Författningspatriotism

När man bor utomlands får man ganska ofta skäl att reflektera över vad det är som gör att man har känslor av gemenskap med vissa grupper och inte med andra. Ränderna går inte ur, som man säger, och det är ju inte så att man så fort man flyttar från ett land till ett annat går över till att intressera sig lika mycket och ha samma känslor för det nya landet som man hade för det gamla. Hemlängtan känner nog nästan alla expatrierade, vissa så mycket att det förr eller senare driver dem hem igen, medan andra endast känner det vid vissa tillfällen och i liten omfattning. Men frågan har också en central politisk betydelse. Sedan det moderna nationsbegreppet uppstod under 1800-talet har det varit vanligt att definiera en nation som en "ödesgemenskap", ofta tätt sammanbunden med en viss religion, ett särskiljande språk och en särskiljande politisk gemenskap - nationalstaten. Kommunitaristerna har också påmint oss om värdet av lokala värdegemenskaper som håller ihop lokalsamhällen. Robert Putnams forskning om socialt kapital, summan av våra kontakter med andra människor, dyker ofta upp i såna sammanhang, liksom vikten av att sådant kapital skapar broar till andra människor hellre än att det skapar isolerade subkulturer inom ett samhälle.

Men våra samhällen förändras. Ytterst få samhällen har historiskt varit helt monokulturella - Island och Nordkorea utgör exempel. Vi har aldrig haft ett läge där nation och religion har sammanfallit helt eftersom religioner har korsat nationsgränser och ständigt utgjort en utmaning mot nationens anspråk på att sitta inne med all sanning ett folk behöver, och när människor har fått och kunnat välja religion själva har många vänt den religion som dominerat i deras samhälle ryggen. Och i en tid när fri rörlighet över nationsgränser är en förutsättning för att upprätthålla den dynamiska ekonomi som i sin tur gör välfärdssamhället ekonomiskt möjligt kommer människor från andra länder och andra kulturer alltid att finnas i alla samhällen. Men Västerlandet har också "återupptäckt" de minoriteter som alltid har funnits där. De tydligaste exemplen är de länder som koloniserats från Väst såsom Kanada, USA och Australien. Dels har urbefolkningens rättigheter uppmärksammats, och i Kanadas fall har även den quebecanska minoritetens kamp för självbestämmande varit en återkommande fråga. Men denna "återupptäckt", i många fall framdriven av en växande mobilisering bland undertryckta och icke-erkända grupper, har också gällt den gamla världen. Det historiska förhållandet mellan samerna och den svenska staten är inte så väldigt mycket annorlunda från förhållandet mellan ursprungsbefolkning och stat i den nya världens gamla kolonier. Och walesares, tornedalsfinnars, finlandssvenskars, katalaners och rätoromaners kamp för sitt språk, sin identitet och sin plats i en multinationell stat liknar i mångt och mycket den kamp som quebecaner och maorier för. (Vi noterar att av dessa grupper har tornedalsfinnarna överlägset minst språkliga rättigheter. Old habits die hard, men vi noterar också att den nuvarande regeringen har förbättrat minoritetspolitiken på många sätt.)

Med anledning av detta har Jürgen Habermas argumenterat för nånting som han kallar "författningspatriotism" (Verfassungspatriotismus). Termen är illa vald, i mitt tycke. Habermas argument verkar vara, så gott jag nu kan förstå honom, att det finns en skillnad mellan lagarnas fakticitet och deras legitimitet (Faktizität und Geltung). Å ena sidan så äger lagarna en viss fakticitet: de utgör i moderna rättsstater de normer som staten förväntar sig att medborgarna följer och som den också i huvudsak ser till att medborgarna faktiskt följer. (Såvitt jag förstår hade de kunnat sakna fakticitet dels om staten hade varit misslyckad och dels om "lagar" bara hade varit ett sken för att dölja ett effektivt men dock laglöst maktutövande.) Men å andra sidan säger ju detta ingenting om lagarnas legitimitet. Så hur ska vi förvänta oss att medborgarna uppfattar lagarna som legitima? (Detta är ju ett lite annat problem än hur vi ska förvänta oss att lagarna faktiskt är legitima, men det lämnar vi åt sidan. Läs själva och se om ni förstår mer än jag gjorde.)

Ja, i ett mångkulturellt samhälle kan vi ju inte använda lojaliteten mot en viss nation och dess praktiker som grund. Folk kanske inte tillhör den nationen eller den specifika etniska gruppen. Så därför måste lojaliteten mot lagarna baseras endast på "politiska" argument, genom att folk respekterar och värdesätter demokratins och rättsstatens principer. Dessa kan sen tolkas inom ramen för den specifika nationen eller folkgruppens historia men gäller för alla medborgare likafullt.

Problemet med termen "författningspatriotism" är väl att termen "patriotism" ofta innefattar nånting djupare än detta. Bara att lojalt gå med på och acceptera lagarna behöver inte innebära patriotiska känslor. Expatrierade accepterar varje dag lagar som de aldrig skulle drömma om att införa i sina egna länder, utfärdade av politiska system som de kanske anser strider mot deras djupaste politiska principer (diktaturer som Saudiarabien, Kina eller FAE är bra exempel), i många fall förmodligen därför att de inte anser att det är deras roll att ifrågasätta - de ingår inte i den politiska gemenskapen i landet ifråga utan förväntar sig bara att behandlas i enlighet med de lagar som gäller i landet där de bor. Men de kan kanske ha mycket svårare att acceptera vissa lagar och andra politiska förhållanden i sina egna länder, där de känner att de kan göra vissa berättigade anspråk som inte uppfylls. Det är just känslan att det som händer i ens land angår och berör en på ett djupt plan som gör att man kräver rättvisa och bättring.

Och det jag vill peka på i detta inlägg är att kopplingen mellan stat och nation ändå är mer komplicerad än att ens förhållande till ens nation är känslomässigt medan ens förhållande till ens stat är rent politiskt och förnuftsbaserat. De av oss som skrek halsarna av oss när Zlatan gjorde mål i sista sekunden mot Ungern gjorde inte det därför att Zlatan representerar den svenska nationen. Nationer har inga landslag. Subnationella (i betydelsen "understatliga) politiska enheter som Wales, Färöarna och Nya Kaledonien kan ha det, men inte Québec. Och det är långt ifrån bara etniska svenskar som stödjer det svenska landslaget - snarare tvärtom, tycker jag mig märka. Man kan ju dra en östlig parallell och jämföra med de tusentals finlandssvenskar i t.ex. Österbotten och Åland som lever, tänker och drömmer enbart på svenska, men som likväl går ut och hugger sönder TV:n när Finland förlorar mot Sverige i hockey. Eller ännu bättre, länder som Irak och Belgien, där fotbollen utgör en av få förenande faktorer, och där man definitivt kan tala om att olika nationer sammanlever inom samma stat, tveklöst så i det belgiska fallet.

Men det är ju inte heller staten Sveriges politiska sammansättning som skapar dylika känslor. Det är i och för sig en öppen fråga huruvida ens inställning till t.ex. det svenska landslaget skulle förändras av att samhället i stort förändrades - om Sverige skulle sluta vara en demokrati, skulle det då spela roll? Men oavsett vad så är inte enbart det faktum att Sverige är en demokrati en tillräcklig förutsättning för patriotiska känslor, för det finns många demokratier i världen. Vi kanske till och med anser att vissa av dem har lyckats bättre än oss i vissa avseenden (trots att The Economist har utnämnt Sverige till "det mest demokratiska landet i världen") - jag tänker osökt på Tyskland med dess republikanska författning, evighetsklausuler, författningsdomstol, tvåkammarparlament, positiva parlamentarism, grundlagsfäst rätt till motstånd, osv. utan att för den sakens skull känna större lojalitet mot Tyskland än mot Sverige.

Jag inser att jag inte riktigt vet vart jag är på väg, så jag ska snabbt skissa en lösning. Kommunitaristerna har ofta med rätta anklagats för att göra orealistiska antaganden rörande möjligheten till att det ska finnas lokala eller nationella värdegemenskaper som människor kan identifiera sig med. Även om våra samhällen skulle vara helt etniskt homogena så blir vi mer och mer olika varandra inbördes. Tidigare har det funnits stora skillnader i värderingar och livsstil mellan klasser - skillnader som naturligtvis i varierande grad än finns kvar. Men vi ser också hur såna skillnader uppstår mellan generationer. Hur ska de tusentals förstagångsväljare som röstade på Piratpartiet i somras ens kunna föra en politisk diskussion med sina mor- och farföräldrars generation, där många (givetvis långt ifrån alla) inte ens vet vad Internet eller fildelning är, än mindre varför frågor som berör det är så viktiga? Man kan likt Sverigedemokraterna drömma sig tillbaka till ett tänkt Sverige, ett Sverige som aldrig har varit i närheten av att finnas, där alla var sammansvetsade i en enda samhällskropp med gemensamma värderingar och en gemensam livssyn, men dit kommer vi inte inom ramen för en modern civilisation.

Vissa människor är världsmedborgare och rör sig både mentalt och fysiskt över nationsgränser med nästan samma lätthet som över kommungränser. De flesta av oss är lite trögrörligare än så. Vissa av oss bär med sig en historia och en identitet som likväl placerar delar eller hela deras lojalitet någon annanstans - kanske i ett hemland som inte ens finns, såsom Kurdistan eller Assyrien. Men trots att vi yngre förmodligen har mer gemensamt med unga människor i andra västländer än med pensionärsgenerationen i vårt eget land så känner vi oss antingen inte som en del av något land alls, eller som en del av ett land som vi på något sätt fötts till, på något sätt ärvt. Det finns förvisso de svenskar som mer eller mindre på rent politiska grunder väljer att flytta från sosse-Sverige till USA, bli medborgare där, och identifiera sig helhjärtat med sitt nya land. Men de är extremt få, låt vara att alternativet ibland kan te sig lockande under svåra, kalla år i opposition. (Ett par av mina vänner funderade på att satsa storkovan på en rödgrön seger inför valet 2006. Skulle alliansen vinna skulle det klart uppväga förlusten av pengarna, men skulle de rödgröna vinna skulle de ha en startplåt för att bygga sig ett nytt liv någon annanstans. Men de gjorde det inte.)

Min försiktiga och snabba skiss mynnar ut i detta: kanske är en "nation" ett betydligt lösare begrepp än vad både Habermas och Sverigedemokraterna antar. Kanske är en mångkulturell nation inte en självmotsättning utan snarare en möjlighet om vi vill ha det så. Det ligger nära till hands att referera till Benedict Andersons teori om "imagined communities": en nation är en "tänkt gemenskap", inte en gemenskap vars existens föregår vår vetskap om den. Vi skulle kunna betrakta alla svensktalande, både i Sverige och i Finland, som en enda svensk nation. Men vi gör inte det, vare sig i Sverige eller i Finland, trots att vi inte bara har vårt språk gemensamt utan även en lång gemensam historia, kultur och religion. Däremot betraktar tyskarna folkgrupper som under lång tid varit skilda från den tyska samhällskroppen som nationsmedlemmar - Volksdeutsche - med rätt att återvända till Tyskland, och samma gäller för dem som definieras som judar i den israeliska lagstiftningen, varav vissa grupper verkar ha ytterst lite gemensamt med den judiska folkgruppen i stort.

Och då kanske begreppet "författningspatriotism" förlorar lite av sin intuitiva charm. Att lojalt acceptera lagarna i ett samhälle kan man göra oavsett om man anser sig tillhöra samhällsgemenskapen eller inte. Att erkänna dem som legitima i moralisk mening kanske kräver att man omfattar vissa politiska värderingar. Men att gå längre och faktiskt inte bara vara undersåte utan även medborgare kräver kanske att man identifierar sig på ett djupare plan med det land man bor i - antingen med staten definierad som en nation, eller med staten som den politiska ramen för ens nation. Och när stat och nation sammanflyter, när man inte uppfattar t.ex. den svenska nationen och staten Sverige som två skilda saker, kanske är det då som institutioner som representerar staten, såsom fotbollslag och grundlagar, kan omfattas med den kärlek folk vanligen visar institutioner som representerar ens nation, såsom älskade kulturella verk eller sedvänjor. Att detta inte kräver så mycket homogenitet och enfald som vissa antagit, och att man därför som liberal kanske inte ska betrakta ens ett begrepp som "nationalstat" med automatisk skepsis, givet att det har "tänkts" fram på rätt sätt, är min enkla och försiktiga tes.

PS. Jag inser nu att exemplet med fotbollslag kan ha varit illa valt, i det att jag inte nödvändigtvis vill hävda att det måste finnas nånting som är en "belgisk nation" bara för att det finns ett belgiskt fotbollslag som medborgarna i Belgien hejar på. Vi kan jämföra med lojaliteten mot ett klubblag som i många fall givetvis är grundad på att laget ifråga representerar ens stad eller ibland stadsdel, men ganska ofta inte - det skulle inte förklara de miljoner fans som hejar på en klubb i ett annat land, t.ex. Samtidigt är nog dessa fans, hur många de än är i absoluta antal, ändå relativt sett i klar minoritet. Målet är inte att fastslå några entydiga riktlinjer utan bara att peka på tendenser. Och anekdotiskt verkar tendensen vara t.ex. att företrädare för partier som verkar för ökat flamländskt självstyre uppvisar en betydligt mindre lojalitet gentemot allbelgiska institutioner - så började ju t.ex. Yves Leterme (flamländare, namnet till trots) sjunga på "Marseljäsen" när han ombads sjunga den belgiska nationalsången, och då var ju han till och med premiärminister på federal nivå. En bättre förklaring kan kanske vara att om vi följer en idrottstävling tenderar vi att välja att heja på det lag som närmast representerar det område vi identifierar oss med - så hejar jag slentrianmässigt på Uppland i TV-pucken och Europa i Ryder Cup. Här kommer väl min egen livshistoria fram - eftersom Uppsala saknat ett fotbollslag i den absoluta Sverigeeliten har väl min lojalitet huvudsakligen riktats mot landslaget genom åren, och alltså är det naturligt för mig att tänka på idrottslojalitet i dessa termer. Men jag vill fortfarande hävda att när det gäller institutioner som är genuint och per definition riksomfattande så krävs det någon form av identifiering med den gemenskap som omfattas av dem, närmare bestämt den typ av identifiering som kan kallas "nationell", för att man ska älska och inte bara respektera dem. Gud vad långt det här blev.