Att ta allas röster i beaktande

Under de dryga två år som jag var aktiv i kårpolitiken i Uppsala kände jag ofta en oerhörd frustration. Majoriteten, som alltid förde en implicit eller uttalad vänsterpolitik, lyssnade inte på oss som var i opposition. Man brydde sig inte om oss. Vi var inget värda. Visserligen var Uppsala studentkår en demokratiskt uppbyggd organisation. Alla kunde rösta, och de olika kårpartierna fick platser i fullmäktige på proportionell basis. Givetvis hade frustrationen varit ännu större om så inte hade varit fallet, men det spelade ingen roll. Vi upplevde inte kåren som legitim, därför att den inte talade för oss, och vi kunde heller inte gå ur, på grund av kårobligatoriet. Den demokratiska processen sades ge alla möjlighet att göra sin röst hörd, och vi följde skolboken till punkt och pricka: vi bildade eget parti, vi drev valkampanj, vi tog debatten, vi skrev motioner, vi fyllde alltid mangrant våra platser i fullmäktige. Men vi kunde så gott som aldrig påverka. Att vara i permanent minoritet var som att inte finnas alls.

En av anledningarna till att jag inte har bloggat på ett tag har varit att jag har varit upptagen med att skriva klart min masteruppsats. Jag har tidigare skrivit om hur pluralismen egentligen fungerar på ett helt annat sätt än vad Rawls och andra tänkte sig, och jag skrev att jag skulle försöka basera min masteruppsats runt detta. Jag fick också in det i uppsatsen, och jag kallade det för "disintegrerad pluralism" ("segregerad" hade låtit helt fel): en pluralism som inte bygger på att samhället består av ett flertal idésystem, som var för sig bildar tydliga, monolitiska helheter, utan att människor kan ha ståndpunkter i olika frågor som inte har några kopplingar med varandra - en persons åsikter i religionsfrågor avgör inte dennes åsikter om politik, t.ex. Man kan vara kristen och liberal, men även kristen och socialist, även om ens teologiska syn råkar vara väldigt snarlik. Det gör att de politiska åsikterna inte bär på alla ens åsikters tyngd: att kompromissa med ens politiska sanningar innebär inte att man måste kompromissa med ens stora och viktiga metafysiska och teologiska sanningar. Och det gör också att man kan bejaka flera olika värden, att de politiska värdena inte får maximal tyngd, utan att de kan åsidosättas till förmån för andra värden, så att man inte insisterar på att få rätt varenda gång.

Följden blir att politik inte bokstavligen blir en fråga på liv och död, utan att många olika vägar är möjliga att välja för ett pluralistiskt samhälle. Alternativet är förmodligen i praktiken ingen väg alls: Rawls hoppades på att de olika förnuftiga doktrinerna skulle kunna komma överens om grundläggande konstitutionella punkter, men det hoppet är förmodligen förgäves - det kommer alltid att vara någon som säger emot på någon punkt. Men det innebär inte samhällets kollaps, utan bara att de som förlorat striden erkänner sig besegrade och går vidare. Hade de spjärnat emot med hela sitt idésystems tyngd hade konsekvenserna hotat bli ohanterliga.

Detta om detta; jag släppte alltså inte idén om disintegrerad pluralism, men den blev blott en problembeskrivning. Ty problemet kvarstår: liberaler kan visserligen påtvinga andra människor en viss konstitutionell ordning mot deras vilja (vilket skulle bevisas), men vill man det? Den liberala paradoxen kan ju i korthet sägas gå ut på det följande: en liberal stat är en stat som är demokratisk, med skydd för medborgerliga rättigheter och rättsstatens principer, och som har rätt att intressera sig för sina medborgares grundläggande välfärd, t.ex. genom fattigvård eller offentligt finansierad utbildning. Denna ska helst accepteras av alla medborgare. Om de inte gör det måste man presentera några slags skäl för att ignorera avvikarna. T.ex. kan det vara rimligt att ignorera personer som uppenbarligen inte är förnuftiga, t.ex. barn och människor med vissa psykiska sjukdomar. Men det räcker inte. Då skulle man kunna säga att man ger människor ett val: antingen så accepterar de den ordning vi inför, eller så får de lämna landet. Om de stannar kvar så ger de sitt implicita samtycke till den rådande konstitutionella ordningen. Detta får bukt med problemet. Men det gör det också möjligt för en religiös majoritet, som vill påtvinga hela samhället sina religiösa åsikter, att säga till minoriteten: antingen sticker ni eller så accepterar ni. Och detta verkar inte legitimt. Man skulle då kunna säga såhär: i de fall där minoriteten bara kräver att få sina egna negativa rättigheter respekterade är det inte legitimt att påtvinga dem en viss regim, men om de kräver att få inskränka andras negativa rättigheter måste de acceptera att detta krav inte kan tillgodoses. Men problemet är ju att libertarianerna, som vill ha kvar sin rätt till egendom, faller inom den första kategorin. Så då kan vi inte berättiga en stat som har rätt att ta folks egendom för att ge den till behövande. Och då hamnar vi i en stat där människor kan svälta ihjäl på gatan eller där barn kanske inte har råd att gå i skolan. Och där vill inte en liberal hamna.

Då skulle man kunna säga som Gerald Gaus gör, nämligen någonting i stil med det följande: vi kan ignorera dem vars invändningar vi kan visa står i strid med mer grundläggande åsikter som de har. Detta kan möjligen hjälpa oss fram till den minimala staten, men jag tvivlar på att det möjliggör en stat som kan ta några välfärdshänsyn. Libertarianismen är ju t.ex. ett ganska väl sammanhållet system, och det är inte alls uppenbart att det vilar på några tydliga interna motsägelser av det slag Gaus förutser. (Som Quine visade kan två eller flera system vara motstridiga men inbördes koherenta, så att libertarianismen inte kan besegras innebär inte heller att den slår liberalismen.) Och om en viss åsikt inte kan vederläggas så måste vi enligt Gaus respektera en "icke-interventionsbaslinje": vi ingriper inte i människors beteende. Och det betyder att libertarianerna inte ska behöva betala för sånt de inte går med på. Nu skulle man ju kunna hävda att detta inte är ett problem, eftersom libertarianerna är så få, så de förlorade skatteintäkterna blir inte så stora. Men det går inte att skilja en verklig libertarian från en som bara säger sig vara det för skattereduktionens skull. Om vi inför en deklaration där libertarianer kan kryssa i en ruta och slippa kanske 80-90% av sin skatt kommer alla att göra det. Det blir ohållbart.

Det stora problemet är att liberalismen bekänner sig till ett ideal om "offentligt berättigande", dvs. att liberalismen ska bygga på skäl som kan förstås även av andra. Gaus tar detta på största allvar och likställer begreppet "berättigande" med hur detta begrepp används inom epistemologin, och bygger hela sin politiska filosofi på en analogi med epistemologin. Detta kanske fungerar (även om det är osäkert), men många andra försök att formulera detta ideal hamnar ofta i ett läge där inget kan berättigas, eller där det finns stora interna svagheter. (Även Stanford Encyclopedia of Philosophy är tämligen pessimistisk när det gäller möjligheterna att uppnå offentligt berättigande av liberala principer. Själv menar jag att man nog inte får vara alltför ambitiös. Det kanske räcker med att utnyttja principer som ligger i det som Rawls kallade "den offentliga bakgrundskulturen": grundläggande begrepp som rättvisa, skälighet, allas rätt att få sina intressen likvärdigt behandlade, osv.

Det är nog svårt att utifrån dessa kriterier ställa upp en enda formulering av legitimitet som löser allting. Jag skulle dock vilja peka på ett kriterium som jag tror är av avgörande betydelse: att ens åsikter får den vikt som motsvaras av ens andel av väljarkåren. Liberalismen hamnar lätt i en situation där några få människor, nämligen libertarianerna, blir vetoaktörer och kan förhindra aspekter hos statsskicket som många anser vara helt grundläggande. Detta är inte en bra grund för ett pluralistiskt samhälle. Det enda sättet att hantera pluralismen på ett långsiktigt hållbart sätt är att alla får lika inflytande. Det åstadkommer man dock inte genom att ge alla ett veto. Snarare ska man se det som att resultatet av politiskt beslutsfattande måste vara en förhandlingslösning mellan alla parter. Libertarianernas åsikter ges den vikt de är värda - inte särskilt stor, eftersom det inte finns så många av dem. Men de ignoreras inte helt, och blir de fler får de också större inflytande. Och så vidare.

Ett problem är ju hur man rent institutionellt ska åstadkomma detta. Mer direkt deltagande kan vara ett sätt. Kanske kan man experimentera med kvalificerad majoritet för alla beslut, men det ger ju minoriteter överdrivet stort inflytande. Själv tror jag att ett svar kan ligga i att flytta mycket av makten nedåt, t.ex. till kommuner och regioner, men bara om vi får en kommunal politisk process som inte bara är en kopia på mindre skala av det nationella parlamentariska spelet. Mer deltagande, mer deliberation, mer direkt medborgarinput, t.ex. Man kan ju i och för sig fundera på mer exotiska inslag, som en budgetkalkylator som räknar ihop ett genomsnitt av allas budgetförslag, men svårigheten där (förutom att det låter som en helt vansinnig idé) ligger i att förhindra att taktisk röstning helt urholkar systemet.

Men det största problemet ligger i skyddet för medborgerliga rättigheter. Det finns två sätt att argumentera för att grundläggande medborgerliga rättigheter inte legitimt kan kränkas. Det första är att säga att problemet inte existerar: i ett samhälle som kännetecknas av disintegrerad pluralism finns det inga tillräckligt stora doktriner som är intresserade av att förtrycka andra. Detta kanske är sant, men i så fall: varför skulle vi inte kunna gå tillbaka till implicit samtycke? Problemet var ju att den teorin inte fungerade när vi tillämpade den på samhällen där det fanns en aggressiv majoritetsreligion, så vi kan ju inte nu slingra oss och säga att det fallet inte gäller här. Hela grejen med disintegrerad pluralism är ju också att religiös pluralism inte är en förutsättning för politisk pluralism, och att vi därmed inte ska anta att liberala samhällen är religiöst pluralistiska. Snarare tror jag (och detta är extremt vagt, tyvärr) att det från ett skälighetsperspektiv finns en skillnad mellan libertarianerna och den förtryckta religiösa minoriteten. Problemet med libertarianerna var ju att vi inte kunde tillmötesgå deras krav på att slippa betala krav, därför att då skulle snart inga alls betala. Men den religiösa majoriteten kan mycket väl tillmötesgå minoritetens krav på att slippa bli förtryckt: det förändrar ju inte läget för majoriteten. Fast... jag vet inte om detta är så himla övertygande. Snarare kanske man måste säga såhär: majoritetens krav är inte berättigade, eftersom de inte bygger på idéer som finns tillgängliga i den offentliga bakgrundskulturen. Svårigheten ligger i att definiera denna kultur på ett sådant sätt att vi inte hamnar där Rawls hamnade, nämligen att det egentligen bara är genomliberala åsikter som får framföras från början.

Men det är klart, inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter kan motiveras även med begrepp som finns tillgängliga i den offentliga bakgrundskulturen, såsom "anständighet", "allmän ordning", "terrorismbekämpning" osv (vilket ju framgår av FRA-lagen, t.ex.). Detta pekar på vikten av att ett modernt samhälle har ett starkt konstitutionellt skydd för mänskliga rättigheter, trots att det i våra samhällen inte finns några stora majoritetsdoktriner som vill förtrycka oss. Det är svårt att rent konceptuellt definiera vad som utgör ett rättvist utfall i en förhandlingssituation där vissa vill inskränka andras rättigheter. Förmodligen kommer vissa inskränkningar att vara motiverade, men kanske inte så många att det blir stötande mot vår känsla för vad som utgör legitimitet eller inte.

Fullständig legitimitet är väldigt svårt att uppnå, förmodligen omöjligt. Detta är inget negativt, snarare tvärtom: det ger uttryck för vår känsla att det inte finns något statiskt idealtillstånd där allting är perfekt och där politiken lika gärna kan lägga ned efter väl förrättat värv. Men jag tror dock att de flesta demokratiska stater är tillräckligt legitima för att de ska kunna kräva sina medborgares lojalitet, även om vad som krävs för att detta ska uppnås är en fråga som jag inte har kunnat gå in på.

Gäller det även för Uppsala studentkår? Svaret är nog nej. Den skäligaste lösningen är fortfarande att de som inte håller med kårens linje måste få ges möjlighet att bilda en egen kår. De eventuella nackdelar som den kvarvarande majoriteten drabbas av står inte i proportion till den liberala minoritetens situation: att överhuvudtaget aldrig få göra sin röst hörd. Situationen skulle kanske förändras om det fanns en annan politisk kultur i kåren, och man var mer lyhörd inför att det finns olika åsikter och att kåren måste verka i alla studenters intresse, så att alla studenter tjänar på sitt kårmedlemskap. Men vi tjänade inte på att vår kåravgift gick till att kåren skulle propagera för ett betygssystem som vi inte ville ha (för att ta ett exempel), och därmed var inte kåren legitim. Jag tror att den frustration som vi i Halvera.nu kände under vår tid i kårpolitiken var berättigad, och även om väldigt mycket jobb återstår tror jag att det är först nu som jag börjar förstå varför så också var fallet. Min masteruppsats ska ses som ett första utkast som förtjänar kraftig förbättring, men kanske innehåller den en kärna som är värd att ta tillvara på.