En gång för många år sen, när jag ännu var ung i LUF, hamnade jag i en diskussion med en annan LUF:are som hävdade att om man kunde införa det perfekta samhället, med en liten stat, valfrihet inom välfärden, en välfungerande skola, och så vidare, och så vidare, så skulle man ju kunna avskaffa demokratin. Varför hålla på och rösta när det inte finns så mycket som behöver förbättras? Det som ligger närmast till hands är ju att hävda att det alltid finns saker som behöver förbättras. Liberalismen har inga utopier. Men just det örat ville Tobias Holdstock inte lyssna på den dagen. Och det är inte säkert att han behöver göra det heller. Som jag skrev i ett av mina första inlägg så kan nattväktarstaten för vissa nyliberaler och libertarianer utgöra ett slags utopi. Nattväktarstaten reglerar inte hela samhället, snarare tvärtom. Därför behöver dess permanenta existens inte utgöra ett hot mot idén om att det perfekta samhället inte finns, att samhället alltid utvecklas.
Självklart kan de lösningar som nattväktarstaten erbjuder alltid ifrågasättas. Polisen och militären kanske inte gör sitt jobb som de ska, och domstolarna kanske dömer efter fel lagar. Och för vissa kommer dessa frågor att vara så brännande eller så intressanta att dessa personer ändå kommer att vilja investera sin tid i att verka politiskt för en viss riktning, om de har möjlighet därtill. Men för de flesta andra kanske det inte finns så mycket som behöver förändras att det är värt att bry sig. Det är förvisso sant att det är extremt svårt att förklara det politiska engagemang som faktiskt sker genom en rational choice-modell där folk engagerar sig för att de tror att de kommer att få ut politiska resultat ur sitt engagemang. I ett land med miljoner medborgare kan ingen påverka särskilt mycket alls bara genom att gå och rösta, men folk går likväl och röstar, och lägger ner mycket politiskt engagemang i övrigt. Men därav kan man inte dra slutsatsen att folk skulle fortsätta bry sig lika mycket om politiken även fast väldigt få frågor stod på spel. Vi kan bara titta på kårval och kyrkoval i Sverige, på val till de maktlösa kommunerna i Storbritannien (cirka 30 procents deltagande) eller till Europaparlamentet för att se att när människor inte uppfattar att särskilt mycket står på spel så röstar de inte. (När jag läste statskunskap i Uppsala tog en av mina läroböcker upp en anekdot om ett lokalval i Polen strax efter frigörelsen från kommunismen. I hela valdistriktet röstade bara en person, nämligen en av de två kandidaterna - och han röstade på den andre kandidaten!)
Nåväl. Om Singapore nu faktiskt fungerar så väl som man får intrycket av att det verkar göra, varför är det då ett problem att landet är, om inte en diktatur, så i alla fall en regim där möjligheterna för oppositionen att verka och tävla om röster i val på lika villkor är extremt begränsade? Man kan alltid dra det instrumentalistiska argumentet att en effektiv opposition är nödvändigt för att landet ska styras väl. Men om landet nu faktiskt styrs väldigt väl, vad är då nyttan med en opposition? Och vad är nyttan med att ge oppositionen möjlighet att tävla på lika villkor om folk i gemen ändå accepterar de styrande eftersom de gör ett bra jobb? Kan man inte se det kontrakt som legitimerar de styrandes makt att styra i andra termer än rent valmässiga? Kan det inte finnas möjlighet för en lyssnande regering att ändå kunna sätta örat mot marken och fånga upp stämningarna hos gräsrötterna och ute i landet och lova bot och bättring ändå? Är det inte så de svenska Socialdemokraterna har klarat sig utan öppna ledarstrider under hela sin partihistoria?
Den poäng jag vill pröva i detta inlägg är att den instrumentalistiska synen på demokrati, som är väldigt vanlig hos många ny- och marknadsliberala tänkare (i den mån de överhuvudtaget intresserar sig för demokrati och inte bara för mera marknad), får djupare konsekvenser än man kanske först anar. Om man tittar på de traditionella liberala mänskliga rättigheterna kan man göra en vanlig uppdelning i politiska, medborgerliga och sociala. Denna uppdelning kan få lite olika utseende beroende på hur man ser det. De medborgerliga rättigheterna brukar väl ibland karakteriseras som de rättigheter som tillkommer medborgarna gentemot suveränen, och som utgör begränsningar av suveränens makt över medborgarna. Att inte ställas inför rätta för gärningar som inte var straffbelagda när de begicks är ett sånt exempel. De politiska rättigheterna kan på så sätt också karakteriseras som de rättigheter som medborgarna har att själva utöva politisk makt - att ta del i den suveränitet som i en demokratisk stat tillkommer folket som sådant. Rösträtten är en sådan rättighet. Men hur ska man karakterisera yttrandefriheten? Å ena sidan är det ju en negativ rättighet: den ger ingen rätt att hävda att man ska förses med medel för att yttra sig (såsom att staten ska ge en en tryckpress) utan endast att staten inte får ingripa i ens försök att yttra sig, och den ser då ut att vara en medborgerlig rättighet. Men å andra sidan kan det ju hävdas att det är en politisk rättighet i det att yttrandefriheten får sitt tydligaste berättigande genom den roll den spelar för demokratin.
Framför allt kan det hävdas att den politiska yttrandefriheten är en politisk rättighet. Om medborgarnas politiska engagemang i en nästan perfekt stat inte är särskilt viktigt, varför ska då rätten till sådant engagemang vara särskilt viktig? Och om rätten att påverka staten genom att rösta eller att organisera sig inte är så himla viktig, varför ska då rätten att påverka staten genom att ge uttryck för sina åsikter vara så himla viktig? Rätt åsikter får man ju fortfarande uttrycka. Och åsikter som inte är rätt, tja, de ger ju inte samhället några större fördelar av att uttryckas.
Det jag vill hävda här är givetvis inte att folk som Friedman, Hayek, Nozick (i synnerhet inte Nozick, se nedan) osv. inte vill ha yttrandefrihet, utan bara att om man accepterar deras idéer så står man med en brist på argument. För om frihet huvudsakligen är friheten att handla med andra utan oundgängliga besök av skattmasen så kommer frågor om yttrandefrihet på sikt att förlora sin kraft. De kan vara väldigt viktiga i stater som är väldigt långt från det marknadsliberala idealet. Men ju bättre staten blir, desto mer förlorar de sin relevans.
Jag kan se ett par vägar ut ur detta problem. Den enklaste, men också stängda, vägen är att peka på lord Actons maxim om att "makt korrumperar, och fullständig makt korrumperar fullständigt". Den här vägen är stängd därför att vi antar att staten fungerar väl, trots att den redan saknar en välfungerande opposition. Den andra vägen är naturrättslig: man måste, med Nozick, anta att människor i ett naturtillstånd aldrig skulle gå med på att kontraktera bort sin yttrandefrihet till staten. Här kan man nog också till och med få demokratin tillbaka på köpet: hur skulle folk kunna gå med på att kontraktera bort sin bestämmanderätt över de frågor som staten ska besluta över, om de inte fick en jämlik andel i denna bestämmanderätt i gengäld? Men denna väg är också stängd för slentrianmässiga antirealister som Friedman och Hayek. (Moralisk antirealism är bra; slentrianmässig antirealism som inte intresserar sig för problemen är mindre bra.)
Den tredje vägen är John Stuart Mills och John Miltons, där man blott kan citera den senares Areopagitica:
Though all the winds of doctrine were let loose to play upon the earth, so Truth
be in the field, we do injuriously by licensing and prohibiting to misdoubt her
strength. Let her and Falsehood grapple; who ever knew Truth put to the worse,
in a free and open encounter.
Idén är att det trots allt finns en väldigt stor nytta med att tillåta avvikande åsikter, trots att de, om de skulle genomföras, skulle leda samhället fel. Folk blir till exempel bättre upplysta om de rättare åsikternas innehåll och varför de är rätt. Men om vi nu fortsätter tala om den politiska sfären har vi ju redan konstaterat att folk i allmänhet kanske inte bryr sig så mycket, och inte behöver eller ens borde bry sig, om det som händer i politiken. Låt rätt och fel och sånt skötas av politiker medan vanliga människor kan fortsätta med att tjäna pengar. Visst kanske man kan ha akademisk frihet och sånt men någon folkbildande verkan har inte den politiska yttrandefriheten (eller ska inte ha) enligt det synsätt vi har följt.
Nej, den egentliga kraften får denna idé först om vi antar Mills bredare perspektiv, nämligen att människor som engagerar sig politiskt växer, och att detta växande är nånting värdefullt. Mill räknas vanligtvis som en av utilitaristerna, men han är en perfektionistisk utilitarist. Och att få uttrycka sina åsikter och försvara dem i det offentliga samtalet är givetvis en av de absolut viktigaste delarna av ett politiskt och medborgerligt engagemang. (Jag vet inte om det är det Mill säger, men det är det jag säger.) Och detta kräver en idé om mänskligt växande, och om värde, som går bortom de ekonomiska utilitaristernas likställande av nytta och preferenstillfredsställelse.
Sen finns det ju den jobbiga vägen också, den som säger att nattväktarstaten, liksom varje samhällsskick, aldrig kommer att kunna undvika djupgående opposition, och att vår respekt för alla människor kräver att vi försöker mildra denna opposition genom att åtminstone ge folk möjlighet att uttrycka sina åsikter och välja representanter som kan påverka samhället i den riktning de vill ha. Men det skulle ju förutsätta att man på goda grunder kan välja att inte hålla med de ekonomiska utilitaristernas argumentation och faktiskt inte vara för en nattväktarstat, och det är väldigt svårt att svälja för vissa.* Men den vägen försvarade jag i det inlägg på vilket detta är en fortsättning, så det ska jag inte göra här.
*Helt parentetiskt är detta också ett av mina stora problem med Ken Binmore, som visserligen inte är nyliberal men dock ekonom: att han inte inser att hans teorier om rationalitet, som ligger till grund för hans rättviseteori, kan och kommer ifrågasättas av andra och att man därför inte kan agera utifrån dessa teorier med lika stor säkerhet som han vill göra. Men till det ska jag återkomma när jag väl läser om Binmore igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar