Det är alltid mer komplicerat

För ett par dagar sedan förstod jag äntligen Kent. Som väldigt många andra har jag naturligtvis lyssnat på det mesta de har producerat genom åren, men det var först när jag läste Andres Lokkos recension av den senaste samlingsboxen som jag såg hur bitarna föll på plats. Det ska nog till en kritiker som Lokko för att se hur texter som på ytan verkar vara helt obegripliga, eller åtminstone i grund och botten verkar handla om helt typiska popämnen egentligen utgör väldigt djupsinta försök att orientera sig i det postsocialdemokratiska Sverige, Sverige efter Olof Palme och finanskrisen:

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra

Men Kent är egentligen inget politiskt band. De ägnar sig åt att analysera och beskriva samhället mer än att kritisera det. Skillnaden blir tydlig när man jämför med BBC:s nya dramaserie, med Kenneth Branagh som Wallander. För att ge brittiska tittare en blixtintroduktion till det samhällskritiska budskapet hos Mankell låter man TV:s debattprogram stå på som bakgrundsljud där en politiker summerar samhällsutvecklingen ungefär i stil med att "vår statsminister blev mördad, ekonomin kollapsade, och nu har vi blivit ett helt vanligt land". Och i det vanliga landet Sverige sker saker som inte skulle kunnat ske i Sverige, det socialdemokratiska landet, vilket förser Wallander med saker att göra.

Jag tror att poängen med detta inlägg framträder i själva skrivandeprocessen: så fort jag försöker skriva något om den socialdemokratiska drömmen och hur vi ska förhålla oss till den så tvekar jag, därför att jag inte vet vad som är rätt svar. Det är alltid nånting annat, några andras, nånting som vi som 80-talister har att förhålla oss till men aldrig var delaktiga i, nånting som kanske till och med bara var en myt: kanske fanns det aldrig någon stor socialdemokratisk "berättelse" vars fall Mankell och Kent analyserar utifrån sina skilda ståndpunkter? Hur ska vi kunna veta? Vi började skolan 1992, året då ekonomin föll. Mina politiska minnen börjar bokstavligen med Berlinmurens fall, 500 procents ränta och hur vi möttes i skolan med medlidande kommentarer som "Det brukade vara mycket bättre, men nu när ni börjar skolan så har vi inga pengar."

Ja, hur ska man egentligen förhålla sig till ett sådant budskap? Hur ska man egentligen kunna förhålla sig till hur saker och ting brukade vara, när de ligger i det förflutna? Sjöwall-Wahlöös och Mankells samhällskritik riktar sig mot den socialdemokratiska berättelse som de var med om att skriva men som visade sig ohållbar, medan t.ex. Kent och Arne Dahl ställer sig frågan: jaha, så vad ska vi göra nu då? Det är intressant att jämföra Mankell med Arne Dahl, för även fast det finns många likheter (båda är samhällskritiska författare från vänster som tar in internationella dimensioner i sina författarskap) känns det ändå som att just berättelsen om den folkhemsdröm som försvann inte är lika närvarande hos Dahl. Jag vill gärna tro att det är en generationsfråga, men jag vet inte. Och vad ska man då göra av den samhällskritik som vår generation kommer att skriva, vi som bara känner den socialdemokratiska drömmen som något som föregick oss? Tja, förhoppningsvis kommer vi att kräva rätten att själva formulera våra egna visioner om vad vi vill att vårt samhälle ska vara, precis som 68-generationen en gång gjorde.


Allting är alltid mer komplicerat. I England märker jag hur folk som skriver om Sverige, t.ex. Polly Toynbee, hänger kvar vid den gamla socialdemokratiska bilden av Sverige som om ingenting hade hänt, eller så är det av ondo om någonting händer. Det är först när de konservativa har börjat driva införandet av friskolor som deras huvudförslag inom skolpolitiken som folk har börjat få upp ögonen för att Sverige från 90-talet och framåt faktiskt också har kännetecknats av en hel del valfrihetsreformer. Och den svenska modellen bygger inte bara på mycket välfärd, utan också på insikten att systemen måste utformas så att de är hållbara för en liten, öppen, exportberoende ekonomi. Till skillnad från Storbritannien har staten aldrig varit en stor företagsägare i Sverige. Det finns nämligen ingen anledning att anta att staten skulle vara en särskilt bra företagsägare, och om inte företagen är väl skötta klarar de inte den internationella konkurrensen, och det gynnar knappast de anställda.

Jag tänker på att allting alltid är mer komplicerat när jag läser Ola Larsmos artikel om svenska värderingar, i samband med moderaternas förslag om ett svenskkontrakt, där en av aspekterna är att man vill föra vidare svenska värderingar "om jämställdhet och så vidare", för att citera Per Schlingmann. Larsmo förhåller sig vist nog ganska skeptisk till talet om svenska värderingar, men påstår dock att för honom utgör jämlikhet kanske kärnan i de svenska värderingarna.

Jag ska inte vara alltför polemisk. Jämlikhet är förmodligen ett ganska bra förslag, i den meningen att det förmodligen fångar en hel del av de värderingar folk faktiskt har. Ett annat förslag skulle kunna från World Values Survey och den så kallade Inglehart-Welzelkartan, där Sverige är det land som allra tydligast kombinerar sekulära värderingar med "self expression", alltså att förverkliga sig själv hellre än att bara fokusera på överlevnad. Svenskarna fokuserar mer på självförverkligande än något annat folk i världen gör. Och detta för mig vidare, till Berggren & Trägårdhs provokativt betitlade bok "Är svensken människa?", där de, från vad jag förstår, hävdar att poängen med den svenska modellen egentligen är att en stark stat gör människor oberoende av varandra och därmed fria att leva sina liv som de vill.

Och då har vi kanske rört oss ett stycke bort ifrån jämlikhet som det enda värdet. Då har vi hittat fram till en svensk modell som egentligen inte är socialistisk utan i grunden liberal, som inte bejakar det solidariska, homogena klassintresset utan istället skillnaderna och mångfalden. Med anknytning till mitt senaste inlägg vill jag säga att jag tror att vi måste ha ett frihetsbegrepp, inte bara ett jämlikhetsbegrepp, om vi ska förstå detta. Jag tror att det ligger en hel del i tanken på den svenska modellen som i grunden både solidarisk och frihetsbejakande, men det är just denna dubbelhet som kommer bort i bruset, som ofta ignoreras av folk som betraktar Sverige utifrån, oavsett om det är "Wallander"-producenterna eller Polly Toynbee.

Och därför måste det finnas en samhällskritik som är lika dubbel. Där det finns ofrihet, där det finns förmynderi, där måste det också finnas samhällskritik. Det gör det inte idag. Men vi får se, kanske kommer det att ändras med tiden. Niklas Ekdal har försökt göra upp med vänsterdominansen inom deckarbranschen. Vi får se om andra följer efter.