Har liberalismen några utopier?

Med anledning av dagens (eller snarare gårdagens) understreckare är det värt att ta upp en fråga som jag har funderat på de senaste dagarna. Det tillhör de politiska ungdomsförbundens egenheter att man i början matas med åsikter, ställningstaganden och ideologiska utgångspunkter som man först långt senare lyckas identifiera såsom hemmahörande hos någon sedan länge död ekonom, filosof eller samhällsteoretiker. Keynes hade ett bra citat:

The ideas of economists and political philosophers, both when they are right and when they are wrong, are more powerful than is commonly understood. Indeed the world is ruled by little else. Practical men, who believe themselves to be quite exempt from any intellectual influence, are usually the slaves of some defunct economist. Madmen in authority, who hear voices in the air, are distilling their frenzy from some academic scribbler of a few years back.

Så matas man under sitt första aktiva år i LUF med maximen att "liberalismen verkar främst för de sämst ställda" (vilket är anledningen till att man kan angripa socialdemokraternas politik för de hemlösa för att vara osolidarisk, samtidigt som man vill införa platt skatt), och man lyckas först långt senare, när man kommit till universitetet, identifiera detta påstående som ett distillat av John Rawls' differensprincip.

Nåväl, på samma sätt förhåller det sig med maximen "liberalismen har inga utopier; vi liberaler sätter inte upp något samhällets slutmål, utan låter samhällsutvecklingen bestämmas av människornas fria val". Detta lyckas man fyra år senare, efter stor möda och ibland närmast slumpmässigt, härleda till sir Karl Poppers "Open Society and its Enemies". Men frågan är om detta påstående nödvändigtvis är korrekt.

Låt en utopi vara, löst uttryckt, ett samhälleligt idealtillstånd sådant att inga ändringar kommer att behöva eller böra ske. Som Hans Ingvar Roth påpekar i sin understreckare kan man dock skilja på "större" och "mindre" utopier, där de större utopierna är dem vi vant oss vid, dem vi hittar i Platons "Staten" och (enligt Popper åtminstone) delvis i "Lagarna", Mores "Utopia", Orwells "1984", och så vidare: samtliga dessa är försök att ordna samhället in i minsta detalj, utan att dela upp samhället i en politisk och privat sfär. En mindre utopi innebär då att idealtillståndet gäller endast för en del av samhället, eller en delmängd av människors relationer. Drömmen om världsfreden kan, som Roth påpekar, ses som en mindre utopi.

Det är nog fullt korrekt att hävda att liberalismen frånsvär sig de stora utopierna, på samma sätt som alla de större politiska åsiktsriktningarna gör idag, även om det kan finnas drag av utopism i en del tankeströmningar, till exempel den tidiga ekologismen. Men däremot skulle man kunna göra en distinktion mellan samhälleliga och politiska utopier, där en samhällelig utopi är just det man vanligtvis menar med en utopi (en "stor" utopi), medan en politisk utopi gör en distinktion mellan samhällets politiska och privata sfärer, och endast berör den politiska. Ett samhälle sådant att lagarna och det politiska systemet i det allra närmaste är perfekta och inte behöver förändras är en politisk utopi.

Socialliberaler i Rawls anda har nog inga politiska utopier. Därtill kräver rawlsianernas uppfattning om det rättvisa samhället alltför mycket "micro-management", även om Rawls försöker begränsa sina teoriers tillämpningsområde till samhällets mest grundläggande drag, dess "grundstruktur". Men jag tror att rawlsianerna här står inför ett dilemma: antingen definierar man grundstrukturen på ett ganska extensivt sätt, och tvingas då hålla på och ändra sina välfärdssystem hela tiden för att hänga med i svängarna (som dagens välfärdsstater!), eller så definierar man den snävt, med resultatet att differensprincipen inte tillfredsställs eftersom att en maximinfördelning av de primära nyttigheterna inte uppnås, för att tala rawlsianska. Man har inte nog kraftiga verktyg för att uppnå en sådan fördelning.

Men... jag undrar om inte nozickianerna kan sägas ha något slags utopi, i form av nattväktarstaten, eller någon nära släkting till densamma. Alla politiska åsiktsriktningar, högkonservatismen och teknokratsocialdemokratin möjligen uteslutna, anser rimligen att det mest önskvärda vore om, som Marx skrev, staten helt enkelt kunde bortvittra och kvarlämna ett rättvist samhälle. Det libertarianer verkar mena är att detta är inte realistiskt vad gäller den fullständiga avsaknaden av stat, men att däremot en nattväktarstat skulle kunna fungera. Nu kommer vi ju då till den eviga frågan om libertarianismen ska anses vara en form av (klassisk) (marknads-)liberalism. Jag tror nog dock inte att varken Locke, Smith eller Hayek skulle anslutit till en dylik (begränsad) utopism. Som dagens slentrianmässigt prefixlösa marknadsliberaler (undertecknad givetvis inkluderad) vaggar de nog hellre omkring i en ganska omfattande osäkerhet om den goda statens exakta gränser - någonting som i den bästa av världar approximerar nattväktarstaten, men inte nödvändigtvis på Guds befallning alltid samma sak.

Jag började det här inlägget i syfte att argumentera för att liberalismen faktiskt har utopier, men jag tror att det är svårare att säga än vad många libertarianer gärna skulle vilja. Det är ett ämne som jag säkerligen har skäl att återkomma till, men här går faktiskt en potentiellt ganska viktig skiljelinje som förenar Rawls, Hayek och Friedman men utestänger Nozick. Och Ayn Rand ska vi, precis som vanligt, inte ens tala om eller ta i vår mun.