Så visst vore det bra om filosoferna än en gång ställde sig mitt i
samhället och började säga förgripliga saker. Att de i stället för
glaspärlespelare blev förnuftets bråkstakar och slagskämpar.
Så avslutar Carl Rudbeck sin kommentar på DN Kultur för ett par dagar sedan, där han menar att moralfilosoferna är så upptagna med att sitta i sina elfenbenstorn och säga egentligen samma saker att de lämnar fältet fritt för charlataner och pseudofilosofer. Det kan nog i och för sig vara sant, särskilt i takt med att metaetiken har kommit att få en allt starkare ställning inom analytisk moralfilosofi under de senaste, säg, 20 åren. Å andra sidan ser vi likaledes ett uppsving för politisk filosofi och tillämpad etik som borde göra att det finns många filosofer som kan delta i den offentliga debatten, och kanske borde man också göra det i större utsträckning än nu: den ende som konsekvent hörs på svenska debattsidor idag är ju Torbjörn Tännsjö, och han står ju inte alltid för den småmysiga alla-tycker-likadant-common-sense-moral som Rudbeck verkar hålla fram som på en gång rimlig och meningslös. Men okej, filosoferna kanske kan ta den tredje uppgiften lite mer seriöst.
Men jag vill inte alls hålla med när Rudbeck insinuerar att det vore bättre om filosoferna skulle ta ställning för mer kontroversiella doktriner, ceterus paribus. Bättre för samhällsdebatten, möjligen. Kanske också bättre för filosoferna själva som löntagare, eftersom fler kanske får upp ögonen för dem och man kan locka fler studenter. Men samtida moralfilosofer försöker inte skapa debatt. De vill komma fram till det som är rätt. Och i en tidsålder då vi verkar ha mycket svårare att enas om grundläggande normativitetskällor (Gud, Förnuftet, Naturen osv) än tidigare, utgör etablerade uppfattningar om rätt och fel något att hänga upp ens resonemang på. Att ett moralfilosofiskt resonemang står i överensstämmelse med våra uppfattningar om rätt och fel och det goda livet kan i vissa lägen utgöra ett argument för dess giltighet. Det kanske går att försvara en doktrin om det rätta (eller goda) livet som skiljer sig väldigt mycket från våra etablerade uppfattningar. Det kanske till och med går att visa att en sådan redogörelse kan hantera den pluralism och den relativism som är ett svårundkommet karaktärsdrag i det moderna samhället. Men att det skulle vara ett egenvärde att mot ens bättre övertygelse förfäkta sådana doktriner för att skapa debatt, det kan jag inte köpa. Jag tror inte jag är den ende aspirerande filosof som praktiskt taget ständigt och jämt har åtminstone något filosofiskt problem i bakhuvudet, för har man väl börjat tänka kan man inte sluta innan man har kommit fram till ett fullständigt tillfredsställande svar. Allting annat är ett nerköp.
Samtidigt bör det också kommas ihåg att filosofer kan vara väldigt kontroversiella om de så önskar. Michael Tooley menar i sin uppsats "Abortion and Infanticide", som man läser på A-kursen i praktisk filosofi i Uppsala, att om abort är tillåtet så måste spädbarnsmord vara det också. Varför då? Jo, det enda sättet vi kan berättiga abort på enligt Tooley är om vi menar att mord endast är otillåtet om det drabbar en person. En "person" är en varelse som har en uppfattning om sig själv som förnuftsvarelse, och det har inte små barn. Alltså måste det vara tillåtet att döda dem, om vi också ska få abortera foster. Om Torbjörn Tännsjö tar upp den tanken på DN Debatt lär den efterföljande debatten nog räcka för att nöja även Rudbeck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar