (1)-(4) om vi skulle skriva en politisk filosofi för Sverige hellre än för USA. (Jag menar att det är en väldigt viktig uppgift att bryta den implicita normen att all analytisk politisk filosofi ska handla om engelskspråkiga länder, eftersom denna filosofi då ganska ofta förlorar på att översättas rent praktiskt.) (1) är tämligen irrelevant, i alla fall om man tänker sig den typ av konflikter som Rawls åsyftade. (3) verkar i högsta grad meningsfullt. Om vi utgår från att Sverige är Sverige, och inte USA eller ett naturtillstånd, vilken typ av politiska förändringar kan vi genomföra? En tragisk implikation som antyds, och som vid närmare eftertanke framstår som fullt rimlig, är att möjligheten att uppnå liberal rättvisa i ett samhälle är "path dependent": den beror på tidigare val. I Sverige behöver vi inte oroa oss för att samhället ska kollapsa därför att en liten men röststark religiös grupp påtvingar andra människor sina värderingar. Däremot är det en betydligt svårare kamp att föra, att få marknadsekonomins principer att accepteras i den grad de bör accepteras, än vad det är i USA, och kanske måste vi acceptera att den svenska välfärdsstaten i någon form är här för att stanna under överskådlig tid, och inrikta oss på att göra den så liberal som möjligt, hellre än att riva ned och bygga upp från grunden. Det skulle åtminstone vara ett exempel på en "realistisk utopi" med svenska förtecken.
Det är (2) och (4) som jag inte riktigt vet vad man ska göra med. Frågan är om (4) överhuvudtaget är ett desideratum: det verkar som att det går utmärkt att lämna över till socialdemokraterna att argumentera för varför den svenska staten är perfekt och orörbar (förutom när de själva förändrar den), utan att politiska filosofer behöver bekymra sig om det. Det beror väl på vilket samhälle man lever i: i många samhällen är det väl fullt tänkbart att den politiska filosofins roll istället borde koncentreras till (3): då orättvisorna är stora blir det betydligt viktigare att förändra samhället i rättvis riktning än att komma att acceptera det som det är. (Det är också därför jag var förvånad över att (4) sägs tillhöra Rawls senare fas.) Åtminstone i Sverige verkar det väl hellre som att liberal politisk filosofi borde inspirera och uppvigla människor till att ta kontrollen över sina egna liv, än att lugna dem med tröstande ord om att allt är bra och rationellt.
Och sedan då (2), där väl min förvirring förmodligen speglar Tingstens skugga över svensk politisk diskurs. Vi är helt enkelt inte vana vid att diskutera sådana här frågor, "[a] what it is to be a member of a society with a certain political status, and... [b] how the nature and history of that society can be understood from a broader perspective", då Tingsten förklarat att sådana ideologiska frågor var tämligen meningslösa. Men både (a) och (b) diskuteras redan: (a) representerar den ständigt pågående diskussionen om medborgarskapets grund som man i någon mån ägnar sig åt i Sverige, men desto mer i Storbritannien, och som kan komma att bli en av de viktigaste frågorna även i Sverige, medan (b) får mig att tänka på den omvärdering av Sveriges intellektuella och ekonomiska historia som t.ex. Johan Norberg, Andreas Bergh och Mauricio Rojas bedriver: Sverige är och har genom historien varit mer liberalt och kapitalistiskt än vad man allmänt trott, och en stor del av vårt nuvarande välstånd och framtida konkurrenskraft bygger på detta faktum.
Poängen är bara att dessa frågor inte har diskuterats av svenska filosofer i någon stor utsträckning. Antalet politiska filosofer i Sverige är mycket lågt, och deras skrifter vänder sig i väldigt stor utsträckning till en internationell, engelskspråkig publik. Jag planerar inte att bli något undantag, men jag skulle nog vilja påstå att det svenska offentliga samtalet skulle bli bättre av att filosofer var mer aktiva. Det verkar finnas ganska mycket att göra, av Rawls att döma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar