Färre lärosäten?

Hade egentligen tänkt skriva om Roy Hattersleys krönika i The Guardian idag, men jag känner mig sliten efter tentaplugg och PM-skrivande, så jag spar det ämnet till de kommande dagarna. Men läs gärna artikeln, och inte minst kommentarerna därunder, varav de flesta är ganska skarpa - vissa i betydelsen smarta, andra i betydelsen polemiska.

Nej, istället tänkte jag väga in i den debatt som har blossat upp kring den högre utbildningens framtid. Bra att det finns någon som vågar komma med nya och djärva förslag! Flodströms förslag har två stora fördelar, vilka bör göra det förtjänt av uppmärksamhet från regeringens sida. (Att socialdemokraterna inte visar några tendenser till att välkomna förslaget är inte förvånande.) (1) Man bevarar antalet campus, vilket minskar tröskeleffekterna för dem som vill börja läsa på högskola. Även länder i forskningens framkant, som Storbritannien och inte minst USA, har grundutbildning på många olika ställen. I USA är detta extra tydligt, där såväl traditionella liberal arts colleges som yngre, mer yrkesinriktade community colleges kan ligga placerade på väldigt små orter. Att det finns en högskola på Gotland eller ett campus i Härnösand är inte alls extremt i denna kontext. Men: (2) en sammanslagning av lärosäten skulle förhoppningsvis minska antalet institutioner och tillåta en större koncentrering av forskare och kompetens jämfört med idag. Det finns, oavsett vad Marie Granlund säger i DN-artikeln ovan, faktiskt stordriftsfördelar när det kommer till forskning, även inom icke-infrastrukturintensiva ämnen som samhällsvetenskap och humaniora. En livlig intellektuell miljö kan vara nog så viktig, men är man den ende inom sitt område på sitt lärosäte så har man ingen att prata med.

Sverige är idag inte en forskningsnation i yppersta världsklass. Egentligen är inget land det, förutom USA och Storbritannien. Men vi är även distanserade av länder som Danmark och Schweiz, som vi vanligtvis ska kunna vara före, enligt Jiao Tong-rankingen. Och på hum-sam-området har vi inte ett enda universitet bland de 100 bästa, olikt sådana länder som Israel, Belgien, Singapore, Norge och Danmark. Singapore är inte ens en demokrati! Att de kan ha bättre hum-sam-forskning än Sverige, med hälften av befolkningen, är ett skämt. Då håller inte ens Flodströms fotbollsmetafor ("bra landslag, dåliga klubblag" = bra totalt sett, dåliga individuella lärosäten). Det måste till starkare forskningsmiljöer, vilket kräver mer resurser, större koncentrering, och en intellektuell miljö där man vågar ställa krav på såväl lärare som studenter. (Gud vad björklundskt det där lät. Men vi måste komma bort från en kultur där man sänker kraven och rättar snällare för att godkänna studenter och få pengar. Exakt hur det ska lösas är en annan fråga.)

Skattefria donationer vore inte dumt det heller, liksom en kultur av filantropi liknande den man har i USA. Endast om alla tar sitt ansvar kan Sverige bli en forskningsnation av rang, på det sätt som vi i högtidstalen anser oss själva vara.

Och då får man kanske acceptera att det blir en skillnad på undervisningstunga och forskningstunga lärosäten, som fallet är i USA. Och det är kanske inte så dumt, givet att man kan någorlunda bevara antalet utbildningsplatser. (Femtioprocentsmålet, medan i sig feltänkt, är inte så långt borta från andra industriländers nivåer, trots allt.) Tänk tanken att högskolorna, istället för att vara andra rangens universitet, skulle bli de ställen dit folk verkligen skulle söka sig för att få en förstklassig grundutbildning, väl i klass med landets bästa universitet, för att sedan komma in till universiteten för att läsa sin masters eller doktorera. Tänk tanken att en kinesisk student, som kanske skulle klara den knivskarpa konkurrensen för att komma in på något av de ansedda kinesiska universiteten, istället väljer att läsa ekonomi på Högskolan i Skövde. Jag vet inte om det går med ett bevarat antal utbildningsplatser - mer resurser behövs säkerligen. Men med förbättrad undervisningskvalitet och ökad specialisering kan man komma en bit på vägen.

Till sist: det där med rankinglistor är en bra sak, det har man förstått i de anglosaxiska länderna. Inte minst duktiga studenter från studieovana hem, som kan välja var man vill läsa men som saknar den underhandsinformation om bra och dåliga lärosäten som andra får med modersmjölken eller från kompisars storasyskon, skulle tjäna på en objektiv bedömning av utbildningskvalitet (i den mån något sådant är objektivt mätbart). För att inte tala om att det skulle sätta en blåslampa i baken på de högskolor eller universitet som inte håller måttet. Det är fullt tänkbart att även sådana ställen som Uppsala eller Lund då skulle finna att de inte kan leva på sitt rykte längre.