Partistödet

FRA-lagen har satt fokus på de allvarliga legitimitetsbrister som den particentrerade demokratimodellen riskerar att behöva dras med i dagens samhälle, där vi ju mer och mer genomlever det som ofta kallas "partiernas död". Just svårigheten att ställa sina riksdagsledamöter till svars i ett system där de känner starkare lojalitet mot sina partier än mot sina väljare ställer till problem när riksdagen fattar beslut som på ett viktigt sätt strider mot många människors grundläggande värderingar, och där man också uppfattar att man fick någonting annat än det man röstade på, men där det är relativt svårt att påverka innehållet i enskilda beslut (snarare än att välja paketlösningar vart fjärde år). Att 77 procent av folket i en undersökning menade att riksdagsledamöternas främsta uppgift var att rösta med sitt eget samvete hellre än med sitt parti får ses som ett svidande underbetyg för den nuvarande demokratimodellen, och detta späs på av det faktum att partierna blir mer och mer toppstyrda och har färre och färre medlemmar.

Samtidigt kommer siffror som visar att partistödet i riksdag, landsting och kommuner bara ökar och nu uppgår till över en miljard. Frågan är om detta stöd är motiverat ur demokratisynpunkt. Det är värt att komma ihåg att partistödet kan ta sig lite olika former. Det administrativa stödet till politiska sekreterare torde vara mindre kontroversiellt - men det kan ifrågasättas om vanliga riksdagsledamöter verkligen behöver politiska sekreterare om de inte anser sig ha en uppgift att faktiskt bedriva politik. Att blott och endast försvara sin egen regerings linje i utskott och kammare torde ju kräva mindre resurser än att dessutom motionera, interpellera, ställa frågor och på annat sätt utöva sin lagstiftnings- och kontrollmakt. Ett omfattande administrativt stöd är en förutsättning för att riksdagsledamöterna ska utöva den makt man faktiskt har, men en än viktigare förutsättning är givetvis att man anser att detta är någonting värt att göra.

Jag har tidigare varit för partistödet. Anledningen till detta är att det hjälper till att skapa en jämn spelplan i ett land där LO spenderar betydligt mer kronor per invånare på valkampanjer än vad som spenderas i USA, eller där Svenskt Näringsliv kan pumpa in absurda mängder pengar när det är dags för folkomröstning i Europafrågor, medan andra aktörer, som t.ex. miljöpartiet, inte har en chans att matcha denna typ av finansiella makt, ens när man tar hänsyn till de olika parlamentariska styrkeförhållandena. Men det är klart, pengar är inte allt: trots LO:s hjälp har socialdemokraterna förlorat fyra av de tio senaste valen, och de hundratals miljoner (eller var det ännu mer?) som Stiftelsen Sverige i Europa disponerade 2003 verkade snarare försämra jasidans chanser än förbättra dem. Och likaledes ser vi i USA att demokraterna lyckas ganska väl trots att republikanerna alltid lyckas spendera mer än dem (men kanske inte i år, från vad det sägs). Det går kanske att köpa val, men det är lättare att göra via vallöften än genom kampanjutgifter.

Dessutom finns det nog något mer pengar att ta av för de förfördelade, om partistödet skulle avskaffas. Skulle vi ha en mer pluralistisk demokratimodell, där olika intressen konkurrerar mer med varandra, skulle det inte alls vara uppseendeväckande om t.ex. Naturskyddsföreningen betalade pengar till miljöpartiets kampanj. Att LO stöder socialdemokraterna, och LRF centern, är mer undantag än regel idag, men det skulle nog vara mer normalt i framtiden. Framför allt skulle man också kunna kräva större insyn i vem som ger pengar till vem: idag är det, obegripligt nog, moderaterna som sätter käppar i hjulet för större insyn. Redan idag går svensk kampanjfinansiering till på ett sätt som i USA skulle leda till korruptionsåtal för de flesta inblandade, om man får tro vad som sägs. Det kan knappast missgynna borgerligheten att tydligt kunna visa att ett amerikanskt presidentval faktiskt kan framstå som ganska billigt i jämförelse med de berg av pengar som LO-kollektivet häller över sina handgånga män i partiet.

Så kanske är inte ojämnhetsargumentet så bra som man skulle kunna tro. Framför allt måste det ställas mot den skada som partistödet utövar idag, nämligen att det gör partierna oberoende av sina medlemmar. I takt med att medlemsantalet sjunker minskar också andelen av partiernas intäkter som kommer från medlemsavgifter, men i och med att man kan höja partistödet för att täcka upp underskotten så får man inget intresse av att behålla sina medlemmar. I någon mån snarare tvärtom: det finns ett intresse hos partiledningarna av att kunna agera oberoende av en gräsrotsopinion som i många fall försöker dra partiet bort från den politiska huvudfåran. I takt med att partierna åldras blir deras medlemssammansättning mindre och mindre representativ för väljarkåren som helhet, och medlemmarna kanske också mindre och mindre benägna att utföra det gräsrotsarbete i valkampanjer som fortfarande kräver ett större uppbåd, men som idag ofta sköts av ungdomsförbunden, som ju i och för sig också dras med vikande medlemssiffror.

Som redan har konstaterats av många statsvetare håller partierna mer och mer på att utveckla sig till valmaskinerier, vars mål är att vinna val och utse personer till offentliga ämbeten. Sådana ämbeten är i Sverige väldigt många, vilket kräver en viss reserv av människor att ta av, men eftersom de är så många kan man också minska dem i takt med att denna reserv minskar, utan att demokratin fördenskull blir mindre verkningsfull, och så sker också på väldigt många håll, inte minst på landsbygden. Sådana partier har inget behov av passiva medlemmar, och människor som endast tänkt sig ett passivt medlemskap har inget behov av att gå med i sådana partier. Den tid då ett partimedlemskap utgjorde en viktig markering av ens sociala identitet är sedan länge förbi. Den tid då policyprocessen inom partierna huvudsakligen gick nedifrån och upp, med en omfattande roll för den vanlige medlemmen, har kanske aldrig funnits, och finns definitivt inte idag. Sammantaget lider partierna avfolkningsdöden: de unga flyr och de gamla blir kvar, men när de dör finns inga som efterträder dem. (Här måste jag flika in en anekdot om en artikel som jag läste i Tidningen NU för tre-fyra år sedan, om folkpartiets minsta lokalavdelning, i Idre. De hade fyra medlemmar, med en sammanlagd ålder på 336 år. Tydligare än så blir det inte.)

Om partierna måste värva medlemmar, måste man också göra det värt för medlemmarna att gå med, genom att göra det möjligt för dem att göra sin röst hörd. "No taxation without representation", och således ingen medlemsavgift utan något slags inflytande. Men om man nu inte behöver värva medlemmar, då behöver man inte lyssna på dem, och därmed bryts det band mellan den politiskt intresserade delen av befolkningen och beslutsfattarna som partierna var tänkta att utgöra. Den renodlade representativa demokratin är ett extremt trubbigt instrument, i jämförelse med demokratins ideal, som är att varje beslut som fattas ska stå i överensstämmelse med majoritetsviljan (underkastat den liberala demokratins skydd mot majoritetsförtryck osv). Att ge den del av befolkningen som har tid och lust förmågan att påverka i närmare detalj, genom att låta dem delta i partierna policyprocess, utgör ett sätt att skärpa till den representativa demokratin, utan att undanröja dess grunddrag. Men nu fungerar inte detta sätt, vilket för oss bort från demokratin och närmare en "polyarki", där flera elitgrupper konkurrerar om makten, men där vanliga medborgare har dåliga möjligheter att påverka politikens innehåll. Då måste vi se oss om efter andra sätt.

Det kan invändas att ett avskaffande av partistödet bara skulle få en gynnsam effekt om det faktiskt bidrog till att partierna blev mer beroende av sina medlemmar, men att så kanske inte kommer att vara fallet, eftersom de hellre kommer att kompensera genom att söka pengar från externa finansiärer. Alltså bör man kanske förbjuda externa finansiärer. Det ligger kanske något i det, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Vanliga medborgare kommer nämligen att kunna påverka politiken ändå, fast man inte är medlemmar i partier, genom att man är medlemmar i påtryckningsorganisationer som kan sätta pengar, och därmed makt, bakom orden. Vill du göra en insats för miljön? Visst kan du gå med i miljöpartiet, men du kommer också att kunna gå med i Naturskyddsföreningen, och se till att ge denna förening ett bättre läge att ställa krav på partierna för att man ska ge dem sitt finansiella stöd. I ett läge där många olika föreningar och intressen konkurrerar med varandra blir inte denna finansiella beroendesituation tillnärmelsevis lika problematisk som den är idag, när bara vissa intressen kan lägga politiska beställningar via checkboken. Så länge som olika intressens ekonomiska makt något sånär beror av hur många medborgare som står bakom dem kommer inte processen att förvridas till förmån för intressen som har pengar men inte väljare bakom sig. Partifinansieringen kommer att behöva vara mer responsiv mot väljarnas intressen, samtidigt som den fortsatt är rättvis - men inte mot partierna, utan mot folkviljan.

Och då måste jag också avsluta med att ta upp den uppenbara invändningen, nämligen att ett avskaffat partistöd bara öppnar upp för de rika att köpa valen. I ett land som Sverige, där den riktigt stora rikedomen är koncentrerad på några få händer, utgör detta förvisso ett större hot än i USA, där toppen på den ekonomiska pyramiden är bredare. Jag kan bara säga att jag inte ser några problem med att införa tak på kampanjbidrag från privatpersoner, företag, eller organisationer som inte huvudsakligen finansieras genom medlemsavgifter. Det är det system man har i USA, och medan det inte är oproblematiskt utgör det ändå en viss reglering på ett sätt som vi inte har i Sverige ens idag. Det är förvisso en restriktion av det fria utbytet, men det är en restriktion som grundar sig på insikten att den fria marknaden ändå bara är en imperfekt demokrati, med allmän och fri, men ej lika, rösträtt. Att även vår politiska demokrati blir mer och mer imperfekt gör dock att vi måste söka efter nya medel för att förbättra den, och att sätta finanseringsmakten direkt i händerna på folket torde vara ett steg i rätt riktning.