Ska vi folkomrösta om kärnkraften?

PJ raljerar över Olof Ruins påstående att svensk konstitutionell praxis kräver att vi ska hålla en ny folkomröstning om kärnkraften nu när alliansen har kommit överens om att bygga nya reaktorer. För mig, som tidigare har uttalat mig väldigt positivt om ökat deltagande i politiken, blir frågan lite knepigare. Men man kan dela upp argumenten för en folkomröstning i tre lösa grupper:

1. Vi ska folkomrösta eftersom det är i enlighet med konstitutionell praxis.
2. Vi ska göra det därför att demokratin kräver att vi inte åsidosätter folkets röst (oavsett vad praxis säger).
3. Vi ska göra det därför att det generellt sett är bra med ökat deltagande.

Som PJ hävdar så kan nog (1) ignoreras. Svensk konstitutionell praxis och konstitutionella konventioner är helt enkelt för dåligt utvecklade. Vi ignorerade folkomröstningsresultatet i högertrafikfrågan, och det är tveksamt om vi följde folkviljan i ATP-frågan. Vår konstitutionella praxis utvecklas ständigt och kan ändras över tid om så behövs.

De flesta argumenten för folkomröstning härrör sig nog från ett slags allmänt hållen åsikt att beslut som har fattats av folket endast kan rivas upp av folket. Och generellt sett håller jag med om detta. Det vore väldigt märkligt om vi beslutade att gå ur EU utan en ny folkomröstning, till exempel. Men problemet med kärnkraftsfrågan är att ingen någonsin har tagit ställning till det förslag som nu ligger på bordet, nämligen att bibehålla kärnkraften under överskådlig tid. Man kan istället se folkomröstningen 1980 som en omröstning om det bästa sättet att bedriva avveckling på. Det blir därmed svårt att säga vilken vilja folket överhuvudtaget uttryckte 1980, om man var för bibehållen kärnkraft eller om man inte var det. Det finns vissa situationer där alternativen är så pass tydliga att det går att ställa folket inför en ja-eller-nejsituation. Antingen går vi med i EU vid en given tidpunkt eller så går vi inte med under överskådlig tid. Det folket röstar för måste rimligen tolkas som folkets vilja som inte kan motsägas utan en ny folkomröstning. Men det enda man egentligen kan säga om 1980 års folkomröstning är att folket inte var för linje 1. Fast det är klart... hade linje 1 ställts mot bibehållen kärnkraft under överskådlig tid hade en seger för linje 1 kunnat tolkas som att det var just den linjen folket var för, och att man därmed inte kunde avveckla enligt linje 2 eller linje 3.

Som man frågar får man svar, och om inte folket styr agendan så kommer inte ett folkomröstningsresultat i en komplicerad fråga som kärnkraften nödvändigtvis att vara en god indikator på folkviljan. Det betyder inte att man inte ska folkomrösta, men man måste i så fall betrakta folkomröstningen som just rådgivande, och ta resultatet för vad det är. I kärnkraftsomröstningens fall tolkades resultatet av riksdagen som att folket sagt ja till avveckling 2010. Det är väldigt oklart hur många av linje 2-väljarna 1980 som ansåg sig säga just detta med sin röst. Jag tror också att det kan vara värt att påminna om att 1980 utgjorde ett slags nadir för den direktdemokratiska idén. På 50-talet hade man varit ganska positivt inställd till folkomröstningar, därav de två folkomröstningar som hölls under den perioden. Men i takt med den centralistiska statssocialismens frammarsch i Sverige minskade tilltron till folkomröstningar. Att man dock röstade om kärnkraften torde väl endast kunna förklaras med att det var en så pass besvärlig fråga både för socialdemokraterna och för regeringen Fälldin. Det är en annan anledning till att man ska vara lite försiktig med folkomröstningsresultat: i Sverige, olikt många andra länder där omröstningar kan tillkomma på medborgarinitiativ, utgör inte folkomröstning ett exempel på att folket tar tillbaka den makt som man delegerat till lagstiftarna, utan på att politikerna lånar ut den makt till folket som nominellt tillhör folket, och på politikernas villkor.

Skulle det vara fel att ha en ny folkomröstning? Nej, det tycker jag inte. Men problemet i svensk politik är att vi har folkomröstningar då och då utan att det finns någon klar konsensus kring, regler för, eller knappt ens debatt runt vilken roll folkomröstningar ska spela i vår demokrati och hur de ska gå till. Det finns en utbredd skepsis mot folkomröstningar inom den svenska liberalismen, och det är folkomröstningar som den om kärnkraften som ger hela institutet ett dåligt rykte, och med rätta.

Vi kan ställa två frågor: (a) När ska man ha en ny folkomröstning i ett ämne som det redan har folkomröstats om? (b) När och hur bör man ha folkomröstningar i framtiden? (Tanken är att om man har vettiga regler för folkomröstningar så följer automatiskt att deras resultat endast kan åsidosättas av en ny folkomröstning eller genom att frågan helt upphör, t.ex. om vi säger ja till att behålla kungahuset genom folkomröstning och det sedan utslocknar på naturlig väg.)

Som svar på (a) säger jag: det är rimligt att kräva folkomröstning om vi ska gå ur EU eller införa euron, eftersom det fanns två tydliga alternativ som mer eller mindre uttömde den logiska rymden. Däremot är det inte nödvändigt med en ny folkomröstning om kärnkraften, låt vara att det inte heller är något större fel med det förslaget.

Vad gäller (b) måste man skilja på ett läge där vi går över till mycket mer deltagande och ett läge där vi bevarar huvuddragen i dagens representativa system. Det är endast i det förra läget som vi kan börja argumentera för en folkomröstning enligt (3) ovan, dvs. att om många olika beslut ska fattas enligt direkt deltagande borde vi rimligen folkomrösta el. dyl. om kärnkraften. Nu finns det givetvis de liberaler som menar att vi aldrig borde ha några folkomröstningar. Det håller jag inte alls med om. Vi kan skilja på frågor där man bör ha folkomröstningar och frågor där man kan men inte måste ha dem. Till de förra hör samtliga konstitutionella frågor där det råder oenighet och även viktiga konstitutionella frågor där det inte råder någon större oenighet, men där det dock finns en viktig poäng i att man kan gå tillbaka och härleda legitimiteten hos vår författning till folkets samtycke. (Det gör att jag tycker att man borde ha antagit 1974 års regeringsform genom en folkomröstning. Det är inte för sent att skriva en ny och bättre författning och anta den på det sättet.) Det är svårare att dra en tydlig gräns för vilka frågor som bör falla inom den senare gruppen. Man kan argumentera för att endast de beslut som ändrar politikens ramar bör ha folkets stöd, och att vi sedan bör lämna det åt politikerna att bedriva politik inom dessa ramar. En grundläggande förutsättning för att det ska vara en acceptabel strategi är att detta ändå medför ett tillräckligt mått av demokratisk förankring. Och det kan finnas en poäng i att ha en politisk process där man tydliggör alternativen och skapar tydliga alternativ där man måste kompromissa med vissa saker för att få andra, vilket skulle vara ett argument för representativ demokrati. Låt oss gå med på det för argumentationens skull, även om jag tror att detta kan göras inom ramar som tillåter betydligt mer deltagande än dem vi har idag. Men problemet är att samtidigt som de representanter väljarna väljer ska stå för det dagliga styret av landet på kort sikt, ska de också ta ställning till de långsiktiga frågor som råkar vara aktuella för stunden, som t.ex. kärnkraften, euron, socialförsäkringssystemen osv. Det är frågor där man måste välja ett system som ska vara på plats under en längre tid, i alla fall sett till huvuddragen, och därför är det väldigt viktigt med demokratisk förankring, men det kan vara omöjligt att säga t.ex. "jag vill ha de rödgrönas kortsiktiga ekonomiska politik, men jag stödjer alliansen i synen på kärnkraftsfrågan".

Och om det då går att särskilja dessa frågor i någon rimlig grad så verkar det som om det vore betydligt lämpligare att avgöra dessa långsiktiga frågor direkt än att låtsas som att politikerna har fått ett demokratiskt mandat att avgöra dem, vilket kanske inte alls är fallet. Om besluten går majoritetsviljan emot riskerar man att få stora legitimitetsproblem, om inte nu så åtminstone på sikt. Men för att man undvika såna problem så krävs det också att man antingen har väldigt tydliga alternativ eller låter alternativen växa fram underifrån och hittar nåt slags lösning för att skilja dem åt, t.ex. genom Alternative Vote (dvs. att väljarna rangordnar de olika alternativen, och att om ingetdera får egen majoritet så tar man bort den linje som fått färst* röster och fördelar dess väljares andrahandsröster till de andra alternativen, och så håller man på tills nåt alternativ fått en majoritet).

Det är värt att komma ihåg att det jag har argumenterat för endast är att det bör vara tillåtet att hålla folkomröstningar i dessa frågor. Det är inget måste, olikt grundläggande konstitutionella frågor. Kärnkraften torde vara en sån fråga där man skulle kunna ha en folkomröstning, men det är inget måste. Ska man undvika en folkomröstning i liknande frågor bör man dock vara väldigt säker på att man har folklig legitimitet för sitt beslut. Det tror jag också att alliansen har. Snarare är det de rödgröna som borde fundera på att gå till folket om de vill sätta sina avvecklingsplaner i verket. Ett beslut att behålla kan alltid omprövas. Ett beslut att avveckla kan det inte.

*Ett godkänt ord enligt svensk språkvård.