Universitetens roll

Återigen ger dagens understreckare mat för tanke. För en som har kämpat aktivt för att Uppsala studentkår inte ska tycka att studenter ska tvångsindoktrineras i hållbar utveckling (se sid 6, rad 10) om de kommer till universitetet för att studera Lie-algebror eller Qumranessenernas eskatologi drar man lite grann öronen åt sig när man får höra talas om att universitetet ska göra studenterna till bättre människor: borde inte den obligatoriska skolan, gymnasiet, familjen och det omgivande närsamhället redan ha gjort studenterna till så pass goda demokratiska medborgare att de utan vidare kan släppas fria att själva ta sin plats i samhället utan ytterligare sedlig fostran? Men nu raljerar jag lite.

Det känns svårt att helt och hållet frånkoppla denna diskussion från den bredare frågan om universitetens förhållande till bildningsidealet i största allmänhet. I bildningsidealet ingår ju tanken att människor, när de får en klassisk bildning, ska växa som människor (ordet "humaniora" betyder ju just "de ting som gör [någonting annat] mänskligare"). Det moderna universitetet i humboldtsk tappning satte ju just bildningen som en central del av sin uppgift - en idé som, som Anders Burman i understreckaren mycket riktigt antyder, har levt kvar kanske mer i USA än i Humboldts eget Tyskland. Och i ett modernt bildningsideal måste rimligen ingå, såsom samhället idag ser ut, förmågan att spela en aktiv och insatt roll i den demokratiska processen - att helt enkelt vara en god demokratisk samhällsmedborgare.

En (pseudoneo-)klassisk liberal som jag själv får en del problem med hela detta. Bildningsidealet är väldigt liberalt, i alla fall i den riktning som Mill förespråkar, där frihet, utbildning och demokrati samspelar för att utveckla även de förment "obildbara" kroppsarbetarna till människor som är värdigare och mer utvecklade än tidigare. Problemet är att detta kostar pengar, vilket det givetvis gjorde även på Mills tid, och måste på något sätt finansieras. Om människor vill bilda sig, fine. Om människor vill betala för det själva, fine. Men om vuxna medborgare vill läsa på universitet som mer förmedlar teoretiska kunskaper eller yrkesfärdigheter än just erasmisk bildning, ska vi inte låta dem göra det? Jo, det tror jag nog är, om inte okontroversiellt, så åtminstone någonting som de allra flesta måste kunna acceptera. Men ska det offentliga möjliggöra allas chans till att skaffa sig en bildning genom avgiftsfria kurser inom "bildande" ämnen, som ju sker idag (med all högre utbildning)? Den fria marknaden skulle styra pengarna annorlunda.

Det är här som jag får stora problem, och det knyter an till funderingar som jag börjar få mer och mer av. En hard core-friedmanian skulle hävda att statens roll är att främja ekonomisk effektivitet, och det är inte effektivt att människor konsumerar mer högre utbildning än vad de skulle välja att göra på en fri marknad. Och hade jag behövt betala 10 000 för att gå den kurs i bysantinsk kultur och historia som jag gick förra året så hade jag definitivt inte gjort det. Nu har skattebetalarna behövt betala för att jag ska lära mig allt om bysantinska cirkusfraktioner, Theodoros Metochites' Aristoteleskommentarer eller spänningen mellan innovation och tradition i den makedoniska renässansens användning av antiken. Meanwhile, in Darfur...

Men vad ska man tro egentligen? Jag tror inte att statens roll endast är att maximera den ekonomiska effektiviteten. Det är alldeles för uppenbart att människor också värderar andra värden än de rent monetära för att det i egentlig mening ska vara effektivt enligt mikroekonomisk teori att vara ekonomiskt effektiv. (Detta förtjänar ett eget blogginlägg, vilket det inte får just nu.) Men är just folkbildning någonting som staten ska syssla med? Jag kan tycka att det är värt att ägna min tid åt att läsa om bysantinsk kultur hellre än att tjäna pengar, därför att jag värderar mina kunskaper högre än mina pengar. Men frågan är ju om andra, vårdbiträdet i Kiruna eller skomakaren i Dals-Långed, har rimliga skäl att värdera att jag lär mig om bysantinsk kultur. Det känns svårare att försvara. Men samtidigt igen: dessa personer tjänar inte nödvändigtvis på att jag fick gå i skola från början, men vi skulle samtidigt med mycket stor sannolikhet vara berättigade att tvinga dem att betala för min skolgång om jag inte kunde finansiera den själv. Är en erasmisk bildning i högskoleväsendets regi en så grundläggande förutsättning för ett bra mänskligt liv att vi med förtroende kan säga att den är värd att använda skattebetalarnas pengar för att tillhandahålla åt ganska många? Jag vet inte, jag tror inte det, men jag vill inte vara så översäker på min sak att jag helt avvisar denna tanke vid första påseendet. Det är värt att komma tillbaka till vid ett senare tillfälle.

Egentligen så hamnade vi dock på ett sidospår. Den idé som Burman diskuterar är att universiteten generellt ska spela en roll för att upprätthålla det demokratiska samhället, genom forskning, service och inlägg i samhällsdebatten. Författarna till den bok Burman diskuterar argumenterar för detta genom en extrapolering av John Deweys teorier om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. Dewey själv diskuterade knappast universitetet, men författarna, Benson, Harkavy och Puckett, menar att om han hade gjort det, så hade han kanske kommit fram till någonting liknande deras egna idéer. Men övergången från skola till högskola är i detta sammanhang inte smärtfri, vilket jag antydde ovan. Det finns åtminstone en grundskola i varje stadsdel, vilket gör att skolan är integrerad med det omgivande lokalsamhället på ett sätt som ett universitet knappast är, även om ju USA har colleges eller åtminstone community colleges även på ganska små orter, vilket även Sverige i någon mån har fått. Men dessutom bedriver inte skolor forskning på samma sätt som ett universitet gör. Att explicit gynna demokratin kan endast bli ett sidospår för ett universitet, även om naturligtvis en generellt högutbildad befolkning indirekt kan vara positiv för demokratins utveckling. Universitet som inte attraherar studenter får inga pengar för undervisning, vilket under överskådlig tid torde göra att universitetens incitament främst gynnar att utveckla en högklassig undervisnings- och forskningsmiljö istället för att ägna sig åt annat. Om inte pengarna styrs ditåt, det vill säga, men då undrar man om inte demokratin kan gynnas på bättre sätt än att kanalisera pengar just via universitet.