Men nu ska jag äntligen ta itu med Hattersleys artikel! Och låt mig då upprepa vad jag sagt tidigare, nämligen att kommentarerna under denna artikel ger en väldigt bra sammanfattning av de starkaste motargumenten. Men låt mig ändå säga ett par saker.
Hattersley, som till råga på allt tidigare var vice ordförande för Labourpartiet, börjar med att ta upp ett citat från "On Liberty": "all errors which (a man) is likely to commit against advice and warning, are far outweighed by the evil of allowing others to constrain him to what they deem his good". Detta citat, en av de mest kärnfulla och kraftfulla sammanfattningarna av liberalismens frihetsideal någonsin, avfärdar Hattersley som följer:
Only cranks believe that now. If it were a generally held view, we would not
prohibit the use of recreational drugs or require passengers in the back
seats of motor cars to wear safety belts.
Detta svar är, som moralfilosofer skulle sagt, question-begging. Bara för att få människor tycker att man bör tillåta drogbruk i rekreationellt syfte betyder det inte att det nödvändigtvis är fel. Och bara för att det i de kretsar Hattersley umgås i bara är "cranks" som vill tillåta lätt narkotika betyder det inte att det bland den allmänna befolkningen (inte minst ungdomar) skulle saknas stöd för den idén...
Men Hattersleys huvudtes är (ungefär) att människor idag är så beroende av varandra att det inte går att dra en meningsfull gräns mellan det privata och det sociala, och att friheten att göra vad man vill så länge man inte skadar andra därför bör bytas ut mot ett positivt frihetsbegrepp. Dessutom anklagar Hattersley Mill för att inte ha insett detta. Men som så många av kommentatorerna till artikeln förtjänstfullt har påpekat verkar Hattersley ha läst Mill som Fan läser Bibeln. Ta till exempel detta citat från "On Liberty" om rätten att förbjuda andras alkoholanvändning därför att det inskränker på ens "sociala rättigheter":
A theory of ‘social rights’, the like of which probably never before found
its way into distinct language—being nothing short of this—that it is the
absolute social right of every individual, that every other individual shall act
in every respect exactly as he ought; that whosoever fails thereof in the
smallest particular, violates my social right, and entitles me to demand from
the legislature the removal of the grievance. So monstrous a principle is far
more dangerous than any single interference with liberty; there is no violation
of liberty which it would not justify; it acknowledges no right to any freedom
whatever, except perhaps to that of holding opinions in secret, without ever
disclosing them; for the moment an opinion which I consider noxious, passes any
one's lips, it invades all the ‘social rights’ attributed to me by the Alliance
[ett nykterhetssamfund]. The doctrine ascribes to all mankind a vested interest
in each other's moral, intellectual, and even physical perfection, to be defined
by each claimant according to his own standard.
Särskilt den sista meningen här är viktig. Här vänder sig Mill direkt emot den filosofi som Hattersley förespråkar, nämligen att majoriteten har rätt att lagstifta om hur minoriteten ska leva sitt liv, därför att vi alla har ett "vested interest" i varandra. Och det är just detta som är den stora, allt annat överskuggande svagheten i Hattersleys resonemang, nämligen att om man helt avfärdar distinktionen mellan en privat och en politisk sfär finns det inga a priori givna gränser för statens makt.
Fast kanske är det en lite för hård dom. Det Hattersley kanske egentligen menar är just att frihetsbegreppet måste uppfattas i positiv mening. Jag har egentligen oftare svårare att bli upprörd över denna distinktion än naturrättsinspirerade libertarianer, som räknar med en absolut äganderätt. Liberalismens historia bygger på idén om att folkligt samtycke är en nödvändig (men, beroende på hur samtycke definieras, inte alltid tillräcklig) förutsättning för statens berättigande. Och det är helt ärligt inte en helt befängd tanke att det är rimligt att människor själva värderar ett system av friheter och rättigheter utifrån vad detta gör för dem, vilka möjligheter de får att själva förverkliga sina liv och leva dem som de vill. Men därmed inte nödvändigtvis sagt att man måste köpa Hattersleys resonemang fullt ut.
Ta exemplet med bilbältet. Ja, varför ska man egentligen tvinga vuxna människor att ha bilbälte? Alternativet skulle ju till exempel kunna vara att säga att människor som inte har bilbälte får betala sina sjukvårdskostnader själva, om de blir påkörda. Hattersleys förklaring, att människor som inte har bilbälte kan flyga ut ur bilen och skada förbipasserande på gatan (!), är lite tunn. Hattersley verkar egentligen inte vilja värja sig mot bilden av honom själv som en renodlad, gammaldags paternalist. Men hans problem är nog att om man vill förverkliga sig själv i andra genom att tillåta alla möjliga inskränkningar därför att andra människor tycker att det vore en bra idé, då riskerar den totala rörelsefriheten att bli så inskränkt att man totalt sett förlorar på det. Om jag vill skriva X och du vill skriva Y, och vi båda avskyr varandras åsikter, men inte som Voltaire är beredda att gå i döden för varandras rätt att uttrycka dem, kanske jag bestämmer att jag vill förbjuda uttryckandet av Y, och du gör likadant med X, genom att vi snickrar ihop tillfälliga allianser med andra. (Alternativet, att jag förbjuder dig att uttrycka Y, medan jag samtidigt fortfarande får uttrycka X, är groteskt.) Men skulle vi inte hellre vilja respektera varandra? Mår vi bättre av att förbjuda andra att göra vad de vill än att själva få göra vad vi vill? Detta är den fråga som hänger över hela Hattersleys resonemang och som innebär att även under en så aktivt moralistisk regim som New Labour finns det fortfarande omfattande områden kvar där individerna får bestämma själva. Och det ska vi vara väldigt tacksamma för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar