Manlig omskärelse?

Med röstsiffrorna 40-35 röstade LUF:s kongress mot att införa ett krav på förbud mot manlig omskärelse i handlingsprogrammet. Jag var en av dem som röstade mot förbudet, och eftersom jag var ombud (och därmed på något sätt ska representera medlemmarna i LUF Uppsala) så tänkte jag förklara lite hur jag tänkte. (Och nej, jag har inte läst dagens Brännpunkt. Kanske övertygar den mig om att ändra ståndpunkt. Men här tänkte jag förklara hur jag tänkte förrförra veckan.)

Barns rättigheter är alltid ett knepigt ämne. Människobarn är så vitt vi vet unika varelser i universum, eftersom de inte besitter ett fullt utvecklat förnuft, men kommer vid en normal utveckling att få det senare. Det gör att det representationsbegrepp som jag tidigare har skrivit om kommer i spel: "Representation uppstår när representanter agerar i de representerades intresse, och de representerade i efterhand håller med om att så varit fallet." Många av föräldrarnas maktbefogenheter över sina barn på den offentliga arenan, som till exempel rätten att förvalta pengar som egentligen tillhör barnen, har med detta att göra: föräldrarna är sina barns ställföreträdare, och representerar dem, eftersom föräldrarna, baserat på vardaglig empirisk erfarenhet, i normalfallet anses vara de som är bäst på att agera i barnens intresse. När barnen senare blir vuxna kan de utvärdera om föräldrarna agerade i deras bästa intresse eller inte. Nu är inte jag tillräckligt mycket jurist för att veta om ett barn kan stämma sin förälder för att ha missbrukat barnets egendom, men man kan åtminstone ändra lagen för att ge någon annan rätten att förvalta kommande barns egendom, om man finner att föräldrarna inte är de bästa på att göra det.

På samma sätt förhåller det sig med alla andra beslut som föräldrar fattar som berör barnen. Dessa innefattar ofta olika former av inskränkningar, som kanske strider mot barnets egna vilja. Ändå tillåter vi föräldrarna att utöva denna form av auktoritet, därför att vi själva varit barn, och vi inser att mycket av det föräldrarna gjorde ändå var i vårt intresse. De har, så att säga, representerat oss som våra framtida, förnuftsbesittande jag gentemot oss själva, och i efterhand instämmer vi i att de agerade i vårt intresse. Representationen har lyckats.

Men därmed är det utan vidare också så att i de fall där vi kan säga att de inte har agerat i vårt intresse, kan deras auktoritet inte berättigas. Barnaga är ett sådant fall, kvinnlig könsstympning ett annat. Stora gränsdragningsproblem uppstår, eftersom olika människor kan komma att värdera olika handlingar på olika sätt. Vissa barn kan senare själva komma fram till att barnaga är en självklar del av uppfostran, och i efterhand godkänna att deras föräldrar agade dem (och kanske själva aga sina barn, om de har några), medan andra inte anser det acceptabelt. Spontant känns det som att om en majoritet av dem som utsätts för en viss åtgärd i efterhand och i besittning av rimlig information inte anser att det skedde i deras intresse, ska denna åtgärd inte tillåtas, om det inte går att identifiera en viss grupp av barn, med någon viss egenskap, som i efterhand håller med om att denna åtgärd var bra. I så fall kanske den kan tillåtas för dem. (Medicinska ingrepp är ett trivialt exempel, men det finns kanske andra.) Men jag undrar om inte detta kriterium är lite för löst - det kanske släpper igenom för mycket. I fall av kraftigt lidande för vissa barn kan det nog vara berättigat med restriktioner. Man kanske kan tillämpa ett pseudorawlsianskt argument för detta: om de vuxna inte vet i vilken familj de kommer att växa upp som barn kanske de väljer att sätta vissa restriktioner även om det bara är en minoritet som drabbas. Man kanske även kan tillämpa ett utilitaristiskt argument, som i praktiken skulle ge ett liknande resultat.

Hursomhelst: manlig omskärelse. Mitt huvudargument är att det verkar, baserat på den information jag har, som om de flesta män som utsatts för manlig omskärelse i efterhand inte verkar ha något emot det: de kanske är anhängare till en religion där detta förväntas av dem, eller så tycker de att de positiva hygieniska effekter som manlig omskärelse har gör det värt ingreppet. Skulle det komma fram att många män lider kraftigt av att de har blivit omskurna, då skulle jag plötsligt bli mycket mer tveksam. Men när det verkar som om de flesta omskurna män i Sverige inte har något emot att ha blivit omskurna, då menar jag att vi inte har tillräckliga skäl för att förbjuda manlig omskärelse. Eftersom jag inte är naturrättsfilosof utgår jag inte, som vissa av mina meningsmotståndare verkar göra, från ett rättighetssystem där en okränkbar rätt till sin egen kropp utgör en central del. Gjorde jag det skulle min ståndpunkt nog vara helt annorlunda.

(Sedan finns det ett kommunitaristiskt argument för manlig omskärelse också, nämligen att specifika religiösa gemenskaper som judar och muslimer måste ha rätt att sätta upp regler för sina medlemmar, och manlig omskärelse kan vara en sådan regel, där majoritetssamhället inte ska lägga sig i. Man kan också komma fram med ett väldigt pragmatiskt argument: vi kan inte ha en situation där vi alienerar hundratusentals medborgare genom att förbjuda dem från att utföra centrala religiösa riter. Detta argument kanske är det som i praktiken är det som de flesta motiveras av, men jag hoppas att jag har visat att man åtminstone kan börja skissa på ett teoretiskt grundat argument.)