Kan man överhuvudtaget vara liberal?

Jag borde inte skriva om detta. Jag borde fortsätta tröska igenom mitt senaste försök till utkast till avhandlingsavsnitt inför handledningsmötet på torsdag. Men när Roland PM i stort sett försöker hävda att man antingen måste vara konservativ eller socialist på Svenskans ledarblogg idag måste jag aktningsfullt be om att få gå i svaromål.

Vi kan göra en uppdelning av människors politiska åskådningar enligt två dimensioner: ekonomi och värden. Man kan då få ett fyrfältsdiagram av samma snitt som t.ex. Political Compass, där vänster betyder vänster (i ekonomiskt hänseende), höger betyder höger, upp betyder en auktoritär moralsyn och ner betyder en frihetlig. Det RPM vill hävda är att om man är vänster måste man också befinna sig långt ner, och om man är höger måste man befinna sig långt upp. Om man kollar på de diagram som Political Compass-teamet har skapat över den politiska situationen i några olika länder ser man också mycket riktigt att det är så de centrala politiska skiljelinjerna verkar gå.

RPM vill särskilja två stycken psyken: "Slutsatserna är givna. Antingen är man höger eller vänster, mischmaschet är en myt. Antingen är syftet med ditt liv att först dra ditt strå till stacken eller att först förverkliga dig själv. Det första är högerpsyket, det andra är vänsterpsyket." Detta kan nog också på ett sätt vara korrekt. Som jag tidigare har pekat på så kan vi t.ex. titta på Inglehart-Welzelkartan där man å ena sidan kan skilja på traditionella och sekulära-rationalistiska värderingar, och å andra sidan på överlevnad kontra självförverkligande, något som verkar ha vissa likheter med RPM:s skillnad mellan "att dra sitt strå till stacken" och att "förverkliga sig själv". Vi ser där också en lös korrelation mellan sekulära-rationalistiska värderingar och självförverkligande, med den postkommunistiska världen som det stora undantaget, där sekularism och överlevnadsinstinkt, båda påtvingade av de kommunistiska regimerna, går ihop.

Jag ville från början egentligen bara avfärda RPM:s artikel som konservativt svammel, men jag tror att han har kommit fram till nånting som är ganska intressant, i alla fall om vi fokuserar på skillnaden mellan mentaliteterna och ignorerar hur RPM menar att denna rent sakpolitiskt manifesterar sig. Jag har tidigare skrivit om skillnaderna mellan amerikansk och svensk liberalism, och en av skillnaderna där är att den amerikanska liberalismen i väldigt hög utsträckning förkroppsligar en vänstermentalitet. Den svenska liberalismen, å andra sidan, tenderar ju att betrakta sig själv som en högerrörelse i ekonomiskt hänseende och en frihetsrörelse i värderingshänseende. (RPM verkar också hävda att svenska liberaler därmed måste tycka att de rika ländernas välfärd orsakar de fattiga ländernas misär. Men det är en ekonomisk tes, byggd på marxistisk utsugningsteori, som den svenska liberalismen i sin egenskap av en kapitalistisk rörelse förkastar, och har inget med värdefrågor att göra.)

Jag tror dock att talet om självförverkligande är väldigt centralt. En av anledningarna till att Sverige är det land i världen vars folk lägger störst betoning på självförverkligande är nog att det finns en bred koalition av socialdemokrater och liberaler som förenas kring detta värde. Det är nog helt rätt att påstå att självförverkligande är ett viktigt liberalt värde. Frågan är bara hur man omsätter det till praktisk politik. Och det är där som risken med den stora staten finns: en stor stat och omfattande regler för vad människor får och inte får göra omintetgör detta självförverkligande. Helst borde vi därmed försöka minska ner på staten, för att ge människor mer kontroll över sina pengar och större förmåga att fatta sina egna val. Men om inte det går borde vi försöka eliminera de inslag i den allmänna välfärdsstaten som försvårar för människor att välja själva, som t.ex. när en viss del av din lön varje månad går till arbetsgivaravgifter, utan möjlighet för dig att lägga den på annat och sålunda ta den långsiktiga kontrollen över ditt liv.

Det kan vara vanskligt att stirra sig blind på USA, för där ser den politiska verkligheten annorlunda ut än i andra länder. Det kan också vara vanskligt att stirra sig blind på landdiagrammen i Political Compass, för de skildrar bara enskilda politiska partier. Men mycket av variationen sker inom partierna, och t.ex. mellan generationer. Större delen av den unga svenska borgerligheten skulle förmodligen beskriva sig själv som höger om mitten i ekonomiska frågor och mer frihetlig än traditionell i värdefrågor. Men det får man inte syn på om man bara tittar på partiernas officiella ståndpunkter. Man ska därvidlag, särskilt om man betraktar t.ex. socialdemokraterna, inte heller glömma bort den andra sidan av myntet, nämligen den vänsterkommunitarism som kräver en stark stat för att upprätthålla samhällelig gemenskap och sammanhållning: det "folkhem" som Per Albin lånade av den konservative tänkaren Kjellén. Och där kan det också vara värt att komma ihåg att medan RPM hävdar att grupper som ofta förespråkar låga skatter tenderar att vara religiösa, något som säkert kan vara sant i USA, så är det i alla fall min starka uppfattning att i Sverige går kristendom och socialism hand i hand: jag tror nog man hittar proportionellt sett fler ateister bland den liberala, självförverkligande högern än bland den socialistiska, moralkonservativa vänstern.

Allting är alltid mer komplicerat, och detaljerna riskerar att gå förlorade i generella resonemang. Jag tvivlar inte på att de som står för en frihetlig höger befinner sig i minoritet, generellt sett. Men det gör inte deras åsikter till osammanhängande per se.